Emma Barremyr

LÄSARFRÅGAN:

Kämpa! Stackare, verkligen hemskt!! Jag började följa din blogg under din första graviditet. Då jag själv var gravid med hyperemesis, o jag kände en viss stöttning via dina inlägg som kände liknande (tack!!). Har du några tips för att ens våga bli gravid igen? Min lilla är yngre än din, bara 1,5 år men jag känner att tänk om jag mår så dåligt igen. För du gör ju de nu. Hur orkar du? Rent fysiskt men också mentalt? Jag tror ingen kan föreställa sig hur förfärligt hemskt det är att vara i den illamående position mam befinner sig i. En lycka i att vara gravid, men en pina (snällt benämnt) att mä så hemskt. O så har du din lillla Elsa att vilja vara med. Sitter här o lipar. Känner såååå mkt för dig, o bara hoppas hoppas de släper tidigare denna gången o att du försöker påminna dig om att de är värt de!!! Men just nu.. är jag själv livrädd föe att bli gravid igen, känner nästan panik av bara tanken på att behöva må så… men… de kommer ju sååå mkt fint av de. Till slut ❤ All styrka till dig!!!!

SVAR:

Åh, vill bara börja med att skriva att all pepp och kärlek ni skickar till mig hjälper mig så otroligt mycket. Jag har verkligen KÄMPAT de senaste månaderna och hejaropen från er är så, så värdefulla. TACK ❤

Ja, hur vågar man bli gravid igen efter att ha mått sådär dåligt? Jag kan säga, att jag ”sörjde” redan under förra graviditeten att jag inte skulle vilja skaffa fler barn pga. att graviditeten var så jobbig. Jag ville så gärna ha fler barn, men tänkte att jag aldrig skulle kunna utsätta mig för en graviditet igen. När Elsa föddes sörjde jag ännu mer. Hon var så ljuvlig och att få henne var det bästa som hade hänt mig. Jag kände så mycket att jag ville få uppleva fler barn, ett syskon till Elsa, men kände också att jag inte skulle orka en graviditet till.

Första graviditeten hade jag bara mig själv att tänka på, och det gick därför att genomlida. Men hur skulle det vara att bli gravid, må så dåligt igen och samtidigt ha en liten Elsa att ta hand om? Min största rädsla handlade om att inte kunna finnas där för henne, att ”förlora” tid med min älskade dotter.

Både jag och Pelle kände tidigt att vi ville ha ett barn till. Vi ville så gärna att Elsa skulle få ett syskon och först tänkte vi att vi kanske skulle vänta några år, så att Elsa var äldre och kunde ta hand om sig själv mer. Men samtidigt ville vi inte att glappet mellan dem skulle bli för stort. Om det gick ville vi ha barn i ungefär samma ålder av olika anledningar.

Tiden gick och under sommaren började vi prata om att försöka skaffa ett syskon till Elsa senare under hösten. Konstigt nog, med tanke på hur jag mådde när jag var gravid, hade jag börjat känna ett ”sug” efter att bli gravid igen. Klart jag mindes att jag mådde dåligt, men jag tänkte att det inte behövde bli samma den här gången, och visste hade det väl varit lite härligt att vara gravid också? HAHA, det är sjukt hur hjärnan bara förtränger det dåliga och får en att minnas det bra. Oavsett så visste vi ju inte hur jag skulle må den här gången, och det kändes dumt att låta det hindra oss. Det tog några månader att landa i beslutet, men till sist kände jag mig redo.

Det viktigaste var att vi gjorde det här tillsammans jag och Pelle. Vi båda förstod att det skulle bli riktigt tufft om jag fick en jobbig graviditet till, och vi försökte göra någon slags plan för om det skulle hända.

Och sen hände det! Jag började må dåligt och det går inte i ord att beskriva hur jobbigt det varit, för hela familjen. Det har varit så kämpigt att få ihop allt. Jag har många gånger känt mig så otillräcklig för Elsa. Pelle har som sagt fått göra precis allt här hemma, tagit alla nätter, morgnar, servat med mat, kommit hem från jobbet tidigare och fått jobba sena kvällar. Han är grymt sliten och våran tid tillsammans har verkligen blivit lidande den här perioden.

Men vi visste det här och var beredda på det! Det kommer inte vara för alltid utan det kommer att bli bättre och det har vi tröstat oss med. Vi kämpar tillsammans och har på så vis klarat det. Även om jag fortfarande mår dåligt så mår jag bättre och det går åt rätt håll nu så förhoppningsvis har vi en ljusare och lättare period framför oss. Och vi skulle inte klarat det här utan våra familjer som ställt upp massor med barnpassning, hjälp med mat och annat när vi behövt. Att vi vågat ta hjälp utifrån har också hjälpt oss mycket!

Gravidillamående är det vidrigaste som finns! Jag har inte fått diagnosen hyperemesis, men det känns ju ändå som att det är vad jag har. Jag mår fortfarande illa och spyr med jämna mellanrum, men vet att det kommer att vara värt det i slutändan. Det är det jag peppar mig med just nu! Min målbild är det där lilla nyfödda knytet som ligger i Elsas famn medan hon klappar hen på kinden. Alltså vad kan vara finare i livet än att få uppleva det? Då känns allt det här värt, även om jag aldrig någonsin kommer att göra det igen. Två barn kommer att räcka för mig!

Jag förstår veklingen din rädsla och det är ju ett beslut som bara du kan ta, men OM det skulle bli en jobbig graviditet igen så fixar du det. Vi är superkvinnor alla vi som kämpar med jobbiga graviditeter! Heja oss!

Tack för din styrka ❤

Kram / Emma.