Det är torsdag idag och TVÅ VECKOR kvar till BF. Imorgon går vi alltså in i vecka 39 och det är riktigt pirrigt nu måste jag säga. Jag är sjukt pepp på förlossning och så nyfiken på att få träffa vår andra dotter! Som ni ser på bilden har magen sjunkit väldigt mycket senaste veckan och trycket neråt har ökat. Jag har sedan i tisdags haft en hel del förvärkar som gjort väldigt ont, men det har inte varit några regelbundna värkar och det har gett sig varje gång. Besvikelsen i det alltså! Jag tror ju varje gång det händer att NU är det något på gång, men så försvinner värkarna och jag känner mig helt som vanligt igen. Upplevde inte att det var så med Elsa, utan när jag väl fick onda värkar drog förlossningen igång. Är det vanligt att det är såhär när man är omföderska?
Igår var jag hos barnmorskan på graviditetskontroll. Mitt järnvärde hade gått upp rejält sen injektionen så det var positivt. Mitt blodtryck är fortfarande väldigt lågt, men bättre det än att det är för högt sa barnmorskan. Magen växer som den ska och fosterrörelserna och vår aktiva bebis tyder på att hon mår bra där inne <3
Men så skulle vi som vanligt avsluta med lyssna på hjärtljuden och de lät inte helt bra. Det var en hemsk stund. Vi har ju lyssnat på hjärtat under hela graviditeten och jag vet hur fort det brukar gå och hur snabbt hon säger att det låter bra. Igår gjorde hon inte det utan satt bara tyst och lyssnade länge. Till slut frågade jag om det var något som inte var som det skulle, och då sa hon att hon tyckte att hon hörde extraslag och att hon ville skicka in mig till specialistmödravården för extrakontroll. Usch, paniken och oron som började bubbla i mig den stunden var svår att hantera. Barnmorskan sa att det förmodligen inte var något att oroa sig för, men att hennes erfarenhet sa henne att det inte var något hon bara kunde släppa och att det inte var hennes ensak att bedöma om det var normalt eller inte. Jag är såklart jätteglad att sånt här tas på allvar, men det var fruktansvärt jobbigt att höra de här orden.
Jag ringde till Pelle som var på jobbet och vi åkte direkt in till sjukhuset tillsammans. Väl framme blev vi jättebra bemötta av en underbar sköterska som satte CTG på mig. Hon lugnade oss med att det här med att man hör extraslag ibland inte är något att oroa sig för, det är vanligt och har det sett bra ut resten av graviditeten så var det nog förmodligen bara tillfälligt. Det kändes skönt att höra.
CTG-apparaten (som mäter hjärtljud och sammandragningar) satt på i 1 timme och 20 minuter och under tiden som vi låg där hade jag regelbundna kraftiga sammandragningar som kom med 2 minuters mellanrum. Dock gjorde de inte så ont, men det var ändå kul att se hur regelbundna de var. ”Oj, det ser ut som att du ska föda barn när som helst” sa den mysiga sköterskan och jag och Pelle blev fnissiga av nervositet. Det är en så speciell känsla att inte veta när det ska hända och blir så pirrigt när dessa första tecken på att något är på gång kommer.
Efteråt fick vi träffa en läkare och göra ett ultraljud där hjärtljuden undersöktes igen. Han kollade CTG-kurvan och den såg bra ut, och när vi väl gjorde ultraljudet såg han inga extraslag eller några konstigheter där så förmodligen var det bara en tillfällighet och inget ovanligt.
Det var med stor lättnad som vi sedan fick lämna sjukhuset. Så skönt att allt såg bra ut! Nästa gång vi åker därifrån har vi förhoppningsvis med oss vår lilla bebis. Åh vad jag längtar!
Kram / Emma.
