Hej vänner! Jag sitter på snabbtåget hem från Stockholm och blickar in i skärmen för första gången på länge. Jag valde att åka första klass (kostade lika mycket som andra klass) och sitter därför i ett stort säte med extra benytrymme framför mig. Känns lyxigt!
Om bara ett par timmar är jag hemma hos familjen igen och jag kan knappt bärga mig! Saknar, saknar, SAKNAR dem så mycket, och gråter lite av tanken på att jag snart ska få pussa på och krama om Elsa igen. Jag smet faktiskt lite tidigare från utbildningen för att hinna med ett tidigare tåg, just för att jag ville hem och träffa henne innan hon hinner somna för kvällen.
Att vara ifrån Elsa har varit den allra största utmaningen de gånger jag varit i Stockholm under året som gått. Jag har aldrig riktigt kunnat njuta av tiden där, utan mest längtat hem till Elsa. Men den här gången har varit annorlunda. Självklart har jag saknat henne jättemycket, men längtan har inte tagit över och för första gången sen Elsa föddes har jag faktiskt kunnat njuta av egentiden de här dagarna inneburit.
Det har varit skönt att vara för sig själv. Ljuvligt att få sova två nätter helt ostört i en skön hotellsäng. Jag har träffat vänner. Ätit god mat. Gått långa morgonpromenader från hotellet till utbildningslokalen. Haft tid för reflektion. Ätit hotellfrukostar och ja, haft väldigt fina dagar.
Och så mindfulnessutbildningen. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja? Vissa upplevelser är svåra att sätta ord på.
Den starkaste känslan jag känner just nu är tacksamhet. Jag är tacksam över de människorna jag fått äran att möta i samband med den här utbildningen och allt de lärt mig hittills. Det är så förbaskat fint och inspirerande när människor öppnar upp sig och delar med sig av sin sårbarhet, sitt mod och sin kärlek. Jag får gång på gång en påminnelse om att vi i grund och botten alla bara är människor, och att vi egentligen är ganska lika på många sätt. En väldigt fin insikt.
Och jag har ännu en gång fått en påminnelse om att mindfulness är något som måste upplevdas, som inte riktigt går att veta något om förrän man faktiskt börjar praktisera det. Det är inte förrän man märker effekterna av det som man faktiskt kan börja förstå vad det innebär.
Innan jag påbörjade utbildningen så tänkte jag på det som ett tillstånd som jag skulle komma till, men nu har jag insett att det inte är så. Nu ser jag mindfulness mer som ett förhållningssätt som som ett redskap som hjälper mig att bli rustad för livet med dess med- och motgångar.
Finns så mycket jag skulle vilja skriva om det här, men måste nog smälta allt ett tag innan jag skriver något mer. Det får räcka för nu!
Avslutar med en bild och text som jag tycker knyter an till mindfulness väldigt bra.
Gud, nu vill jag verkligen bara HEM HEM HEEEEM!!!! Håller tummarna för att resten av resan går smidigt!
Hoppas att ni mår bra och har en fin vecka!
Kram / Emma.
