Emma Barremyr

Att känna sig ensam och övergiven

För lite mer än ett år sedan var jag med i Drivkraftens podcast där jag pratade om min psykiska ohälsa genom livet och vad som var grundorsaken till allt.

Jag är så glad för all positiv respons ni gav mig för det! Ni var många som kände igen er och det var just därför som jag valde att prata om det. Jag tänkte att ”jag kan inte vara ensam om att känna och uppleva allt detta”. Och det var jag ju givetvis inte! Sen är det också många som har missförstått det hela. Som tror att ”jag tycker synd om mig själv för att jag hade en så dålig uppväxt”, men så är det ju inte. Absolut inte.

När jag blev storasyster upplevde jag en känsla av övergivenhet. DET VAR EN KÄNSLA. Det innebar absolut inte att jag var övergiven på något sätt. Tvärt om! Jag har fått så otroligt mycket kärlek från mina föräldrar och de har alltid funnits där för mig. Men det var just det som var problemet under alla år inom psykvården och anledningen till varför jag aldrig mådde bättre – jag hade ju haft det så bra, så varför ens blicka bakåt? Det var så jag kände själv också. Jag förstod inte hur mitt psykiska mående då skulle kunna hängt ihop med något jag upplevt tidigt i livet.

Jag tänker att det är just därför som vi behöver prata mer om det här! För att jag tror att det är vanligare än vad vi tänker att det är. Känslan av övergivenhet kan komma på många sätt. Det är en otroligt stark känsla att uppleva som barn, som skapar stark ångest eftersom den är förknippad med döden. Som barn klarar man sig förmodligen inte om man blir övergiven och lämnad. Sen behöver det inte handla om att få ett syskon, men det KAN göra det. Lyssnar man på poddar som ”Kära barn”, ”Pampers barnvagnspromenader” och liknande lyfter de detta ofta. Barn reagerar när de får syskon, och speciellt om de får syskon tidigt i livet.

Jag själv är högkänslig, vilket innebär att jag tar in och bearbetar känslor på ett djupare plan än andra, och kanske är det anledningen till varför jag upplevde det som jag gjorde. Det som blev fel för mig var att jag inte blev bekräftad i den känslan jag upplevde. Det pratades ju inte om anknytning och sånt på den tiden så det var inte lätt för min mamma och pappa att veta. De gjorde bara sitt bästa där och då.

Jag har burit med mig den här känslan undermedvetet under hela min uppväxt, och det är klart att det påverkat mig. För mig innebar det här att jag frenetiskt började söka uppmärksamhet på alla sätt. Jag sökte kärlek genom bekräftelse och blev en duktig flicka som la hela sitt värde i prestationer och att tillfredsställa andra. Jag fick ätstörningar, magproblem, allergier och gick till slut nästan in i väggen av stressen den här känslan gav mig.

Och det handlar inte om att jag hade dåliga föräldrar. Det handlar inte om att jag tycker synd om mig själv eller att jag vill att någon annan ska göra det. Det handlar om att jag vill lyfta och prata om det här. För jag vet att jag inte är ensam. Jag vet att många av er som läser känner igen er mycket i mig och det jag gått igenom. Ni kanske inte fått ett syskon, men kanske har ni upplevt övergivenhet tidigt i livet på ett annat sätt?

Eftersom det blev såhär tokigt för mig tidigt i livet behövde jag gå tillbaka till just dit och prata om det som hände. Uppleva känslorna igen och jobba med att bearbeta dem. Terapi är det som hjälpt mig allra bäst att förstå. Yogan och meditationen har hjälpt mig att acceptera och bearbeta ♥

Jag har så mycket tankar om det här och det känns så skönt att skriva av sig, men samtidigt läskigt. Jag skriver det här rakt från hjärtat och delar mitt innersta sår med er. Det är ett sår som inte blöder längre, men såret finns fortfarande där och är så skört att jag kan få den där gråtklumpen i halsen och tårar i ögonen när jag går in i känslan. Jag är starkare och mår mycket bättre idag, jag har lärt mig att identifiera och ta distans från känslan, men det kräver att jag jobbar med mig själv. Varje dag.

När jag trycker på ”publicera-knappen” så vet jag att jag är modig. Jag vågar prata om något som känns läskigt! Jag vågar visa mig svag! Men framför allt, jag vågar vara mig själv, och det är modigt!

Tack för att ni läst ända hit. Ni som förstår, ni förstår ♥

Dela gärna era tankar med mig och varandra, om ni vill!

 

Kram / Emma.

 

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Hanna

    Tack fina, modiga du som delar.
    Känner igen mig i din resa och har haft exakt samma symptom. Men med en lite annorlunda bakgrund. Vill dela tillbaka för att visa att du inte är ensam. Och för att det känns terapeutiskt för mig själv att skriva. För mig har det handlat om ett upplevt ”förbud” mot att ha för starka känslor. Det var alltid okej att presentera negativa känslor någon gång, men sedan var det som om det förväntades att man skulle ”lösa sin skit” och att det blev belastade om man inte gjorde det. För mig ledde detta till ett enormt skuld och skambeläggande av mig själv. Där jag blev rädd för att dela med mig. Och satte på mig en rustning som nästan aldrig blottade någon sårbarhet. Så fort jag mått sämre har jag gömt mig bakom rustningen. Isolerat mig. Stängt alla ute. Inte låtsats om att det varit något. Lyssnat på alla andra och gett plats för deras behov, men aldrig låtit mig själv ta samma plats. När känslorna inte kommer ut så måste de ju ta vägen någon annanstans. För mig satte det sig i kroppen framförallt genom magproblem. Eller manifesterades genom ätstörningen eller alla prestationer jag ständigt strävat efter att uppnå. Just nu arbetar jag med compassionfokuserad terapi. Försöker lära mig känna självmedkänsla, förstå att barnet jag var inte kunde utveckla så mycket andra bra strategier än dessa. Komma i kontakt med och så småningom tvätta bort de smutsiga skam- o skuldkänslorna. Och lära mig att göra annorlunda. Träna på att dela med mig och släppa in, även om det är vad som kommer minst naturligt för mig. Och responsen jag fått har verkligen stärkt mig. Det finns fina människor omkring. Som vill se hela mig. Som vill lyssna och förstå. Det läker och ger hopp!
    Stor kram och tack för din fina blogg.
    ❤️

    1. ptbyemma

      Tusen tack för att du delar med dig <3 Det är inspirerande och värmer att läsa att du läker dig själv! Stor kram

  2. Klara

    Så glad för din skull att du hittat orsaken så att du förstår varför det blev som det blev. Hur kan en minnas vad som hänt en som liten och veta att det spelat så stor roll? Jag har en liknande historia men har verkligen ingen aning om varför och vet inte vart jag ska börja..! Kram <3

    1. ptbyemma

      Jag minns inte allt, men kan känna igen känslor och mönster från saker som hände när jag var liten. Terapin hjälpte mig att förstå och även om jag inte visste var vi skulle börja så blev det ändå rätt. Terapi är så givande och utvecklande <3

  3. Sara

    Tack för att du skriver om det här!
    Jag är inne på mitt fjärde år av sjukskrivning för utmattning och har bara de senaste månaderna fått upp ögonen att roten till mina problem också kommer från barndomen. Jag hade inte heller en dålig uppväxt på något sätt så därför har det inte kommit upp tidigare under den här resan då ingen frågat. Jag tror det är jätteviktigt att lyfta att barndomsupplevelser formar vissa av våra beteenden i vuxen ålder i kanske mycket större grad än vad man kan tro och att det är viktigt att läka det för att kunna må bra. Själv har jag provat en typ av hypnos som fick mig att släppa vissa händelser från barndomen och sen dess har min ångest minskat radikalt 😊 återigen, tack för att du lyfter detta!

  4. Frida

    Det var ett fint inlägg, starkt att dela det och modigt fastän du räknar med folk som inte ger positiv feedback. Ville bara skicka ett Hejja ifall det skulle komma såna tycka synd om kommentarer så jämnar det ut sig med oss som tycker att det var ett bra fint och tänkvärt inlägg! Hejja Hejja din blogg!

  5. Linnea

    Jag upplevde nog övergivenhet när jag var liten. Men har varit bestämd med att det inte är det som gör att jag mår dåligt idag. Känt att det har mer att göra med att jag jobbade för mycket och blev utmattad… Men åh andra sidan. Varför jobbade jag så mkt? Kanske ville jag bevisa något undermedvetet? Prestera? Vara duktig? Och sen därefter har det bara gåt utför. Jag har levt länge i ron om att maten är boven för min extremt känsliga mage. Men ju mer jag är strikt kring kost desto sämre mår jag. Ska nu försöka få träffa någon och prata kring allt och se vad det kan göra. Men jag förstår inte hur det ska hjälpa att prata om det som hänt när jag var liten. Mina KÄNSLOR liksom. Jag vet ju vad jag kände och att det satt i mitt huvud. Vad gör det för skillnad för mig idag att gå igenom det igen…?

    Tack för den bästa bloggen, älskar den otroligt mkt! <3

    1. ptbyemma

      Blir så glad för dina avslutande ord! Tack snälla du för att du delar med dig, det betyder så mycket <3

  6. Matilda

    Så bra skrivet! Så himla modigt! Och så viktigt att våga prata om ❤ Jag är där själv, känner så väl igen mig i det du skriver.

  7. Linnea

    Brukar aldrig kommentera på blogginlägg men detta var både viktigt, fint och modigt skrivet. Tack för att du delar med dig av kloka ord.

  8. Johanna

    Så bra 🙂
    Jag har alltid varit den duktiga flickan som sökt bekräftelse i resultat och prestation. För sådär 5-6 år sedan var jag väldigt nära botten och orkade inte längre hålla upp mig själv, jag tog kontakt med en person som hjälpte mig att tänka nytt att sätta mig själv först och känna mina känslor och inte styra mig efter vad andra tycker. Nu mår jag så mycket bättre och är mycket gladare 🙂

stats