emmabarremyr

Emma Barremyr

Tankar om gravidkroppen

Hej vänner ♥

Innan jag blev gravid hade jag aldrig kunnat föreställa mig allt jag skulle få uppleva och hur otroligt mycket starka känslor jag skulle få erfara under min graviditet. Jag såg framför mig en underbar och lycklig tid med en växande bula på magen. Typ så.

Ni kan kanske förstå vilken besvikelse min graviditet blev med tanke på hur jag mått? Trötthet, illamående, nästäppa, foglossning, sömnproblem, magproblem och känslor av depression har präglat stora delar av min graviditet.

Jag har så många gånger under det senaste halvåret känt mig ledsen och besviken över att jag inte kunnat njuta mer av graviditeten. Även om jag är otroligt lycklig över bebisen i magen har jag många gånger känt mig besviken på min egen kropp och frustrerad över att inte kunna påverka mitt mående. Jag har verkligen jobbat med att vara snäll mot mig själv, men prestationsångesten har många gånger tagit över och det har inte varit lätt att acceptera all tid jag varit tvungen att lägga på vila, känna hur kroppen bara blivit svagare och att jag inte orkat med det jag vill.

Att kroppen skulle förändras utseendemässigt var jag medveten om, och jag har sedan start älskat att de magen växa och tyckt att det varit så häftigt att få följa just min kropp på den här fantastiska resan. Det är något jag verkligen njutit av och kunnat känna glädje över!

Men jag har alltid sett mig själv som fysiskt och psykiskt stark, och att jag inte skulle kunna träna som jag hade förväntat mig, att jag skulle få ont av att gå promenader, att jag skulle vara så trött att jag knappt orkade umgås med vänner på hela hösten, att alla känslor helt plötsligt skulle bli så starka att de fick mig att gråta, att jag inte skulle känna mig som mig själv eller att jag inte skulle orka jobba som vanligt kom däremot som en liten chock. Det var inget jag räknade med, men som jag nu fått erfara. Jag fick sänka alla krav på mig själv drastiskt och jobba mycket med att acceptera mitt nuläge.

Nu såhär i efterhand kan jag ändå förstå hur otroligt viktig den här resan varit för mig och hur mycket den faktiskt lärt mig. Jag vill tro att allt har en mening. Det som var svårt att acceptera till en början känns idag ändå helt okej. Jag har gjort så bra jag kunnat och det räcker så.

Det har varit en jäkligt jobbig period i livet, men vet ni? Det är just dessa jobbiga perioder som gör oss starkare och lär oss saker. Idag kan jag se meningen med att jag mått som jag mått och allt jag fått erfara under den här perioden. Jag har fått jobba ytterligare med mig själv, min prestationsångest och att acceptera nuet precis som det är. Jag är tacksam för det!

 

15209078_10154086726144646_67266862_n

Foto: Caroline Dahlén

 

Som en liten påminnelse till alla er som också kämpar lite extra just nu, och för att avrunda det här inlägget på ett bra sätt vill jag bara säga att de där jobbiga perioderna i livet på något sätt alltid får en mening efteråt. Det kan vara bra att ha med sig den tanken.

Andas in och tänk på att allt har en mening 

 

Kram / Emma.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
emmabarremyr

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Josefine

    Jag tror att många kvinnor har förhoppningar och föreställningar om hur man kommer att må som gravid. Sociala medier visar gärna upp en bild av blivande mammor som strålar av lycka, som aldrig har mått bättre, som tränar, är aktiva, sociala m.m. Och man tror att det är så man SKA må. Särskilt om man rör sig i träningsvärlden när man INTE väntar barn kan man nog känna sig besviken och ledsen över att man inte kan vara den förebild man gärna VILL vara. För vi överöses ju med information om hur BRA det är att träna när man är gravid.

    För egen del var jag aktiv och tränade mycket. Efter mycket kämpande blev jag gravid med mitt första barn, och mådde skrutt, rent ut sagt. Jag mådde illa från första stund och i nio månader framåt (utan att kräkas dock). Blodvärdet sjönk som en sten utan att någon visste varför. Jag var trött. Var mentalt slutkörd efter fertilitetsbehandlingar och oro över att mista bebisen i ett missfall. Fick sammandragningar tidigt, hepatos m.m. Att träna fanns inte på kartan, även om jag försökte till en början. Visst var jag besviken, men samtidigt tänkte jag att det inte handlade om så lång tid. Vad är 9 månader på en livstid? Kroppen signalerade dessutom tydligt att jag skulle vila så då gjorde jag det. Sedan tog det ett helt år innan jag kom igång med träningen igen – men återigen – vad är ett år på en livstid? I synnerhet när man har en liten bebis att ta hand om? När jag väntade andra barnet mådde jag ungefär likadant, minus hepatos, minus oron, plus foglossning och en 2½-åring att ta hand om. Då var jag bättre förberedd. Och hade en plan för hur jag skulle komma igång när barnet väl var fött.

    Vad vill jag säga med detta? Kanske att det är fler som har det som du. Att det är minst lika vanligt som att vara lycksaligt leende och piggare än någonsin när man har en bebis i magen. Att du gör rätt i att vila om kroppen säger åt dig att göra det. Du behöver dina krafter för att producera en ny liten varelse och ta hand om den sen. Det blir inte alltid som man tänker sig, men det kanske blir ganska bra ändå – i alla fall när man ser tillbaka på den tiden med lite distans några år senare…

    Stora Styrkekramar!

    1. Emma

      Tusen tack för att du delar med dig! Det är så kloka ord du skriver och det är så skönt att höra från någon som gått igenom samma sak. Många bra påminnelser <3 Kram till dig!

  2. Hanna

    Så himla bra och starkt av dig att skriva inlägget ! Jag tror det är viktigt att prata om att en graviditet inte bara är rosaskimrande även om man är lycklig över pyret i magen. 🙂

    1. Emma

      Jag tror också att det är viktigt att prata om det, för mig blev det en liten chock att få uppleva allt jag gått igenom. Men det är nog ändå helt normalt att inte må så bra under graviditeten, och det är okej <3

  3. Carin

    Håller med! Jag hade precis kommit i form och börjat känna igen min kropp igen efter förra graviditeten och nu orkar jag ingenting igen. Nu vill jag bara att det ska bli mars och bebisen ska komma så att jag kan få börja hitta tillbaka till mig själv igen. Och så tror jag faktiskt att det är sista gången nu, jag fixar inte detta en gång till.

    1. Emma

      Tack för att du delar med dig och massa styrkekramar till dig! Förstår att det måste vara extra tufft att dessutom ha ett barn till att ta han dom den här gången. Du är verkligen grym som kämpat på! Snart är din belöning här <3

  4. Veronica

    Håller verkligen med dig, Emma. Bra att du skriver om detta! Det är en prövning på många sätt att vara gravid och få barn. Men sen när man är på andra sidan och har vant sig så kommer man sakteligen tillbaka till sitt gamla jag, men ett ännu bättre starkare jag 🙂 Allt som blir förändrat: relationer, egentid, kropp, sinne… allt det där kommer tillbaka. Det tar lite tid, men det kommer. <3

    1. Emma

      tack snälla du <3 Så skönt att få en påminnelse om att jag snart kommer bli mitt gamla jag igen. SOM jag längtar!!! Kram

  5. Mia

    Att vara gravid är verkligen toppar och dalar. Och när graviditeten är över vet alla de där känslorna man hade under tiden inga gränser <3

stats