Emma Barremyr

LÄSARFRÅGAN:

Hur ser ni på uppfostran, regler etc. Hade varit intressant att läsa hur ni “hanterar” en 2-åring. Misstänker att ni liksom alla småbarns föräldrar har i del jobb där. Hur hanterar ni trots, blir ni aldrig irriterande etc? haha.

SVAR:

Åååhja! Visst har vi jobb med vår lilla tvååring här hemma, haha. De senaste veckorna har ”tvåårsfasen” slagit till ordentligt och vissa stunder känner jag knappt igen min egen unge just nu. Hon testar oss enormt mycket och hennes känslor är all over the place, vilket ofta resulterar utbrott och gråt. Det här kom lite som en chock för både mig och Pelle och jag vet inte riktigt om vi exakt lärt oss hur vi ska hantera det än.

Livet med en tvååring är så fullt av skratt, glädje och kärlek, men samtidigt så otroligt energikrävande och tålamodsprövande ? En egen vilja stark som stål och ett humör likt en bergochdalbana med x antal utbrott över ”småsaker” blev plötsligt vardagsmat. ”Nej” och ”Vill inte” är nog de vanligaste fraserna hemma just nu och från ingenstans har hon börjat göra tvärt emot allt vi säger. Man kan ju bli tokig för mindre! Hehe.

Jag försöker ändå trösta mig med att det är en ”fas” och att det kommer att bli bättre. Det är jobbiga perioder i livet som småbarnsförälder och jag tror att det kommer att gå upp och ner såhär ett tag framöver. Det är så mycket som händer i de små kropparna hela tiden och just under utvecklingsfaser när de tar stora kliv framåt i livet är det så otroligt viktigt med stöttning och trygghet från föräldrarna.

Vi förstår att det är nu det är dags att börja sätta gränser och att det är nu som själva ”barnuppfostran” börjar på riktigt. Jag läste nyligen boken ”Ditt kompetenta barn” av Jesper Juul, en helt fantastisk bok som jag känner att jag kommer ha mycket nytta av i mitt föräldraskap. Har ni inte läst den boken kan jag varmt rekommendera den. Jag känner att mycket av det som står i den boken är sånt som jag vill ta med mig i mitt föräldraskap.

Visst tappar jag tålamodet ibland, men jag försöker ändå påminna mig om att det är mitt jobb att finnas där för henne när hon behöver mig. För det är det jag tänker att hon gör i de jobbigaste situationerna. Mitt största motto för att behålla tålamodet är ”älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det bäst”. Det är så fina ord och det ger mig verkligen den påminnelse jag behöver ibland. Andas, blunda och räkna till tio funkar också bra! En tredje sak som jag också försöker att tänka på är att ”bakom varje beteende finns ett behov som behöver tillfredsställas”, och även om det inte alltid är så lätt att förstå vilket behov det är så tycker jag att den tanken är hjälpsam för att förstå beteendet. Barn är inte odrägliga bara ”för att” liksom. Sen försöker jag också alltid ta mig tid till att möta henne. Saker tar just nu extremt lång tid och så får det vara.

Åh, vad svårt det känns att skriva lite generellt om barnuppfostran. Det känns så stort på något vis, men jag tänker ändå att grunden i hela barnuppfostran är kärlek. Jag tänker ofta på det som Astrid Lindgren sa – ”ge barnen kärlek, mer kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig själv”, och jag tror verkligen att det är så! Behandlar vi våra barn med kärlek, empati och respekt så lär de sig kärlek, empati och respekt.

Hur hanterar vi trots då? Jag har insett att det här med gränssättning är fruktansvärt svårt. Ofta så resulterar det ju i utbrott och gråt, och det värsta jag vet är att se Elsa ledsen. Men samtidigt försöker jag påminna mig om att jag gör henne en tjänst. Gränser skapar trygghet och hon behöver ju lära sig att hon inte kan göra precis som hon vill.

Ett exempel som hände nyligen. Jag och Elsa är i affären och hon får syn på jordgubbar som hon vill ha. Jag säger att vi kan köpa dem och äta när vi kommer hem, men Elsa vill äta dem på en gång. Jag säger till henne att ”vi får vänta tills vi betalat dem så kan vi smaka ute i bilen sen”. Hon lever i nuet och förstår inte vad ”sen” innebär. Hon vill ju ha en jordgubbe NU. Jag säger återigen nej och att vi måste betala först. Egentligen skulle det väl inte vara hela världen om hon tog en jordgubbe medan vi handlade, men det är en principsak och jag vill lära henne ”rätt”. Hon får inte som hon vill, känslorna exploderar i hennes lilla kropp och blir såklart jättejätteledsen. Hon börjar skrika, springer iväg och lägger sig på golvet. Där och då vill jag ju helst bara ge henne en jordgubbe så hon blir glad och tyst istället för att hon ska ligga på golvet i affären och skrika, men jag står på mig. Jag sätter mig bredvid henne och förklarar gång på gång att det är okej att bli arg och ledsen för att man måste vänta på jordgubbarna, men att man måste betala först innan man äter upp saker från affären. Jag rör henne inte för då skriker hon bara ännu mer, istället säger jag att ”när du är redo finns jag här och kan trösta dig gumman, säg till när du vill kramas”. Hon är ledsen och ligger där och skriker en lång stund, men jag är hela tiden nära och påminner henne om att jag är där. Till slut blir hon tyst, tittar på mig och säger snyftande ”komma mamma”. Jag sträcker armarna mot henne och hon kommer upp i min famn. Vi kramas en lång stund och jag talar om för henne igen att det är okej att vara ledsen. Jag tröstar och till slut är hon redo att gå vidare och handla. När vi sen kommer ut i bilen smakar vi såklart på jordgubbarna. Hon är då lycklig som aldrig förr och sen dess har vi inte haft fler liknande utbrott i affären, utan hon har accepterat och lärt sig att vi måste betala först. ”Köpa den, betala först” säger hon och låter det hon vill ha numera ligga var i vagnen eller håller i den tills vi betalat. Hon ”testade mig” där i affären, jag satte en gräns och visade vad som var rätt och hon lärde sig alltså något av det till slut.

Som sagt, tålamodsprövande och energikrävande är ju bara förnamnet, men jag tror ändå på att ta sig tiden till att ”möta trotsen” och stå på sig. Sen får man såklart välja sina strider. Vissa behov är viktigare än andra och jag anser inte att jag vill sätta en gräns bara för att sätta en gräns. Att fråga sig själv om det är viktigt att vara konsekvent just där och då? Som t.ex. på morgonen om Elsa vill äta frukost i soffan när jag egentligen vill att vi äter vid frukostbordet. Jag mår ofta dåligt då och orkar inte ta någon fight utan säger då bara ”ja idag får du bestämma Elsa, så då sitter vi i soffan och myser medan vi äter”. Jag tänker att det också är viktigt att barnen får bestämma lite ibland, det ger dem en känsla av att vara lyssnade på och att vi tar hänsyn till deras vilja.

Det blev ett väldigt långt svar, men det är lite så vi jobbar med barnuppfostran just nu!

Foto: Caroline Dahlén

Kram / Emma.