Hallå!!!! Är jag ensam om att stundvis sakna IHJÄL MIG efter bebistiden? Jag kommer ofta på mig själv om att drömma mig tillbaka till olika perioder under Elsas första år, och blir alldeles gråtig av saknad. Min bebis!
Jag tänker på stunder som när hon var alldeles nyfödd och bara ville ligga som en liten groda och sova på våra bröst. När vi ammade och hon somnade och bara låg och snusade vid bröstet. Ja alla de där stunderna när vi låg tätt, tätt, tätt i en hel evighet.
Stunder när hon låg i mitt knä, jollrade och gav mig sina fantastiska leenden. När vi lärde känna varandra och låg och tittade in i varandras ögon i en evighet. Alla stunder jag suttit och tittat på henne när hon fascinerat upptäckt sin kropp och lärt sig nya saker. Eller sovit. Mitt fina barn.
Alla stunder jag burit runt på henne i sjalen och känt doften av hennes hår, när hon studsade runt i hoppgungan som en liten gummiboll, när hon lärde sig sitta och mest bara var nöjd och glad. När vi var på mamma-bebis-yoga eller gick på babysim. Lugnet, myset och stillheten livet med en bebis innebar. Jag gillade det!
Listan kan göras så lång och när jag tänker efter så inser jag att listan bara kommer att fortsätta göras längre. För om en månad kommer jag sakna det vi upplever nu. Åh! Alla upplevelser vi har tillsammans är ju så speciella och jag kan känna mig så ledsen över att inte få uppleva dem igen. Den tiden är ju förbi och det enda jag kan göra är att njuta här och nu. Det gör jag såklart, och jag är så tacksam över att jag fick uppleva det här första året med Elsa så mysigt och speciellt.
Bebistiden alltså, den kommer för evigt ha en speciell plats i mitt hjärta!
Åh så mycket mys! Min Elsa! Tänk vilken liten människa hon blivit. Trots att jag saknar när hon var bebis älskar jag henne mer än någonsin och tycker att livet just nu är en väldigt härlig tid, som jag förmodligen också kommer att sakna snart. Hehe.
Någon som känner igen sig?
Kram
Jag tycker bara det blir bättre och bättre! 🙂 sen om 10 år kommer jag väl gråta floder…
Ja men så är det ju också 😀 Ibland önskar jag bara att man kunde stanna tiden!
Så himla fina bilder på din ursöta Elsa! Och bebistiden är fantastisk, man får sakna den ❤️
Tack! ja den är så himla mysig och fin <3
Nej det gör jag inte. Jag vill att du ska förstå att de känslor du har är fantastiska och underbara och inte självklara.
Jag hade inte sådana känslor fär min lilla då. Jag minns hur jag längtade efter att hon skulle somna. Jag var dränerad av amning sömnbrist och hormonkullerbyttor. Jag kände mig ensam och fullkomligt värdelös. Hon sov bara långa stunder om hon låg i sin vagn, och vagnen rullade, jag gick flera timmar per dag. Jag suddades ut. Ingen förstod mig.
Sen följde flera år av att hon och jag umgicks mest, lämningar hämtningar, samsovning, vi gjorde allt tillsammans hon och jag.
Idag är hon snart 7 och jag känner mig fortfarande otillräcklig, älskar henne över allt, och undrar vilka spår den dåliga starten gett.
Lova att du är tacksam.
Jag lovar att jag är tacksam och förstår att det inte är någon självklarhet. Vill att du ska veta att jag också många gånger känt mig otillräcklig, så är nog livet som förälder. Och även om du upplever att du inte gav henne någon bra start så är du hennes mamma och den hon älskar mest, kom ihåg det. Du har gjort så gott du kunnat och är bäst för det <3 Om du upplever att det tar mycket energi från dig kanske en samtalskontakt vore bra. var rädd om dig fina du, och kom ihåg att du inte är ensam! Är övertygad om att det finns fler där ute! Kram
Jag har en 16 månader gammal pojke och jag kan stundvis få lite ångest över att det känns som att jag har ”glömt” bebistiden redan. Att jag knappt minns hur han var, är inte det helt sjukt!? Kan titta tillbaka på bebisbilder och få stark längtan. Ändå är jag osäker på om jag någonsin vill ha fler barn.
Ja tiden går verkligen alldeles för fort 🙁