Emma Barremyr

Att amma mina barn är en av de mysigaste sakerna jag upplevt i hela livet. Men att komma igång med amningen är allt annat än mysigt och långt ifrån en dans på rosor, fy f*n vad svårt det är i början. Jag hade helt glömt bort hur otroligt tuffa de första veckorna med amningen är och upplevde faktiskt att det var jobbigare att komma igång den här gången. Allt annat i samband med förlossningen har känts bättre nu andra gången, men inte amningen.

Astrid tog tag i bröstet med ett bra grepp direkt efter att hon föddes, och sen ville hon tutta mest hela tiden innan mjölken rann till några dagar senare. Jag fick ganska snabbt såriga bröstvårtor som både varade och blödde. Det gjorde så vidrigt ont och flera gånger när jag skulle sätta mig och amma rann tårarna för smärtan från bröstvårtorna.

Några dagar senare rann mjölken till och jag vaknade med två stenhårda bomber till bröst, tre gånger så stora jämfört med hur stora de brukar vara. Herregud alltså! Aldrig någonsin trodde jag att det skulle göra så ont att komma igång med amningen.

När brösten är sådär stenhårda känns det i princip som att någon misshandlat dem med hårda slag och att de är fulla av blåmärken. Man vill inte att någon eller något ska nudda dem. Att ge någon en kram är i princip gråskalas av smärta och så måste man ha en unge liggandes där som ska suga mååånga timmar per dag. Och en vild tvååring som inte alls menar att vara våldsam, men råkar sparka till, vill kramas hårt och armbågar en i bröstet. Plus såriga bröstvårtor och vidriga eftervärkar på det. Nej fy ? Hade jag inte haft vänner och en syster som fått barn innan mig och berättat att det var såhär, men att det skulle gå över efter någon vecka, hade jag nog snabbt gett upp amningen.

Den här gången fick jag verkligen påminna mig om att det inte skulle göra ont för alltid. Att härda ut och andas genom smärtan! Den första veckan var den jobbigaste och sen har det successivt bara blivit bättre. Nu är det en månad sen Astrid föddes och nu är amningen precis sådär mysig som den ska vara ??

Jag känner att det är så viktigt att prata om det här, för hade ingen berättat för mig innan hur tufft det kunde vara med amningen hade jag nog lätt kunnat ge upp mitt i allt det jobbiga. Jag hade nog trott att det skulle göra sådär ont hela tiden, men det gör det ju inte.

Hur har ni upplevt amningen? Har det varit skillnad för er vid första och andra barnet?

När Elsa föddes upplevde jag det såhär och delade mina bästa tips som underlättade mycket! Använde mig mycket av de tipsen den här gången och även om det varit tufft var det skönt att vara lite erfaren och ha något som underlättade ??

Fotograf: Caroline Dahlén

Den här gången har jag även råkat ut för mjölkstockning, iallafall början till mjölkstockning, vilket jag inte gjorde när jag ammade Elsa. Och fy så ont!!! Igår natt vaknade jag med feberfrossa och värk i kroppen. Ena bröstet gjorde fruktansvärt ont och jag tänkte direkt att det nog var mjölkstockning på gång. Astrid hade tölat lite med amningen dagen innan, sugit igång utdrivningsreflexen flera gånger, men sen inte velat amma mer utan bara somnat. Bröstet blev därför aldrig tömt, vilket förmodligen gjorde så att mjölken började stocka sig.

”Inte en grej till” tänkte jag och googlade sönder mig för att försöka stoppa det hela från att bli värre. Att amma var tydligen bästa medicinen, och gärna med Astrids haka i olika riktningar då bröstet lättare töms så. Så jag ammade så ofta jag bara kunde och låg i alla möjliga sorters konstiga ställningar för att få Astrids haka i olika riktningar, haha. Jag hade så ont i bröstet hela dagen igår, men fram emot kvällen så började det äntligen lätta och idag är det helt borta och amningen har rullat på jättebra som vanligt. SKÖNT att det inte blev värre än så!

Som sagt, det är inte ”bara” att amma, men det är himla mysigt när det fungerar ♥

Kram / Emma