Emma Barremyr

Hej! Undrar om det finns något från din egen uppväxt som du vill föra vidare till dina barns uppväxt, samt något som du vill göra annorlunda?

Det finns sååå många saker som jag vill föra över från min egen uppväxt till mina barns uppväxt. För att nämna några saker så vill jag lära mina barn om hur viktigt det är med empati och att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Jag har alltid känt mig älskad och att mamma och pappa funnits där för både mig och mina systrar, de har verkligen gjort allt för oss och det är något jag själv vill ge till mina barn. Jag kommer från en öppenspråkig familj där vi alltid pratat om allt och funnits för varandra. Jag har alltid känt stark tillit både till mamma och pappa och det är något jag också vill föra över till mina barn – de ska kunna prata med både mig och Pelle när de behöver och veta att vi finns där även fysiskt. Att de är älskade precis för dem de är. Andra saker som jag känner starkt för är gemenskapen vi haft i familjen och att vi hittat på mycket kul tillsammans. Intresset för natur och trädgård kommer från mina föräldrar och det hoppas jag såklart kunna föra över på mina barn också. Ser fram emot att ha dem med i trädgården och visa dem vart maten kommer ifrån, att åka på fjällsemester och tillbringa mycket tid med dem i naturen! Jag hoppas också att de ska tycka att skidåkning är lika roligt som jag och Pelle gör, skidåkningen är ju också något som jag har med mig från min egen barndom.

Något som jag vill göra annorlunda? Den känns svår och jag kommer faktiskt inte på något såhär på rak arm eftersom jag inte skulle vilja ändra på något i min egen uppväxt.

Jag skulle gärna vilja mer om din relation till din syster/systrar?. Han ni lika syn på barnuppfostran, hur tog din familj det när du var sjuk i din ätstörning? Förstår såklart att det kan vara en känslig fråga och du får svara “så det känns ok”, om du vill såklart. Vidare är jag nyfiken på era kommande resor, hur går era tankar nu när ni är fler i familjen. Kram

Jag och mina systrar har och har alltid haft en väldigt nära relation. De är mina allra bästa vänner som jag kan prata med precis allt om, som alltid funnits där och som ställer upp i ur och skur. Efter Pelle är det nog Lina och Julia som känner mig allra bäst och det känns väldigt fint att ha den relationen med dem.

Min familj fanns hela tiden där när jag var sjuk och nu såhär i efterhand förstår jag hur mycket de offrade för min skull. Det blev mycket fokus på mig och en hel del ”bråk” på grund av mig, men ändå så fortsatte de att finnas där och ge kärlek. Det är mycket tack vare min familj som jag lyckades bli frisk igen!

För nuvarande har vi faktiskt inga resplaner. Vi vill SÅ GÄRNA resa, men det tar emot med tanke på klimatförändringarna och det som händer i världen just nu, så vi får se hur vi gör i vinter. Vi vill åka på en längre resa med båda barnen, men kommer nog vänta tills båda är lite större. Till vårvintern åker vi såklart upp till stugan i Idre för skidåkning och till sommaren tänker vi semestra i Sverige eller kanske Danmark, men mer än så har vi inte planerat just nu.

Något jag själv tänker på väldigt mycket nu i 25-årsåldern är detta med vänner. Mina “gamla” vänner är väldigt splittrade, både fysiskt och mentalt (vissa pluggar och reser, jag själv börjar längta efter barn…). Har du fått nya vänner efter att du fick barn eller hur tänker du kring umgänge nu när man börjar bli “vuxen”? Känner du att du har kvar alla dina gamla kompisar eller hur har ditt umgänge förändrats? Skulle behöva höra någon annans tankar kring detta…

Det här med vänner är nog väldigt olika från person till person. Jag har kvar många av mina barndomsvänner och de allra närmaste vännerna jag har är vänner som jag haft sen många år tillbaka. Vi har vårdat våra relationer och utvecklats åt samma håll och det är nog anledningen till varför vi fortfarande är så nära vänner. Sen har jag haft sån tur att många av mina närmaste vänner fått barn samtidigt som mig vilket såklart har underlättat våra relationer, även om det inte är något måste att man får barn samtidigt (jag har nära vänner som inte har barn också). Jag har också haft vänner som jag glidit ifrån – av den enkla anledningen att vi utvecklats åt olika håll.

Över lag så har jag tyckt att det varit lätt att träffa nya människor sen jag fick barn eftersom jag gått på mycket aktiviteter med Elsa och därmed träffat andra föräldrar (babyrytmik, babysim, öppna förskolan, mammagrupp o.s.v.). Väljer man att hitta på saker och försöker socialisera sig så upplever jag att det absolut är lätt att träffa nya vänner som förälder. Jag har fått flera nya vänner sen jag blev mamma. Inga nära vänner dock, men det beror ju på att jag redan har nära vänner och relationer som jag vill lägga tid på att vårda, och tid är inget man har i överflöd som småbarnsförälder om jag säger så.

Vore lite intressant att höra hur det varit för resten av dina släktingar när det gäller jobbiga graviditeter- till exempel din mamma och syster, eftersom du hade en sådan ovanligt hemsk sådan! (Med respekt för deras integritet förstås!) Eller är sådant väldigt individuellt?

Jag har kollat med både mamma och systrar och det var okej att jag delade med mig om hur det var för dem. Mamma var illamående och kräktes en del under de första månaderna under sina graviditeter, men annars så mådde hon bra vad hon kan minnas. Jag och Lina har varit gravida och fött två barn var och båda våra graviditeter präglades av riktigt jobbigt illamående och kräkningar. På Lina släppte det dock båda gångerna efter ungefär halva och sen har hon mått bra, så för mig har det varit jobbigare eftersom det suttit i hela graviditeterna. Nu är även min yngsta lillasyster Julia gravid och väntar en liten flicka i början på januari. Hon har mått precis lika illa som mig och Lina så kanske går det här med illamående i arv? Förutom illamående så har både jag och Julia haft mycket sammandragningar, ont i svanskotan och sömnproblem, besvär med andningen och magen (båda har IBS), så visst liknar våra graviditeter varandra även om de inte är helt lika såklart.

En bild från i somras när vi alla tre stod hemma hos mamma och pappa med varsin gravidmage! Åh, tänk att vi snart har FEM små Barremyrsflickor i familjen. GIRLPOWER är bara förnamnet i våran familj, haha!

Kram / Emma.