I min resa genom utmattningsdepressionen har jag fått nya erfarenheter och lärdomar om mig själv och hur jag kan hantera stress. Det har stundvis varit svårt eftersom jag i princip behövt hitta ett nytt sätt att leva på och ett ”nytt jag”.
Idag är jag trygg med vem jag är och trivs med mig själv, trots att utmattningen har satt sina spår. Jag har fått acceptera att jag har sämre minne, klarar mindre stress, behöver ha ett långsammare tempo, behöver mer vila än tidigare och att jag behöver vara mer rädd om mig själv helt enkelt.
I en rad inlägg har jag delat med mig av vad jag fått för lärdomar och hur jag hanterar stressen idag. Vad hjälper mig att må bra och hantera stress?
Här är mina tips!
> Sluta sträva efter ditt gamla jag
Tips 8 – ge dig själv tid för vila och återhämtning
Det här är så viktigt! Att vila och återhämta sig själv. Ladda på med ny energi. Rå om själen och kroppen. Vara i nuet och ta hand om sig.
Att vila och återhämta sig själv kan innebära att gå en promenad i skogen. Det kan också vara att sitta i en fåtölj och läsa en bok. Eller gå och ta en massage. Kramas eller hålla någons hand i tystnad. Det kan vara att unna sig en hel dag från att scrolla på telefonen eller att ligga på soffan och se en film. Det kan innebära ett yogapass och att meditera en stund. Det kan också vara att sitta framför en brasa och stirra in i lågorna eller att ta ett varmt bad och låta vattnet omsluta kroppen. Det kan vara att gå och lägga sig extra tidigt en kväll eller att ta en riktigt lång sovmorgon.
Listan kan göras oändligt lång, men vad är vila och återhämtning för dig? Fundera lite. Lyssna på din själ och din kropp! Vad behöver du?
Här är en lista på 6 saker som ger mig återhämtning!
Kram / Emma.
Jag har en stark känsla av att jag är utmattad, gick nog ner mig för ett år sedan (eller blev medveten) när jag trodde att jag skulle bli pigg och alert eftersom att jag äntligen hade fått svar på varför jag varit så trött hela tiden. Jag har narkolepsi. Började äta medicin och ett tag därefter brakade min mur samman och människorna i min närhet fick reda på hur jag kände. Tog mod till mig att kontakta en kurator på UMO, som skickade vidare mig till en annan kurator på neurolgenheten. Fick till svar att allt handlar om självkänsla och hur man ser på sig själv. Efter att ha läst ett inlägg där du berättade att känslor från barndomen klistrar sig fast och kan skapa problem senare i livet, fattar jag att det är nog nåt som drabbat mig med. Länge levt med ”är alla andra nöjda, så är jag nöjd”, tänker inte ta upp allt men jag förstår ju att jag har tagit alldeles för mycket ansvar och ser till andras bästa hela tiden. Främst mina syskon, vilket också är svårt att ”sluta med” trots att man är vuxen och så, men känslan finns ju alltid där. Hur som helst så har jag varit i kontakt med vården och överlag blivit nonchalant bemött. Blev så himla glad och tänkte att nu vänder det när jag fick min narkolepsidiagnos (som jag egentligen inte fått någon vidare information om eller hur man ska försöka upprätthålla en fungerande vardag för ens egna bästa) så har fått ringa och tjata och googla som tagit enorm kraft och tid. Allt är en röra verkligen. Sista utvägen blev byte av vårdcentral nu i höstas, efter ett läkarbesök blev jag beordrad att prata med en terapeut. Som jag ska fortsätta prata med. Men blev beordrad att boka läkartid för att prata möjlighet kanske till medicinering och sjukskrivning. Problemet är att allt tar sån lång tid. Och att man hela tiden får vänta hela tiden. Orkar liksom inte vänta längre. Jag känner att det är slöseri med tid. Och det här med att kanske vara sjukskriven gör mig knäpp. Kan ju inte vara hemma utan att göra nåt vettigt? Oj, nu tänker jag om jag ska skicks denna kommentar eller inte. Men jag gör det. Skönt att skriva av sig lite, då jag känner mig ensam. Pratar inte med någon speciell på hur jag mår. Man orkar liksom inte frågor eller att någon ska tycka synd om en. Det är en enda röra som sagt och äntligen om typ 1,5 vecka ska jag träffa läkare. Sen tror jag kanske man bör berätta för omgivningen hur man känner sig? Och det ska bli skönt med att få återbesök till en neurolg angående min narkolepsi, för har inte känt att jag kunnat prata med någon heller angående det för man har hela tiden hamnat mellan stolarna och blivit rådd att ringa dit eller dit. Ingen har liksom frågat på senare tid om jag tycker medicinen hjälper.
Som sagt, skönt att bara få ur sig lite grann. Ska läsa igenom dina tips och finna kraft och inspiration. Ha en go helg / Martina
Tack tack TACK för att du öppnade upp dig och delade med dig <3 Du får så hemskt gärna skriva av dig här, så ofta du vill. Jag läser allt! Och du ska veta att du inte är ensam <3 Så bra att du fortsatt kämpa för dig själv, även om allt tar lång tid. Stor kram till dig!