Emma Barremyr

För mig har det varit en enormt stor skillnad på att få första och andra barnet. Först och främst så har det varit otroligt stor skillnad fysiskt, men det tänker jag skriva om i ett annat inlägg – ”Kroppen efter andra förlossningen”, som kommer upp inom kort. Det här inlägget tänker jag ska handa om min upplevelse och känslorna kring att få första och andra barnet.

Såklart så upplever jag att jag är mycket tryggare i min föräldraroll nu när jag blivit tvåbarnsmamma. Allt är inte lika nytt som det var när Elsa föddes och jag känner mig otroligt mycket mer ”chill” med Astrid än vad jag gjorde med Elsa. Tryggheten tänker jag är ganska vanlig för andragångsföräldrar eftersom allt inte är lika nytt då?!

När Elsa föddes ville jag bara stänga in lilla familjen i vårt trygga hem och stanna där. Jag kände inget behov av besök eller att hitta på saker utan var så nöjd med att ”bara vara” och ligga i soffan och bebismysa. Besök kändes mest jobbigt eftersom det innebar att andra skulle hålla Elsa och att jag inte skulle få ha henne hos mig. Jag var som en hök över henne och tyckte det var rent ut sagt SKITJOBBIGT när andra skulle hålla. Inte för att jag inte litade på andra eller så, utan för att jag hade ett så strakt behov av att ha henne nära mig. Och det tog lång tid för mig innan det behovet avtog. Bara det att jag efter nästan nio månader gick ut och åt med några mammakompisar en kväll och saknaden efter Elsa gjorde fysiskt ont. Jag hade inget behov alls av att vara ifrån henne.

Med Astrid har det inte alls varit samma sak. Jag har inget ”behov” av att vara ifrån henne heller och självklart vill jag ha henne nära mig så ofta jag bara kan. Trots att hon är en bebis som gillar att sova i vagnen och gärna ligger för sig själv (vilket Elsa inte var) väljer jag ofta att ha henne i sjalen bara för att få närheten från henne. Bebismyset är något jag njuter av så himla mycket och jag älskar Astrid precis lika mycket som jag älskar Elsa! Trots det är jag så otroligt mycket mer avslappnad den här gången. Jag känner inte alls lika stort behov av att ha samma ”koll” på Astrid och har inte tyckt att det varit jobbigt att få massa besök som ska hålla henne. När någon annan tar Astrid får ju jag tid med Elsa och det är något jag värdesätter väldigt mycket.

Jag ville göra allt själv med Elsa. Sköta, söva, mata, trösta henne o.s.v. När hon skrek var det som att hela världen stannade och jag gjorde allt för att hon skulle vara nöjd hela tiden. Nu har inte Astrid varit någon skrikig bebis hittills, utan väldigt lugn och nöjd, men de gånger hon skriker är det inte alls samma panikkänsla inom mig som när Elsa skrek. Jag kan behålla lugnet trots att jag kanske inte kan ta henne med desamma för att jag gör något med Elsa eller så.

Jag tror att den här avslappnade inställningen har med att göra att jag dels är tryggare i min föräldraroll, men också med att jag nu har TVÅ barn som jag vill ge all min kärlek. Skulle jag aldrig ge ifrån mig Astrid och alltid ha henne hos mig skulle jag ju inte kunna ge Elsa det jag vill. Jag måste dela på mig. Det är en väldigt vår balansgång att räcka till för två barn, men jag känner ändå att jag gör mitt bästa och att det känns bra så. Jag kände mig mer otillräcklig gentemot Elsa under graviditeten än vad jag gör nu.

Jag har också varit väldigt mycket tryggare med att hitta på saker med Astrid nu den första tiden än vad jag var med Elsa. Tre dagar efter förlossningen hängde vi på stranden, dagen efter det var vi inne på stan hela dagen och dagen efter det var vi en heldag vid sommarstugan med svärföräldrarna o.s.v. Med en tvååring i familjen går det ju inte riktigt att sitta hemma på samma sätt, utan Astrid har bara fått hänga på våra aktiviteter som familj från den dagen vi kom hem från BB.

Det har verkligen varit stora kontraster för mig att få första och andra barnet och den upplevelsen är häftig ändå. Jag hade ingen aning om att jag skulle vara så mycket mer chill den här gången förrän jag fick uppleva det. Trots allt som hänt efter förlossningen känner jag mig mentalt starkare än vad jag någonsin gjort. Det är verkligen som det här ordspråket säger ”Being a mum is learning about strengths you didn’t know you had”. Precis så känner jag mig just nu! Starkare och tryggare än vad jag någonsin trodde att jag skulle känna mig som mamma.

Ni andra två- eller flerbarnsföräldrar! Berätta om er upplevelse kring att få fler barn! Känner ni igen er i det jag berättar? Skulle vara så roligt om ni delade med er 🙂

Kram / Emma.