Emma Barremyr

God morgon kompisar! Gud, vilka omtumlande dagar det varit. Jag ligger inlagd på avdelning 14 igen. Delade en bild på Instagram igår där jag berättade att jag fick en kraftig blödning från livmodern, fick åka ambulans in till sjukhuset och opererades akut igår natt. Det är det värsta jag varit med om och jag tänkte berätta lite mer om vad som hände i det här inlägget.

Jag har ju mått väldigt bra efter förlossningen så det som hände var så himla oväntat. Jag har knappt känt att jag fött barn, inte haft ont i nedre regionen samt varit pigg och stark i kroppen. Jag har kunnat vara aktiv och gått promenader, MEN efter promenaderna har fått en känsla av håll i magen och när jag tryckt på magen har det känts som om jag haft ett stort blåmärke där. Därför har jag inte kunnat ha tighta byxor som klämt på området runt livmodern, men jag tänkte att det var normalt eftersom det är ett ”sår” där inne som håller på att läka. Jag har blött färskt blod till och från, men inte reflekterat så mycket över att det fortsatt komma färskt blod och inte gått över till ”avslag”. Nu såhär i efterhand tänker jag att jag kanske borde reflekterat mer över det.

Förlossningen gick ju jättebra, men eftersom min moderkaka inte lossnade uppstod komplikationer. Jag fick oxytocin både i benet och intravenöst i armen för att få igång värkarna igen efter förlossningen, men det hjälpte inte och efter 45 minuter påkallades en läkare som i stort sett slet ut den medan han tryckte våldsamt på magen. Det i sig var värre än själva förlossningen. Så fruktansvärt smärtsamt. Blödningen slutar ju inte förrän moderkakan är ute och därför hann jag förlora över en liter blod innan de väl fick ut den. Det var anledningen till varför vi fick stanna på BB efter förlossningen. De tyckte dock att jag hämtade mig bra, och eftersom jag kände mig pigg och blödningen hade minskat så fick jag åka hem efter två nätter där.

Nu kommer jag berätta vad som hände och är du känslig mot blod och sånt ska du inte läsa det här då det innehåller rätt så mycket obehagligt.

Natten till onsdagen vaknade jag prick klockan tolv av att något kom ut mellan benen. Jag kände hur det blev alldeles varmt runt omkring mig i sängen och när jag väl kom på fötterna började jag störtblöda. Det var blod överallt och i panik sprang jag till badrummet och ställde mig i badkaret. När jag drog ner trosorna ramlade en helt enorm blodklump (den var nästan 2 dm i diameter och skulle kunna ha varit moderkakan ?) ner i badkaret samtidigt som blodet rann längs med benen. Vad var det som hände? Jag blev så fruktansvärt rädd. I panik skrek jag på Pelle som kom inspringandes i badrummet och sen gick allt så himla fort.

Jag la mig ner i blodbadet för att få upp benen  med tanke på blödningen samtidigt som Pelle ringde 112. De skickade en ambulans direkt, och även om de kom fort så kändes det som en hel evighet innan de väl var framme. Jag hann tänka så många tankar när jag låg där i badkaret. Blodet fortsatte att forsa samtidigt som det kom flera stora blodklumpar. Jag var så himla rädd. Det kändes som att livet rann ur mig och jag var helt övertygad om att jag skulle dö den natten. Ändå drabbades jag inte av panik. Kanske höll jag ihop mig själv för att Elsa låg i rummet bredvid och sov? Jag grät tysta tårar medan Pelle satt och strök mig lugnande i pannan och sa att allt skulle bli bra.

Det är så jobbigt att skriva om det här. Hela upplevelsen var så traumatiskt och jag känner dödsångesten i hela mig när jag tänker tillbaka på den här natten. Tårarna tränger igenom och jag tänker att jag kanske kommer att vara tvungen att prata med någon för att bearbeta den här händelsen.

Ambulanspersonalen som kom var så himla bra. De var lugna och trygga och sa hela tiden till mig att det kommer att gå bra. Jag blev utburen på bår och medan vi åkte in till sjukhuset satte de dropp och jag försökte lugna mig själv genom att tänka att jag var i trygga händer nu. Pelle hade ringt sina föräldrar som var på väg från Sunne för att vara hos Elsa, och tills de anlände kom syrrans kille över och var hos henne. Älskade familj ❤️Pelle och Astrid hoppade in i bilen och körde efter ambulansen till sjukhuset.

Väl inne på sjukhuset gick allt väldigt fort. Blodet fortsatte att forsa och jag blev snabbt väldigt dåsig. Kunde knappt hålla ögonen öppna längre och sa gång på gång hur rädd jag var. Jag fick flera kanyler i armarna och blev proppad med mediciner. Livmodersammandragande, blödningsstoppande osv. En gynläkare undersökte mig både vaginalt och med ultraljud och såg att det fanns rester kvar av moderkakan. Vid det här laget var jag knappt vid medvetande längre, allt var dåsigt och jag hörde allas röster som i en bubbla. Mitt blodtryck sjönk drastiskt och ett larm började tjuta. Jag hörde någon ropa att det var dags att beställa ett traumakit med blod och att jag skulle rullas till akut operation.

Det var som på film alltihop och jag var så fruktansvärt rädd när de halvsprang med mig hela vägen till operationssalen. Jag förstod att det var bråttom nu. Jag började skaka i hela kroppen, fick en syrgasmask över ansiktet och sen minns jag inget mer. Jag blev sövd och opererades och en timme senare vaknade jag upp på en helt annan plats. Då var klockan 02.40 och jag fick veta att operationen hade gått bra och att alla rester från moderkakan var borta. Nu skulle jag bara vakna till innan jag skulle köras till avdelning 14.

Jag hade överlevt och jag grät länge av lättnad. Som sagt så har jag aldrig varit så rädd i hela mitt liv tidigare och ångesten över att kanske försvinna från mina barn var så hemsk. Vid det här laget hade jag ingen aning om vart Pelle och Astrid var. Och det visste ingen annan heller, men efter lite forskande lyckades personalen på uppvak få reda på att de satt och väntade på mig på avdelningen, och att Astrid precis hade fått en flaska ersättning och låg och sov. Vilken lättnad! Hela tiden hade jag ju även henne i tankarna och att hon inte hade ammat sen nio kvällen innan.

Efter en timme på uppvak rullandes jag äntligen upp till avdelningen där Pelle satt och väntade på mig. Äntligen fick vi ses igen! Vi grät båda två av lättnad (han hade varit precis lika rädd och orolig som mig). Vi kramades och pussades länge. Så tacksamma att allt hade gått bra och att hjälpen var så nära som den var ❤️

Och här har vi varit sedan tidigt igår morse. Jag får regelbundet blödningsstoppande mediciner, fick järndropp igår och de kollar blodtryck, blodvärde, puls, syremättnad, temp osv flera gånger per dag. Blödningen är stoppad och det värsta måendet har släppt. Jag återhämtar mig sakta men säkert och även om jag är fruktansvärt trött och medtagen just nu så så är jag så glad och lättad över att jag ändå mår såpass bra som jag gör.

Jag hoppas på att få åka hem idag. Vi inväntar just nu morgonronden för mer information, men eftersom alla tester ser bra ut och eftersom jag inte blöder längre borde jag få komma hem. Blodvärdet låg på 84 nu på morgonen, men järninfusionen ger ju inte effekt förrän om någon vecka så det tänker jag inte borde påverka. Jag är inte yr och kan vara uppe och gå lite, men vågar inte bära på Astrid eftersom jag känner mig så fruktansvärt svag. Men vem är inte det efter att ha förlorat två liter blod och inte sovit så mycket på två nätter?

Jag längtar så efter att få komma hem och sova, och träffa Elsa såklart ❤️Hon var och hälsade på en sväng igår och det var magiskt att få hålla henne i mina armar. Jag har så dåligt samvete gentemot henne över att vi lämnat henne så mycket senaste tiden, samt att Astrid tar mycket tid med amning osv. Vill bara vara med Elsa och ge henne allt just nu!

Men lite piggare jag bredvid min sovande bebis ❤️ försöker njuta så mycket jag kan av myset här när det inte är så mycket annat att göra. Ni kan väl hålla en tumme för att vi får komma hem till Elsa idag?

Tack för alla fina hälsningar och kärlek ni skickat på Instagram, det värmer sååå mycket!

Stor kram / Emma