emmabarremyr

Emma Barremyr

Min förlossningsberättelse del 2

Hej vänner ♥

I måndags delade jag första delen av min förlossningsberättelse med er, och idag är dags för del 2. Det är kul att ni är så många som uppskattar att jag delar med mig och jag vill passa på att tacka för alla era fina kommentarer på förra inlägget, det värmer så mycket att läsa!

>> Läs första delen av min förlossningsberättelse här!

 

Min förlossningsberättelse del 2

Timmarna i förlossningsrummet är för mig ganska suddiga (har fått det mesta berättat för mig av Pelle). Värkarna tog snabbt ny fart när vi väl kommit in, och jag minns att jag varierade position mellan att sitta på pilatesboll och stå i gåstol med lustgasen den första timmen. Lustgasen hjälpte lite till en början, men desto mer intensiva värkarna blev desto mer illamående blev jag, och då gjorde lustgasen det hela ännu värre, så den kunde jag inte använda mig av så länge tyvärr.

Till slut hade jag så ont att jag varken orkade stå eller sitta ner längre, så jag la mig ner i sängen. Det var en helt fruktansvärd smärta och kändes ungefär som tusen knivar i hela magen och ryggen. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle göra så ont. Det är verkligen det värsta jag varit med om och jag vet att jag tänkte ALDRIG MER, aldrig mer gravid och aldrig mer föda barn (hehe, kan hända att jag tänker annorlunda nu när jag vet vilken fin belöning det blev).

Allt jag hade tränat på med avslappning och andning var som bortblåst här. Jag kunde varken andas eller slappna av och hade även otroligt svårt att tänka positivt. Värkvilan var bara någon minut och jag upplevde även en stark molande värk mellan värkarna vilket gjorde mig helt utmattad. Jag fick aldrig vila. Jag hade dessutom inte ätit något på över 14 timmar, vilket såklart också gjorde mig otroligt trött.

Pelle har berättat att han matade mig med saft och juice så gott han kunde, masserade, peppade och försökte andas med mig genom värkarna. Själv minns jag det knappt eftersom jag var så helt inne i mig själv och smärtan där och då.

Strax innan nio blev jag äntligen undersökt igen. Jag var bara öppen 3 cm, och jag kunde inte förstå att det var sant? Jag blev så besviken!!! Att höra det när jag låg där och hade så fruktansvärt ont fick mig att börja gråta. Var jag inte närmare? Hur länge till skulle jag ha såhär ont? Jag kände mig helt maktlös och ville bara ge upp…

I mitt förlossningsbrev hade jag skrivit att jag helst ville föda utan bedövning, men att jag var öppen att ändra mig om vårdpersonalen ansåg att det behövdes. Efter undersökningen sa barnmorskan att det bästa för mig där och då skulle vara en ryggmärgsbedövning. Det skulle hjälpa mig att få vila, kanske få mig att orka äta lite och samla ny kraft. Jag tvekade inte en sekund! De hade fått göra vadsomhelst, bara smärtan försvann.

Narkosläkaren var på ingång och inom en timme var bedövningen satt. Sen tog det ungefär ytterligare 20 minuter innan det gav full effekt, och DEN känslan alltså. Smärtan försvann nästan helt och hållet, och helt plötsligt kunde jag andas igen. Allt blev liksom lugnt och stilla i hela mig. Även om det kändes skönt att smärtan försvann tyckte jag samtidigt att bedövningen kändes otroligt obehaglig. Benen domnade bort och känseln i mage och rygg försvann nästan helt. När jag la handen på magen kände jag den knappt. Ja obehagligt var bara förnamnet, men det var fortfarande bättre än att ha sådär ont.

När bedövningen gett full effekt kom barnmorskan och undersökte mig igen. Jag var öppen 5 cm och blev så glad över att höra att det nu hände grejer. Ett steg närmare bebis! Vi blev lämnade ensamma en stund, och jag kände verkligen hur jag kunde slappna av och vara närvarande i rummet. För första gången sedan vattnet gick kändes det som om jag och Pelle fick en lugn och mysig stund tillsammans. Han matade mig med en banan och lite godisbitar, gav mig saft i sugrör, masserade fötterna, ansiktet och hårbotten. Vi pratade, skrattade och vilade tillsammans. Det här var helt klart bästa stunden på hela förlossningen (innan Elsa kom ut alltså).

IMG_0499

Första och typ enda bilden under hela förlossningen. Här var epiduralen satt och jag fick äntligen lite vila. Är förvånad över hur otroligt pigg jag ser ut ändå, haha!

11.30, bara en timme senare började jag dock känna ett ENORMT tryck neråt och en helt ny smärta uppenbarade sig. Vi ringde på klockan och barnmorskan kom in och undersökte mig igen. Jag var helt plötsligt öppen 10 cm och huvudet stod långt ner. Hon kunde känna huvudet sa hon. Wow så peppad jag blev, nu var bebis nära tänkte jag!

Problemet var att jag inte kände krystvärkarna (eftersom jag var så bedövad), och den där ”wow-känslan” många pratar om i samband med krystvärkarna var inget jag någonsin upplevde under min förlossning. Jag såg tydligt på dataskärmen att jag hade enorma värkar, det gjorde helt fruktansvärt ont och trycket neråt är typ den sjukaste känslan jag upplevt, men jag fattade inte hur jag skulle göra. Eller rent fysisk förstod jag det, men eftersom jag inte kände värkarna kände jag heller inte den där urkraften av att trycka på och kunde på så vis inte samarbeta med kroppen som jag önskade.

Helt plötsligt började jag också att skaka i hela kroppen (ytterligare en bieffekt av ryggmärgsbedövningen). Jag trodde först att det var frossa och att jag höll på att få feber, men inga filtar eller värme hjälpte och tempen var normal. Det var helt omöjligt att försöka slappna av eller påverka skakningarna på något sätt, de satt i hela vägen fram tills Elsa kom ut tre timmar senare. Det tog otroligt mycket energi och trots att jag var fruktansvärt illamående av smärtan från krystvärkarna kände jag mig så enormt hungrig. Pelle fortsatte att mata mig med saft i sugrör, men det gav mig inte mycket energi. Skakningarna och den nya smärtan gjorde mig helt utmattad. Min känsla här var att jag aldrig skulle klara att föda fram mitt barn och det enda jag önskade var att allt skulle vara över…

Fortsättning följer…

 

Kram / Emma.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
emmabarremyr

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Lina

    Hej Emma, Har följt din blogg länge och gillar blandningen av hälsa, träning, god och nyttig mat mm. Har själv haft ätstörningar (bulimi med självsvält & träning som kompensation för hetsätning) som ung och tycker att du har en så sund inställning till livet. Nu när du även har fått barn är din blogg ännu mer intressant att läsa eftersom jag själv har 2 barn (7 och 3,5 år gamla) och vi har ännu mer gemensamt: 🙂 Har läst de två delarna av din förlossningsberättelse och tycker att du skriver så bra, målande och känslosamt. Upplever nästan mina egna förlossningar igen och tänker faktiskt att “oj vilken tur att vi förmodligen inte ska ha fler barn”, hehe.. Självklart är belöningen värd mödan men fy vilken fruktansvärd smärta det är alltså.. Ha det bra och njut av er söta lilla dotter! 🙂 Kram/Lina

    1. Emma

      Hej Lina! Tusen tack för din kommentar och för att du delar med dig, det gör mig så glad! Ja visst är det en hemsk smärta som samtidigt är mödan värd 🙂 Det knotiga är att jag redan glömt hur ont det gjorde och att jag längtar efter att få göra det igen, hihi 🙂 Kram

  2. Emma

    Tack snälla för att du är så modig som berättar så öppet och ärligt om din förlossning! Jag födde mitt första barn för 9 mån sedan och tyckte att min förlossning var en till största del hemsk upplevelse. Precis som du beskrev var det som att kroppen inte lydde och att smärtan tog överhanden. Jag var också utmattad och utan mat i magen sedan länge redan innan och hade täta krystvärkar så jag inte fick någon vila emellan. Jag fick tillslut nästan panik för att det kändes som att jag hade så ont att jag ville dö och var så frustrerad för att jag lämpade men ändå inte fick kroppen att lyda. Efteråt mådde jag så dåligt och skämdes för hur hemskt jag tyckte att det var – att ha så ont och inte ha någon kontroll alls. Jag undrade om det var något fel på mig, för aldrig hade jag hört någon beskriva eller läst om någon som upplevt sin förlossning så. Därför är det skönt att du delar med dig – man kan känna igen sig och det tar bort tabut kring att det också kan vara en hemsk upplevelse att föda barn – även om det samtidigt är en fantastisk händelse som man längtat efter.

    1. Emma

      Och jag är tacksam över att du delar med dig! Det är verkligen en speciell upplevelse att föda barn som inte är skön på något sätt, men det innebär ju inte att man inte älskar sitt barn, för det gör man ju 🙂 Tack igen för din kommentar! Kram

  3. Anna

    Alltså Emma, TACK för att du är ärlig och verkligen berättar allt det här!!!
    Jag som ännu inte fått barn upplever ofta att folk undanhåller de värsta detaljerna när de pratar om sina förlossningar och mer slätar över det med att “det var förjävligt”.
    Du beskriver verkligen så man förstår smärtan och nästan känner ångesten och hur jävla tufft det måste ha varit i sin egen kropp när man läser.
    Jag hör till de personerna som gärna vill veta vad man ger sig in i när man blir gravid och jag uppskattar så himla mycket att höra om hur det verkligen ÄR.
    Förstår att del tre är mer upplyftande. 😉
    Tack!!! <3 <3 <3

    1. Emma

      tack för din kommentar! Blir så glad över att du uppskattar det jag delar med mig! Och jag håller med dig – det pratas alldeles för lite kring nackdelarna med att vara gravid och många förskönar upplevelsen att föda barn. Sen är ju upplevelsen olika för alla, men för de flesta gör det nog ondare än något annat i livet. Sen är det helt klart värt allt nr bebisen kommer ut, jag var så rädd för att inte känna så, men det gjorde jag och kärleken för sitt barn är något av det finaste jag upplevt här i livet och för Elsa skulle jag absolut göra det igen nu när jag vet vilken fin belöning jag fick 🙂 Hihi! Kram <3

stats