Emma Barremyr

Strax innan Elsa blev 10 månader tog hon sina första steg. Stegen var vingliga och få till en början, men med tiden gick hon fler och fler steg och helt plötsligt traskade hon omkring här hemma en dag, precis som hon aldrig hade gjort annat. Det är verkligen så häftigt att få vara med och följa ett barns utveckling. Tänk att min bebis kan gå nu! Stora lilla tjejen ♥

Elsas vilja är stark och jag upplever att hon kämpar hårt med saker som hon verkligen vill lära sig. Jag har sett på henne hur mycket hon velat gå, men samtidigt har jag också sett hur världen blivit en ny och skrämmande plats för henne i samband med det. Det är klart, att lära sig att gå är ju ett stort steg i utvecklingen och hela världen förändras ju på ett sätt.

Elsa har alltid varit en väldigt utåtriktad bebis och glad i människor, men när hon började gå blev hon helt plötslig blyg, klängig och inte alls lik sig själv. Hon har ju alltid varit i stort behov av närhet, men det senaste månaden har hon alltså varit jätte, jätteklängig och mammig som aldrig förr.

Mysigt och jobbigt på samma gång eftersom hon hängt runt benen, velat bli buren och krävt väldigt mycket av mig. Dessutom har hon sovit riktigt kasst och oroligt, och jag kan nog säga att den här perioden varit min största utmaning som mamma. Jag har stundvis känt mig både otillräcklig, trött och stressad av att inte hinna med det jag brukar.

Känslorna är okej, det viktiga är att inte låta dem ta över. Jag har andats, övat på att vara i nuet och försökt att ge Elsa det hon behöver. Jag har försökt sätta mig in i hennes situation och se världen hur hennes vinkel, och det gör allt så mycket enklare och mer begripligt på något vis. Ett barn som kräver mycket och söker trygghet behöver ju få just bekräftelse och trygghet för att kunna gå vidare i livet. Allt har en orsak och det mesta är en fas när det gäller barn, det är ändå en skön tröst att tänka så.

Det här är egentligen en lång historia som blev rätt kort nu, men jag ville väl bara berätta lite hur vi haft det senaste månaden. Det var lite samma i höstas när hon lärde sig krypa, som också var ett stort steg i utvecklingen. Mycket av Elsas beteende nu när hon lärt sig gå har liknat det beteendet hon hade då. Hon var mammig, behövde mycket trygghet och sov oroligt.

Nu har hon kunnat gå ordentligt i några veckor och faktiskt börjar allt bli lite lättare igen. Hon sover bättre, är mer nöjd och går iväg på egna små upptäcktsfärder här hemma och helt plötsligt har jag ingen unge som hänger runt benen längre. Livet känns redan lite lättare!

Tack för att ni lyssnade ♥

Kram / Emma.