Emma Barremyr

Har fått önskemål om ett gästinlägg från Pelle om när han sprang Idre fjällmaraton. Och snäll som han är har han skrivit ihop ett inlägg. Så här får ni nu ta del av hans upplevelse av Idre fjällmaraton! Har ni missat det kan ni även läsa om när han sprang Bydalens fjällmaraton här.

Varsågoda! Pelle gästbloggar!

Har ni någon gång haft den där känslan när ni har bestämt er att ni ska gå utan för er komfortzon? Det kan handla om ett äventyr, ett nytt jobb, plugg eller att flytta till något nytt ställe? Känslan är lite pirrig och man känner att ”nu jäklar ska det förberedas”. Man lägger upp en plan och allt känns så jäkla bra. Efter några veckor eller månader så har förberedelserna inte alls blivit som man tänkt sig, kroppen strejkar, jobbet krånglar eller helt enkelt att planen från början kanske inte var realistisk. Man tänker dock att ”aja det löser sig” eller ”hur svårt skall det vara” och när dagen kommer så kör man. Det känns bra i början, nästan för bra men allt efter som tiden går sjunker engagemanget och de vackra vyerna försvinner i svordomar och tankar som ”vad har jag gett mig in på?”. Kanske är det så att vi trots detta tar oss igenom det och mitt i självömkan får en glimt av det vi från början hoppades på även om det var på tok för kort. Efterhand som tiden går efter vår utmaning så börjar vi tänka tillbaka på det hela som en ”wow-upplevelse” och ”jag känner mig så jäkla stolt” och tanken på en ny utmaning växer fram.

Ovan beskriver jag mitt första fjällmaraton, en högst bitterljuv känsla, men som jag kan tänka tillbaka till och vara väldigt glad att jag testade på. Den känslan ville jag dela med mina bröder, och sagt och gjort så hade vi anmält oss till Idre-fjällmaraton, 28km.

Mina bröder är i grunden fotbollsspelare men har lagt skorna på hyllan sedan några år tillbaka. Den ena hade genomfört Göteborgsvarvet och den andra hade sprungit milen på under 45min så helt förslappade var de inte. Dock är det lite av två olika sporter att springa ”platt” och att springa i fjällen vilket skulle visa sig under loppet.

Idrefjäll är något jag fått uppleva genom Emma då hennes föräldrar har haft en stuga där så länge som vi har varit tillsammans. Känslan att få knyta på sig skorna och inte ha någon tid att passa och bara springa runt är oslagbar och jag har testat på stora delar av banan vi sprang redan innan.

Starten gick inne i centrum på Idrefjäll och de första 8-9km var ganska tacksam löpning ur back-synpunkt och efter den torra sommaren var det till stora delar även väldigt tort och fin löpning. Det var dock en del blöta stråk i slutet av denna etapp, och det var det första som mina följeslagare inte hade känt på tidigare även om det inte visar sig direkt så tar det mer energi än vad du är van och som du behöver senare delar av loppet.

Efter dessa 8-9km kom vi till Bursjön som låg spegelblank och strax därefter kom första vätske/energikontrollen. Det som kan vara trixigt när man inte testat att springa låånga pass förut är vilken typ av mat som du mage orkar ta emot. Det fick jag lära mig den tråkiga vägen då jag satt i 1timme och funderade på om jag skulle fortsätta under mitt första fjällmaraton innan jag tillslut fick i mig något som kroppen orkade ta emot.

Efter Bursjön började det gå uppför, mycket uppför och på vissa ställen brant uppför. Här var det en enkel men vacker stig som slingrade sig upp mot Nipfjället. Hade det varit ett lopp där tiden hade varit viktig så skulle jag vilja vara där tidigt för det var inte lätt att springa om någon och det tar extra energi att ge sig ut i riset. Då vi inte hade någon tid vi ville uppnå (förutom att klara repet) så var det en hel del gång under denna sträcka, men ni som har gått mycket i naturen vet att det blir ganska jobbigt att gå när det uppför, speciellt om man är ovan. För ena brodern slog det till rejällt under denna sträcka och när mjölksyran smyger sig på och det även börjar regna är det lätt att måla upp f*n på väggen.

Det var således en trött och aningen förbannad broder som kom till vätskedepå nummer två vid nippfjälletsparkering. Hade han haft en smartare border (dvs jag) så hade han fått springa först istället för att jag skulle uppskatta en fart som jag trodde passade.

Det är ju dock så när man springer längre lopp att det är många små lopp i själva loppet. Ibland känns det bra, lite senare känns det sämre, sedan känns det bra igen för att det sedan ska kännas riktigt dåligt. Känslan går upp och ner, men sakta men säkert så går den neråt, dalarna blir lite djupare och topparna lite lägre. När vi lämnade nippfjället och sprang på bergsryggen mot städjan var det relativt platt och det bjöds på fantastisk utsikt. Det kräver dock sina fotleder då det är mycket sten i stigen och det är lätt att stuka foten om den träningen uteblivet.

Under denna tur hämtade sig den ena brodern något var det dags för den andra att få en dipp. Det är ibland lätt att ställa sig frågan vad jag ska med vatten och extra energi till men detta var ett sådant läge där det passade perfekt.

Efter den relativt platta löpningen längs ryggen var det sedan dags för resans brantaste. Det var dags att gå upp för städjan. Vi behövde inte gå hela vägen upp till den stora toppen men väl upp för den lägre. Är benen väldigt trötta innan stigningen är det lätt att dra på sig kramp här. Vi tog det därför väldigt lugnt och jag passade på att ta några kort vilket var mindre populärt, men bilderna blev bra.

Utsikten är magisk från städjan, och med alla små regnskurar här och där tillsammans med att solen spricker igenom så är det ett helt otroligt skådespel. Vetskapen om att det även är banans högsta punkt gör även det sitt. Vägen ner från städjan är stenig i början men efter någon km tar en fin skogsstig vid. Det är lätt att tro att det är uppförsbackarna som är det jobbiga men i min mening så är det branta nedförslöpningar som är det som lätt ger skador eller får folk att bryta.

Väl nere för städjan var det grusvägslöpning till den sista kontrollen och den slutliga stigningen uppför Idrefjäll. Jag måste säga att mina bröder hade slitit bra och för den som hade sprungit minst terräng var de pannben delux sista 8km. Även denna stigning gick vi i med det sög bra och de 4 timmar (nästan) som vi hade varit ute började att ta ut sin rätt. Dock med en ”kliv, kliv överlev” mentalitet grejade grabbarna även den sista stigningen även om vi i ärlighetens namn inte sa värst många ord till varandra =D

Sista löpningen nerför fjället var efter bilväg och målgången kom strax därefter. En fantastisk tur som de hade fixat ihop Idrefjäll och 2XU, den hade lite av allt.

Det roligaste under detta lopp var eftersnacket. Att få höra alla tankar och hur olika delar av loppet hade känts och upplevts. För det är lite det som är grejen med att springa på fjället (för mig i alla fall) att det inte riktigt går att jämföra tider på samma vis som du kan göra på ett 10km asfaltslopp. Det är så mycket mer fokuserat på upplevelsen där varje prestation i sig skall hyllas.

Ps. Jag vet nu i efterhand att även känslan av att göra det igen har börjat gro hos mina bröder, jag hoppas vi står där igen om ett år. Ds.