Emma Barremyr

LÄSARFRÅGA:

Fina Emma, jag blir så inspirerad och gråtmild av dig. Hur tog du dig loss från ätstörningens hårda och vassa klor? Under så många år har jag varit fast. Anorexi blev till träningsmani, som blev till självmordsintentioner och som nu är en mix av allt. Jag har under alla året varit funktionell, pluggat, jobbat, tagit hand om mina kära och varit au-pair. Men varje gång jag går in här påminns jag om det liv jag alltid drömt om. Att leva i tvåsamhet, barn, njuta av mat och dess alla smaker. Ibland kan jag inte gå in här, för jag blir besviken på mig själv. Ibland blir jag mest inspirerad. Just nu känner jag mig så uppgiven och har stor ångest inför jul. Jag är skör. Men jag vill ändå säga tack för att du sprider hopp och den utstrålning du ger. <3

SVAR:

Kära, kära du! Vill bara krama om dig och säga att du INTE ska vara besviken på dig själv. Du kan inte hjälpa att du blivit och varit sjuk under många år. Lägg inte det på dig själv är du snäll <3

Att bli frisk från en ätstörning är långt ifrån så enkelt som man kanske kan tänka att det är. För det är väl bara att börja äta igen, eller? Nej, så är det absolut inte. Jag tror inte att det är maten som är problemet för de allra flesta. Jag tror att det finns en anledning till varför man blir sjuk, och man behöver hitta den anledningen för att kunna bli frisk.

När jag först fick ätstörningar i början på ettan av gymnasiet såg jag mig själv inte som sjuk. Jag gillade att få bekräftelsen att jag var smal, jag försökte lura alla runtomkring mig att jag mådde bra och var helt i min egen bubbla som ätstörningen skapade. Det såg ut som att jag åt mycket, men det var ingenting i jämförelse med vad jag tränade. Jag blev expert på att ljuga, och när andra trodde att jag var ”hälsosam” var jag istället sjukare än någonsin och så otroligt elak mot mig själv och min kropp. Jag misshandlade mig själv fysiskt och stod framför spegeln och mobbade mig själv med de värsta tänkbara elaka meningarna.

Under våren i tvåan blev jag riktigt sjuk. Jag antar att det var ett sätt från kroppen att säga ifrån. Jag var magsjuk i nästan en månads tid, tappade matlusten, blev sängliggande och var väldigt, väldigt svag. Jag mådde fruktansvärt dåligt både fysiskt och psykiskt. När siffrorna på vågen bara fortsatte att minska för varje dag som gick blev jag till slut inlagd på sjukhus. Läkaren som jag träffade där sa till mig ”Emma, om du fortsätter såhär kommer du att dö”. Organen skulle ta stryk och till slut skulle inte min kropp orka längre. Den hade redan börjat säga ifrån.

En bild från våren då jag var som allra sjukast, precis innan jag blev inlagd på sjukhus.

Jag har aldrig i hela mitt liv varit så rädd. Läkarens ord slog mot mig i full kraft och jag förstod att jag stod inför ett val. Antingen så skulle jag börja kämpa, sluta lura de i min närhet och välja livet, eller så skulle jag låta ätstörningen ta mitt liv. Det var inget svårt val, jag ville inte dö, så jag valde att börja kämpa!

Men, det var fruktansvärt svårt! Jag hade skapat någon slags vardag i min ätstörning som gav mig trygghet och kontroll. Jag hade gjort allt för att undvika att möta ångesten och istället smekt ätstörningens djävul medhårs. Nu skulle jag börja göra tvätt om, byta alla gamla mönster och utsätta mig för ångesten det innebar. Rädslan för att dö gav mig en enorm kraft och ganska snart insåg jag att det inte var så farligt som jag trodde att släppa på kontrollen. Jag började träna mindre och äta mer. Gick upp i vikt. Pratade med kuratorn på ungdomsmottagningen varje vecka. Fick komma till en dietist. Försökte hitta mig själv och den jag var utan att vara ätstörd och ha kontroll på mat och träning. Vad ville jag fylla mitt liv med? Jag sysselsatte mig med saker som fick mig att må bra (inte träning) och som gav mig livslust. Det hjälpte mig.

Jag ville verkligen bli frisk och kämpade för det. Jag vågade prova det ”friska livet” och hade hela tiden med mig att om jag inte trivdes i att vara frisk och fri kunde jag ju alltid välja att bli sjuk igen. Det fanns alltid kvar sa min kurator.

När jag tog studenten mådde jag ganska bra, men jag upplevde att det var svårt att bryta mönstren helt och hållet. Det satt så djupt inom mig. Jag längtade bort från den vardagen som varit, ville bryta med allt det gamla och bokade därför en resa till Australien och Nya Zeeland efter studenten. Den resan är ett av mina bästa beslut någonsin! Jag åkte iväg tillsammans med en kompis. På tre månader tränade jag ingenting, jag åt precis vad jag ville, vi gjorde massa roliga saker och upplevde livet. Det var jobbigt många stunder, men samtidigt var det helt magiskt! Jag kände mig fri och den känslan gav mig ännu mer motivation att fortsätta kämpa. Jag gick upp ganska mycket i vikt, men när jag kom hem var jag lyckligare än någonsin. Lyckan satt inte i vikten och på något sätt hade jag blivit så stärkt av den här resan. Den var långt ifrån hälsosam (ingen träning, skräpmat och massa alkohol), men för mig var det en väldigt hälsosam resa just där och då.

Jag gjorde ytterligare en resa året efter och sen flyttade jag till egen lägenhet i Karlstad och började plugga. Jag träffade Pelle och blev kär på riktigt för första gången i mitt liv. Jag liksom bröt med allt det gamla som varit och startade om på nytt. Jag började fylla livet med allt det som fick mig att må bra och där någonstans tror jag att jag blev frisk.

Ni som följt mig länge vet att jag några år senare drabbades av en utmattningsdepression, till följd av samma grundproblem som uttryckte sig i ätstörningar. Och för att knyta ihop säcken så, som jag skrev i början beror en ätstörning i de flesta fall på något annat, det tar sig bara uttryck i en ätstörning. Jag lyckades bli frisk utan att jobba med detta problem, men blev istället sjuk på annat sätt. Jag fick aldrig riktigt den hjälpen när jag var sjuk i ätstörningar, utan det var först när jag fick utmattningsdepression som jag kom i kontakt med psykodynamisk terapi och började jobba med det.

Om ni är nyfikna kan ni lyssna på när jag berättar om det här i Drivkraftens podcast. Där får ni höra hela resan och mer om mitt ”grundproblem”.

Första avsnittet här!

Andra avsnittet här!

Två lyckliga bilder från Australien. Här mådde jag bra på riktigt igen!

Det viktigaste för att bli frisk tror jag handlar om att söka hjälp och att verkligen vilja kämpa för att bli frisk. Och tro! TRO att du kan och på friheten som ett friskt liv ger!

Har ni frågor kring ätstörningar eller tips på inlägg kring det som ni vill att jag skriver? Hojta gärna till i en kommentar här nedan så fixar jag det!

Kram / Emma.