Är det en sak jag lärt mig sedan jag blev förälder så är det att det jag känner som mamma alltid är rätt. Jag insåg ganska snabbt att det är lätt att tvivla på sig själv som mamma eftersom man får höra så mycket om vad som är rätt och fel, vad man borde och inte borde. ”Du ska inte göra si”, ”gör så”, ”du skämmer bort henne som du bär runt på henne”, ”äsch, hon skriker ju bara lite” o.s.v.
Jag tycker att det har varit så jobbigt med pekpinnar från alla håll. Att inte få mina känslor bekräftade. Precis som om jag kände fel när hon blev lugn och trygg av att vara nära mig i sjalen hela dagarna som liten bebis?!
Nej, mina känslor som mamma har aldrig varit fel, och kommer aldrig vara. Inte era känslor som ni har för era barn heller! Men barn, och även vi föräldrar, är olika, så vi kommer att känna olika saker. Därför kan vi aldrig jämföra med varandra och säga åt varandra vad vi ska göra, oavsett om det gått 30 år eller 2 månader mellan vi fött barn.
Jag har alltid reagerat väldigt starkt på Elsas gråt. Jag tyckte att jag lärde känna mitt barn väldigt snabbt, lärde mig läsa hennes signaler och behov. Elsa har aldrig varit en ”gnällig” bebis, utan jag upplever att de gånger hon varit gnällig eller gråtit har det alltid funnits en anledning och ett behov som behövts tillfredsställas. De basala behoven, sömn och mat har för det mesta funkat bra för oss. Hon har haft ett stort närhetsbehov som jag alltid tillgodosett genom att låta henne vara nära mig. Magen har krånglat lite till och från vilket gjort att hon gråtit en del, men annars har hon varit en trygg och glad bebis.
Det finns inget viktigare för mig än att möta Elsas behov och den starka instinkten jag känner inför det var något jag inte riktigt var beredd på innan jag fick barn. Jag tänkte t.ex. att det skulle kännas lättare att lämna bort henne än vad det gör, men det är rent ut sagt skitjobbigt, speciellt när hon är uppenbart mammig. De gånger hon är så mammig och klängig att jag helst skulle vilja springa ut i skogen för att få vara ensam en stund har jag samtidigt en så stark känsla av att vilja vara där för henne, mer än någonsin.
Jag tänker mycket på hur coolt det är att jag har känslan av att vilja möta hennes behov så starkt inom mig. Det är egentligen rätt enkelt att följa sin magkänsla och sitt hjärta, problemet uppstår när någon annan kommer och säger att jag gör fel, eller hindrar mig från att göra det jag känner att jag behöver göra.
Upplever ni andra mammor samma sak?
Älskar henne så fruktansvärt, fruktansvärt mycket och skulle göra vad som helst för henne. Mitt barn!
♥
Kram / Emma.
Sen måste man ju inte göra och tycka som andra säger. Att vi har olika tankar och åsikter om saker är nog något vi behöver leva med. Egentligen är det ju ingen big deal att någon inte tycker samma sak som en själv. Man får ju faktiskt välja att gå efter sin egen känsla ändå.
Och man känner ju vad man känner. Sen är det ju olika vad man behöver göra med dom känslorna.
Så är det ju, men det jag ville säga med inlägget var att det blir lätt att tvivla på sig själv som mamma när man får höra att ”man gör fel” eller inte blir bekräftad i det man upplever. Iallafall om man är en högkänslig person med starka känslor som jag är 🙂 Men jag har lärt mig nu att det jag känner för mitt barn alltid är rätt så vad andra säger spelar ingen roll, något man blir tyggare desto längre in i förldraskapet man kommer 🙂
Vilket otroligt vackert inlägg! Jag känner precis likadant. Jag har tre barn och redan med mitt första kände jag samma starka instinkt att mitt barns behov gick före allt. Dock kände jag mej ibland ängslig och tvivlade på mej själv när jag fick råd från höger och vänster om hur jag borde göra.
Känner så väl igen känslan att ibland vilja springa ut i skogen, eller i mitt fall bergen efter en lång dag med en klängig bebis. Men samtidigt så gör det ont i hjärtat av att se min älskling upprörd och jag saknar honom nästan genast. Vet jag att han har det bra med sin pappa har jag inga problem att lämna honom men är han trött och extra mammig känns det inte bra alls.
Min yngsta kille är 13 månader och vi har bara haft barnvakt en endaste gång. Galet tycker säkert många men för mej är det inte värt att åka bort/gå ut och festa/äta middag om jag inte har en barnvakt som både jag och mitt barn litar på och trivs med. Jag samsover fortfarande med min ettåring och ammar nattetid och det känns helt rätt!
Jag har insett att inte alla mammor har den här starka känslan men jag är numera glad och stolt över att jag följer min magkänsla – för då kan det liksom inte bli fel. Härligt att du har den inställningen med ditt första barn, det önskar jag att jag också haft. Kram
Tusen tack för att du delade med dig, det är så värdefullt att få läsa om andras upplevelser! Stor kram
Åh jag känner igen mig så mycket! Hatade hur alla la sig i att hon aldrig kommer vilja gå till någon annan om hon var på mig hela dagarna, att hon var tvungen att ha filt på sig när hon kom upp ur vagnen så hon börja gallskrika av värme istället, eller hennes magknip som alla ojade sig över när hon egentligen bara var övertrött kan fortsätta en evighet om allt. Till slut tappade jag bort mina egna mamma instiknter å visste inte vad som var fel när min dotter grät … men lite ensamtid med min man och dotter hittade vi snabbt tillbaka som tur var! Å efter det har jag aldrig lyssnat på någon om jag inte bett om rådgivning
Tack för att du delade med dig <3
Känner precis likadant ?
Tack för att du delar med dig <3