emmabarremyr

Emma Barremyr

Att spricka/ brista under förlossning

Jag skulle vilja skriva några rader om det här med att spricka under förlossningen, för att spricka, eller mer korrekt – att brista – var nog min största rädsla innan jag skulle föda. Jag var inte så rädd eller orolig för själva förlossningssmärtan eftersom jag litade på kroppen. Men att spricka/ brista innebar att jag skulle gå sönder där nere, och var något som kändes väldigt läskigt.

Och gick sönder, det gjorde jag. Jag fick andra gradens bristning (som är det allra vanligaste bland förstföderskor) och de sydde totalt 7 stygn. Nu såhär med facit i hand inser jag att det inte var så farligt som jag hade föreställt mig, det är klart att det gjorde ont, men det gick ju ändå över hyfsat snabbt. För mig var även smärtan som bristningen innebar en fis i rymden jämfört med smärtan under värkarbetet.

Jag vet att det kan gå mycket värre än såhär och jag vill absolut inte förminska upplevelsen för de som drabbats värre än mig, utan jag vill egentligen med det här inlägget försöka att peppa er som ska föda och också är rädda för att brista. Det vanligaste är alltså att få andra gradens bristning och jag förstår att upplevelsen av det också kan vara väldigt olika, men genom att berätta hur det var för mig kanske jag kan hjälpa någon annan som känner den oro jag gjorde innan förlossningen.

Det tog ungefär 1 timmes tid att sy ihop mig, men då var jag bedövad och kände ingenting. Det var självklart ingen härlig upplevelse, men eftersom jag låg med Elsa på bröstet kunde jag inte fokusera på något annat än just henne. Den stunden var så fin och den starka kärleken jag kände tog liksom bort all smärta jag gått igenom under förlossningen.

IMG_0501

Den största rädslan jag hade var för hur det skulle kännas just den stunden jag brast, men jag var ju inte ens medveten om att jag hade gått sönder, så det var med andra ord inget jag märkte av under förlossningen.

Innan tänkte jag inte så mycket på hur det skulle kännas efteråt, men det var ju faktiskt då som det kändes som mest. Jag vet att jag blev chockad över hur ont jag hade i underlivet de första veckorna. Det var hemskt att sitta upp (en mjuk soffa gick bra, men att sitta på hårt underlag var fruktansvärt oskönt). Jag var så otroligt svullen i underlivet, blödde massor och kände mig typ överkörd. De första dagarna vågade jag inte knipa eller ens känna efter hur det kändes där nere. Jag bara lät det vara…

Jag tror jag tog värktabletter dygnet runt den första veckan och hade då aldrig någon olidlig smärta som tog bort njutningen av bebisbubblan. Och bara efter ett par veckor var det bra, så det “onda” försvann ändå hyfsat snabbt. Däremot minns jag att jag hade kvar någon slags “tyngdkänsla” i underlivet omkring 5 veckor efter förlossningen. Men jag jobbade stenhårt med knipövningar och sen försvann även det. På efterkontrollen 7 veckor efter förlossningen var stygnen läkta och det mesta återställt – något jag aldrig hade kunnat tro dagarna efter förlossningen när jag hade så ont och allt kändes obehagligt.

Men kroppen är fantastisk! Det gör ont att föda barn, och det gör ont efteråt. Jag tänker att det är väldigt lätt att liksom “gå in i smärtan” där och då och tro att det är sådär ont man ska ha för alltid. Men så är det såklart inte, och det är det jag vill få fram. Det går att bli hel igen och om det skulle gå värre än såhär så finns det hjälp att få.

 

Har ni erfarenheter/ pepp kring det här med att brista under förlossning får ni gärna dela med er i kommentarsfältet! Jag älskar att höra om andras upplevelser!

 

Kram / Emma.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
emmabarremyr

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Veronica

    Haha härligt att nån tar upp hemorojder 😀 det är en annan kul överraskning man kan få som gravid och förlöst 😉 Jag fick grad 2 bristningar båda gångerna, andra gången hade jag dock mer ont av just hemorojder än stygnen. Ett jäkla elände man ska igenom! Säger som föregående kommenterare, packa väskan med xyloproct! 🙂

    1. Emma

      Ja det är härligt när fler kan dela med sig av de sämre upplevelserna också. Jag klarade mig ifrån det, men det är ett bra tips 🙂

  2. Jessica

    Tack för att du delar med dig!

    Jag fick också bristningar i grad 2 och fick därmed ockkså sys, vet inte hur många stygn dock. Jag hade däremot inte ont mer än en dag eller så från underlivet, men jag fick två hemska hemorojder som gjorde att jag knappt kunde sitta. Och bajsa var ju sjukt läskigt! Sambon fick gå till Apoteket det första han gjorde morgonen efter att vår son föddes. Så till kommande bebisar ska jag definitivt packa med Xyloproct i förlossningsväskan! Tips till er gravida som ev läser min kommentar!
    Gra

  3. Josefine

    Jag var också jätterädd för bristningar innan mina förlossningar, men jag sprack faktiskt ingenting alls! Inte ens första gången, och trots att jag har haft snabba förlossningar. Däremot hade jag jätteont i ryggen och förstås i underlivet efter att jag hade fått mitt första barn. Vi var på BB i en vecka (bebis fick gulsot och jag var väldigt yr) – under den tiden kunde jag knappt sitta, än mindre gå. Tror att det hände något med någon svanskota eller med bäckenet, för jag kände av problemen flera månader efter förlossningen. Blödde gjorde jag också ganska länge (flera veckor), men det är inget konstigt eftersom det är ett sår i livmodern efter moderkakan som måste läka.

    Med andra barnet var allt mycket lindrigare. Jag hade inte alls lika ont, kunde knipa bara några timmar efter förlossningen, gå och sitta var inga större bekymmer, och blödningen avstannade mycket tidigare också. Får se hur det blir med barn nr 3, som är beräknad till början av januari…

    Kram på dig!

    1. Emma

      Tack för att du delar med dig! Så häftigt att det kan vara så olika för samma person under två förlossningar! Håller tummarna för att tredje förlossningen blir en grym upplevelse och att allt går bra 🙂 Kram

stats