Hej vänner ♥
Vi är inne i vecka 30 och magen växer verkligen så det knakar!
Det är en helt magisk upplevelse, men samtidigt jobbig. Jag känner mig riktigt gravid nu – jag får hårda sparkar i revbenen, är konstant kissnödig, känner att det blir tyngre och tyngre att andas, kan inte sova på magen längre, börjar få svårt att börja mig framåt för att exempelvis knyta skorna och kan inte äta stora portioner mat längre eftersom det inte finns plats i magsäcken. Det börjar bli trångt i magen med andra ord!
Jag sover också jättedåligt (mest för att jag vaknar varje timme och måste gå upp och kissa) och är konstant trött, men tycker ändå att jag mår lite bättre än vad jag gjort tidigare, framförallt psykiskt. Jag har känt mig så otroligt svag och skör hela graviditeten och har gråtit för precis allt, men den senaste veckan har jag inte gråtit alls. Det känns som att det hänt något psykiskt och jag känner mig helt plötsligt stark.
När jag tänkt på förlossningen tidigare har jag gråtit och fått så ont i bröstet av alla övermäktiga känslor som vällt upp inom mig, och jag har funderat så mycket på hur jag skulle kunna hantera förlossningen med alla dessa känslor. Det är inte så att jag varit rädd och inte velat föda – utan snarare tvärtom – jag har sett fram emot det jättemycket, men inte kunnat hantera alla känslor som jag känt. Nu känns det helt plötslig annorlunda. Självklart känner jag mycket när jag tänker på förlossningen, men jag gråter inte, och det är en häftig känsla!
Jag och Pelle är så himla nyfikna på vem den lilla människan i min mage är och vi pratar mycket om hur livet kommer att förändras och se ut när hon kommer! Hur kommer hon vara som person? Hur kommer hon se ut? Vem kommer hon bli lik? Hur kommer det kännas att bli tre här hemma? Hur får jag och Pelle tid för varandra? Vad är viktigt att prioritera för var och en av oss i våran kärleksrelation? Hur hanterar vi vakennätter? Osv.. osv…
Livet kommer snart att se helt annorlunda ut och det känns så viktigt att få prata om det så att vi båda är förberedda och kan stötta varandra i det nya livet. Mycket av våra diskussioner handlar såklart också om förlossningen och hur vi på bästa sätt kan hjälpas åt för att få en så bra upplevelse som möjligt. Det är fantastiskt att få gå igenom allt det här tillsammans med Pelle och min kärlek till den underbara mannen blir bara starkare och starkare för varje dag som går ♥
Magen vecka 30 (29+0)
Visst har magen vuxit mycket? För fyra veckor sedan såg den ut såhär, och jag är helt förundrad över min fantastiska kropp och det den går igenom just nu! Wow alltså!
Kram / Emma.
Det är vanligt att känna massor <3 Du får mig att sakna att vara gravid!
Ja jag har förstått det 🙂 vad härligt att du kan sakna det <3
Fina Emma! Jag tror att dina tankar och känslor är väldigt vanliga hos många som är gravida, och det är ju så naturligt. Att undra, fundera, försöka planera och allt möjligt. Jag har inte själv några barn än men har en universitetsexamen i psykologi så har läst en himla massa år och intresserad av hur människor fungerar och allt sånt, haha 🙂 Jag tror och hoppas att det kommer kännas annorlunda när ni får träffa er lilla tjej och att känslorna kommer vara väldigt positiva. Du och Per verkar ha en underbart fin relation till varandra och det är värt guld! Stora styrkekramar <3
Tack för dina tankar Marie! Jag har väldigt mycket positiva känslor inom mig, men även de har varit så himla starka och fått mig att gråta. Det är så konstigt att känna så mycket, men förmodligen helt vanligt 🙂 Jag är väldigt tacksam för min och Pelles relation och som du säger är det guld värt <3 Kram
Såå kul att få följa er resa Emma 🙂
Lycka till med allt!!
Tack Linda 😀