Emma Barremyr

Det känns fortfarande rätt så overkligt att kalla mig själv för tvåbarnsmamma, men jag är ju faktiskt det nu. TVÅBARNSMAMMA! Den 21 juli 2019 valde vår lilla Astrid att kika ut till världen, 10 dagar tidigare än beräknat BF och nu har jag äntligen fått tummen ur och skrivit ner min förlossningsberättelse. Jag vet att ni är många som väntat och sett fram emot att läsa den, så jag ska inte dra ut på det mer, vi sätter igång med desamma.

Som jag skrivit tidigare började jag få förvärkar på kvällen måndagen den 15 juli, och så höll det på varje kväll ända fram tills hon föddes på söndagen, nästan en vecka senare. Jag trodde det skulle dra igång varje kväll och blev så besviken när värkarna försvann. Kände mig så lurad av kroppen. Det var också jobbigt eftersom vi ju var tvungna att fixa barnvakt till Elsa, men samtidigt var så osäkra på om det var falskt alarm eller ”på riktigt” varje kväll när det drog igång.

På onsdagskvällen började det göra lite ondare och värkarna var mer regelbundna än tidigare, så då tänkte jag att NU HÄNDER DET. Jag ringde mamma som skulle jobba natten, så hon tog ledigt för att kunna komma ner. Men så gav sig värkarna ännu en gång fram emot midnatt och jag fick så dåligt samvete för mamma som tagit ledigt helt i onödan. Suck!

Värkarna fortsatte även torsdag och fredag kväll. Då hade jag tappt hoppet lite och försökte istället att ignorera dem. Förvärkar kan man tydligen ha veckor innan förlossningen drar igång läste jag, så det var kanske inget på gång ändå. En stor slemklump (en del av slemproppen förmodligen) lossnade på fredagskvällen och även om jag ville tro att det var ytterligare ett tecken på att förlossningen var på g försökte jag ignorera även det.

På lördagen körde jag ett gympass och kände mig väldigt pigg och stark. På eftermiddagen åkte vi in till stan och hängde i lekparken, åt lite glass och cyklade med Elsa. Det var full fart hela dagen och när vi var där inne i stan fick jag helt plötsligt ett ökat tryck neråt i bäckenbotten som jag inte haft tidigare. Lite som att hon ”ramlade ner”, och jag tyckte även att sammandragningarna blev lite mer intensiva.

På lördagskvällen kom förvärkarna igen, och även om de inte gjorde så jätteont så fick jag en känsla av att det började bli dags. Jag hade hört så många som det hade gått fort för vid barn nummer två (bland annat syrran och flera kompisar) och blev därför lite nojig med barnvakt igen. Värkarna höll i sig hela kvällen så till slut ringde vi ner mina svärföräldrar från Sunne så att de skulle finnas på plats ifall vi skulle behöva åka in till förlossningen. Såhär i efterhand så förstår jag att latensfasen hade dragit igång vid det här laget, men det visste jag inte då. Värkarna gjort fortfarande inte värst ont och var ganska oregelbundna, men de höll mig ändå vaken i omgångar under natten till söndag och jag fick inte ihop värst många timmars sömn.

När morgonen kom hade det fortfarande inte hänt något, men värkarna kom och gick hela tiden och ett blodaktigt slem hade börjat komma ut där nere så visst var det något på gång. Jag vaknade dessutom utan illamående för första gången sedan november och tyckte frukosten smakade mycket bättre än på länge. Det pirrade till i hela mig och eftersom jag kände att det verkligen var något på gång nu, så beslutade vi oss för att Elsa skulle få följa med farmor och farfar hem. Nu skulle vi minsann föda barn tänkte jag!

Så fort Elsa hade åkt iväg med farmor och farfar satte vi igång med att storstäda huset. Jag städade toaletterna, skurade duschen, dammtorkade, torkade i köket och plockade med tvätt medan Pelle dammsög och torkade golven. Jag hade hela tiden värkar och klockade dem då och då bara för att hålla lite koll. Ibland var de regelbundna och kom 3 på 10 minuter och ibland var det längre mellan dem, men de var fortfarande ganska korta (under 1 minut) och gjorde inte speciellt ont.

Så fort jag satte mig ner för att vila lite stannade värkarna av och kom mer sällan så jag försökte hålla igång och vi fortsatte att greja hemma! Eftersom det regnade ute passade jag på att pyssla om alla plantor inomhus, gav dem näring, vattnade och tog bort vissna blad. När det blev dags för lunch åkte vi och köpte pizza som vi satte oss med framför tv:n medan vi såg ett avsnitt av Handmaid’s tale.

Efter lunch hade det slutat att regna så vi tog en promenad i skogen och när vi kom hem igen började vi greja lite i trädgården. Jag drog ut gräsklipparen och klippte gräset medan Pelle rensade runt lådorna och krattade lite. Jag vattnade alla växter och gav även dem näring, plockade en skål med hallon och njöt av att kunna vara igång såhär sent i graviditeten. Värkarna höll hela tiden i sig och började bli lite mer intensiva vid det här laget, men var fortfarande hanterbara och kändes mest som kraftig mensvärk.

När vi kom in igen tog jag en lång dusch och när klockan var 17.00 slog vi oss ner i soffan för att vila lite. Vi satte på Kenzas förlossningsvideo samtidigt som vi diskuterade vad vi skulle äta till middag. Jag var inte speciellt sugen på mat så till slut bestämde vi oss för att vi skulle steka några äggsmörgåsar efter att vi sett klart Kenzas video. Det hann vi aldrig göra!

När klockan var 17.30 kom första riktiga värken. Latensfasen var över och nu började öppningsskedet. Helt plötsligt blev värkarna dubbelt så långa (1,5-2 minuter) och gjorde helt fruktansvärt ont. De kom med bara ett par minuters mellanrum och jag kände direkt att NU ÅKER VI IN. Vi plockade ihop alla grejer och sen blev det så bråttom att Pelle inte ens hann gå på toaletten. ”NEJ, vi måste åka NU” var mitt svar när han frågade ”Hinner jag kissa?”. Haha.

17.50 satte vi oss i bilen och körde in till förlossningen och herregud så jobbigt det var att ta värkar sittandes i bilen. Det kändes som om jag skulle gå sönder. BEDÖVNING var min enda tanke när jag satt där och andades djupa lugna andetag. Jag ville ju föda utan, men hur länge skulle jag ha såhär ont? Det hade jag ju ingen aning om, så trots att jag skrivit i förlossningsbrevet att jag inte ville ha bedövning skulle jag ändå be om det.

18.10 parkerade vi bilen utanför sjukhuset och sen tog det tid för oss att komma in. Värkarna kom tätt och var otroligt intensiva. Andetaget hjälpte mig dock mycket och i varje värk stod jag lutad mot Pelle och andades långa och lugna andetag. Efter ett gäng värkar kom vi till slut in på förlossningen och in på ett undersökningsrum.

18.50 blev jag undersökt – 5 CM ÖPPEN!!! Yippie! ”Bra jobbat” sa barnmorskan som också var otroligt imponerad över hur lugn jag var med tanke på hur långt in i förlossningsskedet jag var. Hon berömde mig för andetaget och det var väldigt skönt att jag kunnat använda det ända fram tills nu. Jag kände dock att jag verkligen ville ha bedövning och bad om epidural. Pedagogisk som barnmorskan var så sa hon att det skulle ordnas. Hon sa även att man inte vet hur lång tid det tar innan narkosläkaren kan komma och att det kan hända mycket på kort tid när man är omföderska, men lovade mig att förbereda infart osv så fort vi kommit in på förlossningsrummet. Hon hade 43 års erfarenhet inom förlossningsvården och visste mycket väl att det inte skulle hinnas med. Haha.

Värkarna var fruktansvärda vid det här laget, men det som var skillnaden jämfört med förlossningen med Elsa var att jag hade värkvila den här gången. Mellan värkarna kände jag mig alltså helt som vanligt och det var SÅ skönt att kunna hämta ny kraft och energi mellan varje värk. Det kunde jag inte första förlossningen och det var ju helt olidligt.

När vi till slut kom in på förlossningsrummet var klockan 18.55. Så fort jag hade lagt mig i sängen gjorde barnmorskan en ny undersökning. 8 CM ÖPPEN! Det gick undan nu och någon bedövning skulle inte hinnas med sa hon. Jag fick en piggelin för liten ny energi och fortsatte ta värkar. Pelle var hela tiden nära och stöttande. Jag testade lustgasen en liten snabbis, men blev direkt väldigt illamående så la den ifrån mig och fortsatte med att bara andas. Barnmorskan började prata om att ta hål på hinnorna så att vattnet skulle gå, men när hon några minuter senare gjorde en ny undersökning var jag helt öppen och i nästa värk gick vattnet av sig själv. Det bara forsade ut och blev alldeles varmt där jag låg i sängen.

Nästa värk är något av det sjukaste jag upplevt. Den startade som en vanlig värk, men gick efter en liten stund över till en krystvärk. Helt plötsligt hör jag mig själv vråla och ljuda ljud jag aldrig trodde var möjliga. Hela kroppen tog över och jag kände hur mitt barn började tränga ut sitt huvud mellan benen. Det här var så så SÅ HÄFTIGT!!! Med Elsa kände jag aldrig några krystvärkar eftersom ryggbedövningen ”tog bort” dem och nu förstod jag verkligen vad alla menar med att kroppen tar över och vilka sjuka krafter vi kvinnor har inom oss. Våra kroppar är SÅ COOLA!

Krystfasen var igång och nu skulle hon snart vara hos oss. DEN PEPPEN ? Jag valde att ligga ner på sidan (barnmorskan rekommenderade liggande position för att inte tyngdlagen skulle hjälpa till och göra att det hela gick för fort). Jag fick flera krystvärkar men fick inte krysta utan bara andas och låta kroppen sköta jobbet. Det var såååå vidrigt och flera gånger kom enorma krafter inifrån som gjorde att jag tryckte på allt jag kunde, fast jag inte fick. Åh gud så vidrigt! Jag ville bara att det skulle vara över. Jag hade två fantastiska barnmorskor, en undersköterska och Pelle vid min sida och tack vare dem fortsatte jag att kämpa.

När huvudet var halvvägs ute fick jag känna på henne och wow vilken magisk känsla det var! Min andra dotter skulle snart ligga i mina armar ? I nästa värk som kom fick jag krysta ut huvudet och alltså DEN KÄNSLAN! Förlåt för svärdomen, men så jävla underbart att äntligen få trycka på!!! Hennes huvud kom ut och jag hörde barnmorskorna börja prata med henne. Efterföljande värk fick jag också krysta så jag tryckte på ALLT JAG ORKADE och sekunden efter var hon ute.

19.40 föddes hon! Vår älskade lillasyster Astrid ❤️ 3630 g och 53 cm lång (jag tror dock att hon var 50 cm för en vecka senare på BVC var hon bara 51 och vi kontrollmätte två gånger). En perfekt liten flicka som från första stunden tog oss med storm! Så självklar, ljuvlig och alldeles underbar ? Tänk att jag har två små tjejer i mitt liv nu. Så tacksam!

Jag fick upp henne på bröstet och den känslan var oslagbar. Efter en så sjukt jobbig graviditet var hon ÄNTLIGEN HÄR! ? Det är svårt att beskriva, men lyckan var total ❤️ Hon fann bröstet snabbt och jag kunde inte slita blicken ifrån henne. Hon var så fin!

Förlossningen gick bra och var en så häftig upplevelse ända tills Astrid kom ut. Vi njöt verkligen de första minuterna, men efter ungefär 15-20 minuter började komplikationerna. Jag blödde massor eftersom moderkakan inte verkade komma ut av sig själv, så jag fick en spruta med oxytocin (värkstimulerande) i benet för att få igång värkarna igen. Det hände inget så efter ytterligare några minuter gav de oxytocin intravenöst i armen. Det hände fortfarande inget och efter 45 minuter påkallades en läkare som skulle göra ett försök att få ut moderkakan. Vid det laget hade jag förlorat en liter blod redan. Läkaren tryckte våldsamt på magen och i stort sett slet ut moderkakan. Det i sig var vidrigare än själva förlossningen och gjorde SÅ ONT ? Så hemskt när man tror att allt ska vara över och man bara ska få njuta av sin nyfödda bebis.

Men moderkakan kom ut och jag slapp ju iallafall operation, vilket jag var tacksam för just där och då. Nu såhär i efterhand tänker jag att det kanske hade varit bättre med en operation så jag hade sluppit ha rester kvar av moderkakan i livmodern. Jag hade hellre gjort en operation där och då istället för att uppleva allt som hände sen med blödningen och den akuta operationen förra veckan. Men som det såg ut där och då bedömdes det att moderkakan var hel och fin, blödningen minskade och allt såg bra ut. Dock ville de ha mig kvar på BB i några nätter för att se att blödningen inte tilltog igen, så vi fick ju stanna där ett par nätter efteråt.

När moderkakan väl var ute sydde barnmorskan ett stygn och sen blev vi äntligen lämnade ensamma med vår nyfödda bebis på bröstet och den där berömda brickan med smörgåsar. Så himla ljuvligt! Det är verkligen en speciell stund de där första timmarna efter förlossningen ❤️

På väg hem från BB <3

Läs om dagarna på BB här!

Läs min förlossningsberättelse med Elsa här!

Kram / Emma.