Emma Barremyr

Jag skrev ju för ett tag sen om hur Elsa hade reagerat på att bli storasyster, och att en del av det var att sömnen blivit väldigt strulig igen. Det kan ju ha andra orsaker, men vi tror ändå att det har med storasysterrollen att göra. Ni var så många som delade med er om att ni upplevt samma sak när era förstfödda blivit storasyskon så det känns ändå som en logisk förklaring. Man letar ju alltid orsaker som förälder eftersom det känns tryggt att luta sig tillbaka på, hehe.

Just nu har vi fått ta tillbaka dagsvilan för Elsa eftersom hon sover så himla dåligt på natten. Dålig nattsömn gör såklart att hon blir grinig på dagen, så därför får hon ofta sova hur länge hur vill på dagen nu. Att försöka hålla henne vaken skulle aldrig gå, utan det skulle rent ut sagt plåga henne, och att väcka henne på dagen gör bara att hon vaknar som ett litet monster, så vi låter henne sova klart för allas bästa, hehe.

Men det blir som en liten ond cirkel. För när hon sover på dagen sover hon ju sämre på natten. Och när hon sover sämre på natten måste hon sova på dagen! Gah, det är lätt att bli lite smått galen ändå! Jag hoppas så att det ordnar till sig snart igen. Elsa har ju alltid varit rätt strulig med nattsömnen och vaknat tidigt på morgonen så det hade varit skönt om det började vända någon gång. Det var ju faktiskt bra en ganska lång period efter att hon fyllde två år fram tills nu på sensommaren, så det borde väl ändå betyda att bra nätter kan komma tillbaka?

Nu vaknar hon ofta en eller ett par gånger per natt och är ledsen/ orolig (ibland skriker hon så hela huset vaknar). Vissa nätter gallskriker hon efter mamma, så då får jag gå in och lägga mig hos henne, men oftast är det Pelle som har Elsa på natten eftersom jag har Astrid i och med att vi ammar. Jag vet att det inte är så, men det känns som om jag överger Elsa när jag inte kan vara där för henne hela tiden. Önskar så att jag kunde finnas där för båda mina barn på natten, men det går ju inte. JAG KAN INTE DELA PÅ MIG och jag får hela tiden jobba med att acceptera det. Hela min mammakropp värker när jag hör att Elsa är ledsen och alla instinkter i kroppen skriker att jag vill trösta och krama. Men vi är ju två föräldrar och måste hjälpas åt. Som sagt – de gånger Elsa ropar efter mamma brukar jag och Pelle ”byta” barn förutsatt att Astrid inte ammar precis då (typiskt nog brukar det ofta sammanfalla att båda barnen vaknar samtidigt trots att vi inte sover i samma rum.…)

Vissa nätter är bättre och nu har hon haft några nätter som hon sovit hela natten igen, men det är ändå rätt struligt fortfarande! Mantrat just nu – ”This too shall pass”, som alltid är bra att påminna sig om som förälder när man kämpar och kämpar!

Kram / Emma.