emmabarremyr

Emma Barremyr

Att må dåligt som gravid

Gud nu har jag varit mamma i hela femton månader. På ett sätt känns det så jäkla självklart att jag är det, för jag kan liksom inte tänka mig ett liv utan Elsa och tiden innan hon kom till oss känns oändligt långt bort.

Samtidigt känns det som att det var nyss hon kom till oss och jag kan inte riktigt fatta att tiden går så fort, att vi liksom är en liten familj nu och har en vild ettåring i huset. Att vi har vår älskade lilla skruttunge hos oss och att min största barndomsdröm har gått i uppfyllelse. Ja, att få barn var något jag drömde om väldigt tidigt i livet.

Jaja, det jag egentligen satt och tänkte på när jag började skriva det här inlägget var hur dåligt jag mådde som gravid. Jag hade en riktig skitgraviditet med så många fysiskt jobbiga symtom som i sin tur gav mig psykiska symtom. Jag fick aldrig någon diagnos att jag var deprimerad eller så, men nu såhär i efterhand så inser jag ju att jag var det. Inte så illa att jag var på botten, för jag kunde ju ändå känna mig glad och väldigt tacksam över hela situationen graviditeten innebar. Kärleken jag kände för barnet i magen var helt oändlig resan från start, men det spelar ju egentligen ingen roll. Jag mådde ändå inte bra och det är just det jag vill prata lite om.

Jag mådde illa och hade ont i magen i princip varje dag under hela graviditeten, var sjukt trött, hade halsbränna från helvetet, nästäppa som gjorde mig beroende av nässpray (så fruktansvärt obehagligt), led av sömnproblem och fick tidigt foglossning och obehagskänslor i andningen. Det är inte konstigt att jag började må psykiskt dåligt och att jag stundvis undrade hur jag skulle kunna ta hand om ett barn.

Att må sådär dåligt var hela min verklighet då och jag vet inte hur många gånger jag grät över känslan av att jag inte skulle orka. Samtidigt hade jag världens bästa stöd vid min sida. Världens bästa pappa, en stor familj och fina vänner som höll min hand, så jag visste att det skulle gå, men det tog inte ifrån mig känslan av att JAG kanske inte skulle kunna vara tillräcklig för det här barnet.

Men så föddes Elsa och det var som att vända på en pannkaka. Så fort ungen kom ut mådde jag bra. Alla fysiska symtom försvann över en natt och mitt psykiska mående vände lika fort. Förlossningen och amningen gjorde mig inte trött, utan istället fick jag fullt med energi, blev hög på livet med min nyfödda dotter och kände mig lyckligare än vad jag någonsin gjort.

Och här sitter jag nu femton månader senare. Jag mår bra och har mått bra länge, och jag har kunnat vara precis så tillräcklig som jag velat för Elsa. Jag ska inte säga att jag mår bra för jämnan, för det är det ingen som gör, livet har sina upp och nergångar, men jag känner mig så tacksam och glad över hur fint livet blivit, trots min jobbiga graviditet. Idag kan jag känna mig tacksam över det jag gått igenom, för även om det inte kändes så när jag var mitt i det jobbiga så gjorde graviditeten mig starkare på något vis.

Jag satt och reflekterade lite kring det här och blev plötsligt så tacksam över att allt varit så bra sedan Elsa kom till oss. Livet är väldigt fint just nu, och på ett sätt har jag nog aldrig mått så bra och känt mig så tillfreds som jag gör idag. Det här med graviditet och att få barn är såklart olika för alla, men jag tror att graviditeter är långt ifrån så rosenskimrande som det framställs att vara, så därför viktigt att någon pratar om det. Men även om graviditeten är skitjobbig så vill jag bara säga att det ger dig den finaste gåvan i livet, och att det är värt det. För Elsa skulle jag göra det igen, och igen <3

Det var bara det. Tack för att ni lyssnade!

Pssst! Här kan ni läsa ett inlägg om mina graviditetsbesvär.

Fotografier av Caroline Dahlén

Kram / Emma.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
emmabarremyr

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Malin

    Jag upplevde också graviditeten som jobbig, trots att jag mådde ganska så bra fysiskt sett. Men jag tyckte att det var jobbigt med illamående, trötthet, viktuppgång, matlust som förändrades väldigt mycket. Det jobbigaste tyckte jag att de kroppsliga förändringarna var, och de tankarna var jag inte alls beredd på innan jag blev gravid.
    Nu har vi en fyramånaders grabb här hemma som ler och skrattar som en tok och gör en alldeles varm i hjärtat. Graviditeten var jobbig och jag tycker att vissa stunder fortfarande är jobbiga. Men för det mesta mår jag bra och trivs med tillvaron. Jag vet dock inte om jag skulle orka gå igenom allt igen, speciellt inte när vi redan har ett barn. Det får tiden utvisa och inget vi behöver bestämma just nu.

    1. ptbyemma

      Tack för att du delar med dig! Jag kände samma som dig under det första året, funderade på om jag skulle orka. Jag längtar efter fler barn idag och tänker att även om det blir en jobbig graviditet igen så kommer jag nog att klara det. Men som du säger, det är något tiden får utvisa. Du är inte ensam om att känna så iallafall! Kram

stats