Hej! Jag undrar om du som tidigare gymnast har någon reflektion om ätstörningar kopplat till just den sporten? Har du sett/upplevt något sådant själv? Om det förekom, vet du hur gruppen, ledare och föräldrar agerade? Jag har en åttaårig dotter som tränar truppgymnastik som hon fullkomligt älskar. Tyvärr så har hon fått en kommentar från ett annat barn som tyckte att min dotters mage var tjock och min dotter tog naturligtvis väldigt illa vid sig. Detta har bara hänt en gång men jag som förälder har funderat på mitt agerande i det hela och hur sådant ska bemötas. Både gentemot mitt eget barn men även mot gruppen och ledarna. En svår fråga och jag menar inte att just gymnastik är en extra utsatt sport men eftersom det är den sporten min dotter utöver och som jag läst att du själv hållit på med hoppas jag det är en ok fråga att ställa? Kram
Det här gör väldigt ont i mig att höra, för såhär ska det ju verkligen inte vara inom en idrott där barnen inte är äldre än åtta år, eller äldre heller för den delen. Jag tycker att det är hemskt att kroppfixeringen kryper längre och längre ner i åldrarna. På den nivån ska det vara lek och gemenskap, rörelse och utveckling av kroppskontrollen. Det är för tidigt med prestation, tävling och jämförelse.
Men för att svara på din fråga så kan jag bara utgå från egna erfarenheter, och i den föreningen där jag tränade hade vi väldigt medvetna och bra tränare. Agneta som var min tränare under alla år tjatade jämt och ständigt om hur viktigt det var att vi åt i samband med träning, både före, under och efter träning och tävling. Eftersom vi tränade i 3-4 timmar vid många tillfällen hade vi ofta med oss påfyllning i form av mellanmål som vi fick pauser för att inta. När vi var på ett träningsläger en gång var det en av tjejerna som fick kommentarer om sin vikt, och efter det tog vår tränare med oss in i ett rum och pratade med oss om hur viktigt det var med maten. Åt vi inte fick vi helt enkelt inte vara med och träna. Maten var liksom inga konstigheter och jag vet att alla var accepterade och fick vara med och träna även om de inte var pinnsmala. Mina ätstörningar hade ingenting med gymnastiken att göra, det var först ett år efter att jag slutat på gymnastiken som jag fick ätstörningar.
Det jag tycker att du ska göra är att prata med tränarna om hur viktigt det är att de tar upp ämnet med barnen i gruppen. De behöver inte peka ut någon, utan kanske bara prata allmänt om hur viktigt det är att de äter mat och att alla är lika mycket värda och accepterade! Var inte rädd för att prata om det, för det är VIKTIGT att vi pratar om det här och sätter stopp för det. Alla är lika mycket värda och kroppsfixeringen får inte fortsätta att vara såhär viktig! Det är människorna i oss som är viktiga, och det behöver barnen få höra, ofta!
Hej! Jag vet att du kanske tycker det är tjatigt alla frågor angående ätstörningar. Men jag vill i alla fall ställa en fråga. Jag vet inte om man kan säga att jag haft/har en ätstörning. Jag tränar ca 4-5 dagar i veckan och känner ångest både om jag inte tränar och för att jag känner ångest. (Lite svårt att förklara.) Jag har börjat känna mig äcklig, ful och tjock då jag har gått från 48 kg till 51,5-52 kg under sommaren fram tills nu. Jag är 1.67 com och väger som sagt 51-52 kg men tycker att jag har mage som putar ut där nere. Just magen är mitt problemområde som jag känner ångest inför. Inte benen eller armarna, just magen och det fettet som finns där, speciellt när jag sitter ned. Min fråga är således; tycker du att jag ska söka proffesionellt hjälp? Eller har jag inga ätstörda tankar? Kram
Absolut inte, så får ni inte känna! Jag är väldigt glad att jag idag kan hjälpa andra genom att dela mina erfarenheter och tankar kring ätstörningar, även om jag inte hinner svara på alla frågor ni skriver via mail och kommentarer. Jag jobbar så fort jag kan med detta och får ni inte svar av mig finns även Malin Rosén som gjort samma resa som mig och idag jobbar aktivt med att hjälpa andra. Om mina svar dröjer kan ni alltid kontakta henne för rådgivning.
Som svar på din fråga, så JA – jag tycker verkligen att du ska söka hjälp! Jag hör på dig att du inte mår bra och det är viktigt att du tar tag i det i tid innan det går för långt. Att ta hjälp är inget du ska skämmas över, utan se dig själv som modig som faktiskt vågar göra detta för dig själv. Du är värd det. Frisk och fri är riksföreningen för ätstörningar. Ta kontakt med dem får att få hjälp och vägledning! Kram och lycka till!
Jag har också ett annat ”problem”. Jag äter oftast väldigt mycket och känner inte av när jag är mätt och även om jag gör det slutar jag inte äta. Sedan efter jag har ätit så får jag ”ångest” och tänker ibland att jag vill bli magsjuk så att maten försvinner. Jag vet att det är väldigt fel och kommer ofta på mig själv med detta. Jag har aldrig kräkts upp mat eller så utan jag mår bara dåligt efter jag har ätit. Jag är inte överviktig eller så och jag växer fortfarande så jag borde inte ha dessa tankar. Mina kompisar är väldigt smala och kan inte gå upp i vikt. De äter också väldigt mycket, men jag äter mer och jag kan bli överviktig. Jag undrar om du har några tips på hur jag ska sluta äta när jag är mätt och få bort dessa tankar. Skulle vara till stor hjälp!
Det är så svårt för mig att svara på en sån här fråga. Först och främst skulle jag vilja veta vad och hur mycket du äter. Du kanske inte alls äter så mycket som du faktiskt tror att du gör, utan att det bara är en upplevd känsla från din sida. Att du har dessa tankar kring maten visar att du inte tänker helt sunt och därför kan du mycket möjligt ha en förvrängd uppfattning om mängden mat du får i dig. Precis som du säger växer du fortfarande och behöver därför maten du stoppar i dig, och det kan vara jättefarligt att börja mixtra med maten i tidig ålder.
Jag tycker att du ska prata med någon vuxen i din närhet om detta. Det är allvarligt. Prata antingen med dina föräldrar eller kuratorn på skolan och be om att få komma till en dietist och någon som du kan prata med regelbundet. En dietist kan hjälpa dig att se över din kosthållning och ser så att du får i dig alla näringsämnen du behöver och förhoppningsvis ge stöd och råd kring dina tankar.
Var rädd om dig! Kram
Jag frågade en fråga för över en vecka sedan som jag inte fått svar på angående hur man tacklar beteendet att räkna kalorier. I början behövdes det verkligen då jag inte hade någon koll överhuvudtaget. Kunde sitta och trycka nötpåsar, avokado och jordnötssmör då jag trodde det var nyttigt (vilket det är men OTROLIGT kaloririkt). Men nu har jag fastnat i en ond cirkel där jag försöker att inte räkna kalorier men jag vet undermedvetet hur mycket vissa saker innehåller då man lärt sig under tiden..så otroligt jobbigt. Hur handskas man med detta då det är svårt att ”bara” sluta räkna?
När jag var sjuk så räknade jag inte kalorier och därför är detta ingenting som jag har erfarenhet av och som jag behövt jobba med. Jag förstår att det är jobbigt och att det är svårt att sluta räkna eftersom du hela tiden har med dig siffrorna i ditt huvud, men du måste bestämma dig för att sluta helt enkelt. När du bestämt dig kan du därefter börja jobba med tankarna. Tankeblockering brukar vara effektivt. Då jobbar du med att ”blockera” de negativa tankarna (tankarna om hur mycket kalorier det är i det du äter) och istället fokuserar på positiva saker, t.ex. på hur maten smakar, att du är värd att äta det du äter, att du njuter av det, att det ger dig fin energi o.s.v.
Känns det här jättesvårt rekommenderar jag även dig att söka professionell hjälp. Ingen har rätt att må dåligt och om du ringer och pratar med någon på Frisk och fri kan de säkert hjälpa dig med olika strategier att komma över ditt kaloriräknande.
Kram fina du!
Krm / Emma.
