Emma Barremyr

Inläggen från ”graviddagboken” handlar om första tiden under min nuvarande andra graviditet. Jag vill dela den här tiden med er, dels för att man sällan får läsa om den här tiden då många håller den hemlig, men också för att jag vill visa för er hur verkligheten sett ut för mig. Det är ett gäng inlägg till er som är skrivna rakt från hjärtat med fokus på tankar, känslor och måendet tidigt i en graviditet och här kommer andra inlägget.

Från graviddagboken, vecka 9 (8+4)

Idag var sista dagen som jag skulle vara ensam med Elsa innan Pelle äntligen går på julledighet. Jag fattade först inte HUR jag skulle klara det, men tack vare Pelle gick det ändå bra. Han var som vanligt hemma lite längre under morgonen, servade mig och Elsa med frukost, fixade massa snacks till mellanmål, åkte till jobbet några timmar, kom hem och lagade rårakor till lunch, åkte tillbaka till jobbet och mötte sedan upp mig och Elsa på sjukhuset under eftermiddagen (jag skulle göra cellprov). Ensamtiden som jag och Elsa hade idag spenderade vi framför tv:n och i sängen. Gud vad jag längtar efter att vi kan göra saker igen, har så dåligt samvete gentemot Elsa för den här tiden!

Och gentemot Pelle också förresten, så mycket som han fått slita de här veckorna och inte klagat en enda gång. Han är en sån klippa! Han har gjort precis allt och nästan varje dag kommit hem för att fixa lunch till mig eftersom jag inte ens orkat gå till kylskåpet själv. Vissa dagar har jag orkat äta mat från låda, andra dagar har jag spytt av bara tanken, och då har han kommit hem och lagat något från grunden bara för att jag ska få i mig mat. Han har fått sitta många långa kvällar för att jobba ikapp förlorad arbetstid, ta alla nätter, tidiga morgnar och helt enkelt slitit som bara den.

För mig har det varit så jobbigt eftersom jag inte orkat göra annat än ligga här på soffan och bara se på! Det är så frustrerande att helt plötsligt förlora ”kontrollen över kroppen” på det här sättet. Frustrerande att inte kunna göra det jag vill. Tack vare all mindfulnessträning har jag ändå kunnat acceptera situationen, men har ändå känt mig ledsen och otillräcklig många gånger. Jag vill så mycket.

Jaja, nu är det jullov och vi kan alla slappna av lite. Förhoppningsvis mår jag bättre om ett par veckor så att allt blir lite lättare efter jullovet. Även om det känns otroligt trist att inte få vara med själv så är jag glad att Pelle är hemma nu och kan hitta på lite roliga grejer med Elsa. Själv ska jag försöka vila så mycket jag bara kan.

För att återknyta lite till cellprovet så går jag ju på tätare regelbundna kontroller efter cellförändringarna jag hade för lite drygt fem år sedan. Ni som följt mig länge kanske minns när jag skrev om det? Det känns bra att bli kollad ofta och precis som den här gången fick jag kolla mig tidigt i förra graviditeten också. Jag gick iallafall till sjukhuset idag i tron om att jag skulle göra enbart cellprov. Men när jag nämnde för barnmorskan att jag haft väldigt ont i magen sedan igår samt bruna flytnignar inatt (tänkte att det inte var så mycket att oroa sig för eftersom jag fortfarande mådde så dåligt, får man missfall börjar man ju oftast må bra innan hade jag googlat) så skickade hon ner mig till gynakuten. Jag blev jättebra bemött och trots att jag inte alls förväntat mig det gjorde de massa prover och även ett ultraljud. Så idag fick jag se det lilla tickande hjärtat för första gången! Alltså wow! Vårt andra barn ligger där inne och verkar må bra. Så glad att det såg bra ut! Det är alltid speciellt med ultraljud, det blir så verkligt på något vis.

Nu ligger jag här, klockan är 18.50, det fredag kväll och jag vill bara sova för att slippa uppleva illamåendet mer idag. Livet är inte roligare än så just nu, men det blir bättre försöker jag trösta mig med. God natt!

Kram / Emma.