Publicerat 24 september, 2017

Ingefärsshot med gurkmeja

Soppor/såser

God morgon ♥

Ända sedan i februari har jag och Pelle druckit en varsin ingefärsshot på morgonen – och peppar, peppar så har ingen av oss varit förkylda sedan dess! Jag är helt övertygad om att det är tack vare denna superdryck med ingefära och citron! Ingefära är ju både uppiggande och stärkande för immunförsvaret och passar därför bra i förkylningstider och för att få lite extra energi på morgonen!

Förra veckan när jag kokade ihop en ny sats ingefärsshot passade jag på att pimpa den med lite gurkmeja. Gurkmeja är släkt med ingefära och har länge använts inom ayurovedisk matlagning för dess många hälsofrämjande egenskaper. Det sägs hämma inflammationer i kroppen och är bra för både huden och slemhinnorna.

Att kombinera ingefära och gurkmeja blir därför svårslaget, och en ingefärsshot med gurkmeja är nog det bästa vi kan ge våra kroppar såhär när höstens förkylningar börjar smyga sig på!

Jag la ut en bild på min Instagram och många undrade över receptet, så här kommer det!

2672CE8C-6D75-47DD-8CF4-B33920243FBD_L0_001

Ingefärsshot med gurkmeja

Ingredienser:

  • 1 liter vatten
  • 200-300 gram färsk ingefära
  • 2-3 citroner
  • 1/2 dl honung
  • 1 msk gurkmeja
  • 1/4 tsk svartpeppar

Riv ingefäran grovt med skalet på och lägg den i vattnet. Värm upp (men aldrig över 60 grader) i 20 minuter. Koka ej då detta gör att delar av allt det nyttiga försvinner. Sila av ingefäran och blanda i honungen, gurkmejan och svartpeppar medan det fortfarande är ljummet (40 grader). Låt svalna och pressa sedan i citronerna. Sila och häll i en flaska.

Ett tips är att göra storkok när du ändå är igång. Jag brukar vanligtvis fyrdubbla detta recept och då räcker det till mig och Pelle i en hel månad!

 

Kram / Emma

Publicerat 22 september, 2017

Hej från bilen till Stockholm

lifestories

Hej kompisar ♥

Jag sitter i skrivande stund i bilen på väg mot en långhelg i Stockholm! Vi kom iväg redan innan åtta i morse och nu är klockan strax efter tolv, vi har hunnit med ett lunchstopp i Eskilstuna på vägen och är faktiskt snart framme. Det säger väl lite om vilken morgonpigg bebis vi har, hehe!

Natten var iallafall toppen, Elsa sov som en stock och mellan 17.30 – 06.00 och så ammade vi bara en gång däremellan. Ni anar inte hur mycket tacksamhet man känner efter en sån natt när det varit struligt ett tag. Även om jag inte direkt känner mig utvilad när vår lilla fågelunge börjar kvittra så tidigt på morgonen så är 6.00 bra mycket bättre än 5.00. Ja just det – att vara tacksam för det lilla var det ja!

Resan har gått väldigt bra hittills! Elsa tycker om att åka bil och idag har hon sovit sig igenom hela bilresan faktiskt. Hon var vaken en timme när vi lunchade men somnade om direkt vi satte oss i bilen igen, så en smidig bilresa är jag också tacksam för idag!

När vi kommer till Stockholm är planen att checka in på hotell och lite senare i eftermiddag ska vi äta middag med några vänner till Pelle som han ska springa Lidingöloppet med imorgon! Vi kommer vara hemma hos ett av paren i gänget och har alla barn, så det lär bli en lugn och mysig kväll med andra ord.

Alltså kolla in den där lilla smulungen ↓ ♥ Det är något magiskt med att sitta och titta på sitt sovande barn. Det är så rogivande samtidigt som det känns lite som att hjärtat ska spika av kärlek!

IMG_7228 IMG_7227

Vi åt en Instagramvänlig lunch på favvostället i Eskilstuna (vi stannar alltid där på våra bilresor till Stockholm), Mocka Deli. För mig blev det en mumsig chevresallad med rödbetor, päron, valnötter och balsamico, och för Pelle en rostad focaccia med chevre.

 

Hoppas ni alla har en fin fredag!

Kram / Emma.

Publicerat 21 september, 2017

Att spricka/ brista under förlossning

Graviditet

Jag skulle vilja skriva några rader om det här med att spricka under förlossningen, för att spricka, eller mer korrekt – att brista – var nog min största rädsla innan jag skulle föda. Jag var inte så rädd eller orolig för själva förlossningssmärtan eftersom jag litade på kroppen. Men att spricka/ brista innebar att jag skulle gå sönder där nere, och var något som kändes väldigt läskigt.

Och gick sönder, det gjorde jag. Jag fick andra gradens bristning (som är det allra vanligaste bland förstföderskor) och de sydde totalt 7 stygn. Nu såhär med facit i hand inser jag att det inte var så farligt som jag hade föreställt mig, det är klart att det gjorde ont, men det gick ju ändå över hyfsat snabbt. För mig var även smärtan som bristningen innebar en fis i rymden jämfört med smärtan under värkarbetet.

Jag vet att det kan gå mycket värre än såhär och jag vill absolut inte förminska upplevelsen för de som drabbats värre än mig, utan jag vill egentligen med det här inlägget försöka att peppa er som ska föda och också är rädda för att brista. Det vanligaste är alltså att få andra gradens bristning och jag förstår att upplevelsen av det också kan vara väldigt olika, men genom att berätta hur det var för mig kanske jag kan hjälpa någon annan som känner den oro jag gjorde innan förlossningen.

Det tog ungefär 1 timmes tid att sy ihop mig, men då var jag bedövad och kände ingenting. Det var självklart ingen härlig upplevelse, men eftersom jag låg med Elsa på bröstet kunde jag inte fokusera på något annat än just henne. Den stunden var så fin och den starka kärleken jag kände tog liksom bort all smärta jag gått igenom under förlossningen.

IMG_0501

Den största rädslan jag hade var för hur det skulle kännas just den stunden jag brast, men jag var ju inte ens medveten om att jag hade gått sönder, så det var med andra ord inget jag märkte av under förlossningen.

Innan tänkte jag inte så mycket på hur det skulle kännas efteråt, men det var ju faktiskt då som det kändes som mest. Jag vet att jag blev chockad över hur ont jag hade i underlivet de första veckorna. Det var hemskt att sitta upp (en mjuk soffa gick bra, men att sitta på hårt underlag var fruktansvärt oskönt). Jag var så otroligt svullen i underlivet, blödde massor och kände mig typ överkörd. De första dagarna vågade jag inte knipa eller ens känna efter hur det kändes där nere. Jag bara lät det vara…

Jag tror jag tog värktabletter dygnet runt den första veckan och hade då aldrig någon olidlig smärta som tog bort njutningen av bebisbubblan. Och bara efter ett par veckor var det bra, så det ”onda” försvann ändå hyfsat snabbt. Däremot minns jag att jag hade kvar någon slags ”tyngdkänsla” i underlivet omkring 5 veckor efter förlossningen. Men jag jobbade stenhårt med knipövningar och sen försvann även det. På efterkontrollen 7 veckor efter förlossningen var stygnen läkta och det mesta återställt – något jag aldrig hade kunnat tro dagarna efter förlossningen när jag hade så ont och allt kändes obehagligt.

Men kroppen är fantastisk! Det gör ont att föda barn, och det gör ont efteråt. Jag tänker att det är väldigt lätt att liksom ”gå in i smärtan” där och då och tro att det är sådär ont man ska ha för alltid. Men så är det såklart inte, och det är det jag vill få fram. Det går att bli hel igen och om det skulle gå värre än såhär så finns det hjälp att få.

 

Har ni erfarenheter/ pepp kring det här med att brista under förlossning får ni gärna dela med er i kommentarsfältet! Jag älskar att höra om andras upplevelser!

 

Kram / Emma.