emmabarremyr

Emma Barremyr

Min förlossningsberättelse del 1

Hej vänner ♥

Jag har äntligen fått tummen ur och börjat skriva på min förlossningsberättelse. Ni är många som undrat om jag velat dela med mig, och självklart vill jag göra det. Att föda barn är något av det häftigaste, värsta och mest fantastiska jag varit med om. Jag hade aldrig någonsin kunnat föreställa mig hur det skulle vara och hur ont det skulle göra, men det är verkligen en helt otrolig resa på så många sätt!

Jag vill väldigt gärna dela mina erfarenheter med er, både positiva som negativa, så i min berättelse får ni allt!

Den blev dock väldigt lång, men jag känner inte att jag vill utesluta något och har därför valt att dela in berättelsen i tre olika inlägg för att det inte ska bli så mycket på en gång. Här får ni första delen (tyvärr utan bilder eftersom jag inte har någon passande)!

 

Min förlossingsberättelse del 1

Måndag den 10 april gick vi in i vecka 40, och jag vaknade med en speciell känsla i kroppen den morgonen. Jag vet inte varför, men på något vis kändes det som om det var något på gång. Jag minns att jag efter flera dagars enorm trötthet kände mig ganska pigg, sammandragningarna kom mer regelbundet än tidigare, trycket neråt var mer intensivt och magen hade sjunkit rejält när jag fotade bilder. Tarmen började dessutom att tömma sig och under dagen sprang jag på toaletten flera gånger för att jag var så lös i magen.

Jag tillbringade förmiddagen med att jobba lite framför datorn, åkte och handlade mat för veckan och gick sedan en skogspromenad på 4 kilometer. Det var en tung promenad och jag vet att jag tänkte att den förmodligen skulle bli en av de sista eftersom trycket neråt var så kraftigt och att jag kände av flera förvärkar när jag sedan kom hem. Men jag minns att det ändå var en härlig känsla att känna att jag kunnat röra mig så pass mycket hela vägen fram till vecka 40.

Eftermiddagen ägnade jag åt ett långt bad och när Pelle kom hem från jobbet lagade vi middag tillsammans innan vi däckade i soffan. Jag hade många och regelbundna förvärkar under kvällen, men jag vågade ändå inte tro på att något var på gång eftersom jag även haft ganska mycket förvärkar tidigare kvällar och nätter. Något kändes ändå annorlunda den här kvällen och jag gick och la mig med en känsla av hopp, kanske var det inatt det skulle hända?

Under natten till tisdagen vaknade jag sedan som vanligt strax efter tolv för att gå upp och kissa. Jag tog därefter en slurk vatten från kranen och satte i halsen, vilket utlöste en rejäl hostattack. Hostattacken utlöste sedan en kraftig värk som jag fick stanna upp och andas mig igenom, och jag kände direkt att den här värken inte var en vanlig förvärk. Det pirrade till i hela kroppen och jag blev så förväntansfull.

Jag kröp ner i sängen igen för att försöka somna om och kände då en molande värk komma smygande i mage och rygg. Ganska kort efter att jag la mig igen vände jag mig om i sängen och kände då ett tydligt ”klick”, och min enda tanke var att ”nu gick vattnet”. Snabbt sprang jag upp på toaletten igen där det bara sa splash. Ja, visst var det vattnet som hade gått!

Pelle låg fortfarande och sov så jag ropade på honom från toaletten och bad honom hämta telefonen så att vi kunde ringa till förlossningen. Den yrvakna minen han kom upp med glömmer jag aldrig. Vi kramades och försökte supa in känslan av att det nu inte var länge kvar tills vi äntligen skulle få träffa vår dotter. Vi hade väntat på det här så länge och nu när stunden var här kändes allt så overkligt!

De sa till mig att ta två alvedon och att jag skulle lägga mig och sova igen. Visst, sova tänkte jag, det kommer jag aldrig att lyckas med eftersom hela kroppen pirrade av förväntan och lycka. Jag kände mig hur pigg som helst, men gjorde ändå som de sa till mig. Vila kunde jag ju alltid göra. De sa även att om värkarbetet kom igång skulle jag höra av mig när det var 3 till 5 minuter mellan värkarna, och om det inte kommit igång på morgonen skulle jag ringa in till specielistmödravården och åka in för en koll. Jag bad då en tyst bön om att mina värkar skulle komma igång, ville inte vänta mer!

Jag behövde inte vänta så länge för 01.10 kom sedan första värken, och därefter fortsatte värkarna att komma regelbundet. Den första timmen klockade jag värkarna med 10 minuters mellanrum, men ganska snabbt började de komma oftare och snart var vi nere på 6-7 minuter mellan värkarna. Jag väckte Pelle som hjälpte mig att sätta på tens-apparaten i ryggen och värmde en vetekudde som jag kunde ha på magen. Smärtan satt dock mest i magen och jag tyckte därför inte att tensen hjälpte speciellt mycket mot smärtan, och desto kortare värkvilan blev desto mer intensiva och onda blev värkarna. Jag ville egentligen vara hemma så länge som möjligt, men när klockan närmade sig fyra på morgonen och jag kunde klocka värkarna med 3-4 minuters mellanrum kände jag att det var dags att ringa till förlossningen igen.

Vi ringde in och de sa att vi var välkomna så snart vi kände att vi behövde mer hjälp och inte orkade vara hemma längre. Jag kände att jag ville åka in med desamma, så vi gick upp och förberedde det sista. Pelle stekte äggmackor, tömde soporna, packade ihop och fick in allt i bilen medan jag satt på toaletten (vattnet slutade aldrig att rinna) och tog värk efter värk. Jag försökte andas och slappna av, men det var fruktansvärt svårt när det gjorde så ont. Vid det här laget började smärtan även kännas rejält i ryggen och jag kände mer än någonsin att jag ville vara i förlossningspersonalens trygga händer….

Att ta värkar i bilen var hemskt och jag var så tacksam över att det inte var längre än 15 minuters bilresa in till sjukhuset och lite trafik på vägarna. 05.30 kom vi in till förlossningen och blev då direkt inlagda i ett undersökningsrum där de satte CTG på mig. Det kändes så skönt att få komma in och bli undersökt och förmodligen gjorde det att slappnade jag av. Avslappningen gjorde självklart så att värkarna stannade av lite när vi låg där, och helt plötsligt var det 7 minuter mellan varje värk igen. De gjorde fortfarande fruktansvärt ont, men de kom bara inte lika ofta.

Eftersom det var så lång tid mellan värkarna ville de inte känna hur mycket öppen jag var (det medför infektionsrisk när vattnet gått). Jag blev så rädd att de skulle skicka hem oss igen, jag ville verkligen inte hem när jag hade så ont. Men tack vare att mitt vatten gått med sådan fart tyckte de ändå att vi skulle stanna kvar, så vid 7.00 fick vi äntligen komma in till ett förlossningsrum. Det var sista rummet och jag var så tacksam över att vi fick det. Vet inte vad jag hade gjort om det varit fullt!?

Fortsättning följer…

 

Kram / Emma.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
emmabarremyr

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Maria

    Även jag ser med spänning fram emot del 2 och 3 i förlossningsberättelsen! Du skriver otroligt medryckande, så man nästan blir orolig över hur det ska gå, men så vet man ju att det slutade bra och ni har er fina lilla Elsa hos er ❤️ Bra, så man slipper bli rädd på riktigt, haha!

  2. Susanne

    Ligger i soffan och läser om din förlossning del ett. Brast ut i ett nervöst skratt samtidigt som tårarna började rinna längst med kinderna. Fantastiskt fint att få läsa din historia, Emma. Jag är i vecka 19 nu och hela den här graviditeten gör en lycklig, pirrig och nervös på en och samma gång. Känner en sådan otrolig längtan efter vår lille och efter första mötet med honom.

    Tack, detta gjorde min kväll ❤️
    /Saanshine på Instagram

    1. Emma

      Åh, jag var PRECIS som dig i vecka 19. Grät varje gång jag hörde om en förlossning för att det bubblade upp så mycket känslor inom mig! Även om mina inlägg om förlossningen kanske kan skrämma lite så måste jag tala om för dig att det såhär i efterhand faktiskt är det häftigaste jag gjort. Trots att det gjorde så ont så klarade jag det och mår jättebra idag! Du har något helt fantastiskt framför dig! Och när bebisen är hos dig – njut!!! Det är en helt UNDERBAR tid <3

  3. Mari

    Alltså, ja. Kvinnor. Vad vi mäktar med. Blir alldeles tårögd när jag läser detta. Ser fram emot att läsa mer, och än mer lycklig är jag över att Elsa kommit till världen 🙂 KRAM fina ni.

  4. Emelie

    Åh så roligt (och spännande!) att läsa!! Ser framemot kommande inlägg…. och alltså, HERREGUD så söt Elsa är. Så otroligt fin. Det gjorde ni bra 🙂

    1. Emma

      Vad glad jag blir att du gillade att läsa modet! Och TACK <3 Kan ju inte göra annat än att hålla med, hihi 🙂

  5. Josefine

    Tack för att du delar med dig! Jätteroligt att läsa om din förlossningsupplevelse. När jag födde mitt första barn gick också vattnet med ett PLASK (minst sagt) – det lät precis som när man öppnar en konservburk i glas när fosterhinnorna sprack och vattnet började rinna ut. Det var liksom ingen tvekan… Fast jag fick komma in direkt på kontroll, utan att värkarna hade kommit igång. Det gjorde de dock när jag låg med CTG, och sedan tog det bara 4 timmar innan min första son föddes.

    Ser fram emot att läsa fortsättningen!

    Kram till dig och din fina familj!

    1. Emma

      Vad roligt att du uppskattade det 🙂 Och tack för att du delar med dig! Det är verkligen så roligt att läsa/ prata om förlossningar efter att man gått igenom det själv 🙂 Kram

stats