Emma Barremyr

Jag fick den här kommentaren på Instagram och känner att jag vill lyfta ämnet här i bloggen:

Emma, jag känner dig inte men du är en stor inspirationskälla för mig! Jag brände ut mig för ca 1 år sedan och har innan dess varit sjuk i ätstörningar i ca 10-11år av och till. Utmattningen för ett år sen var en käftsmäll. Och sen la kroppen av. Totalt kaos. Men jag har vänt situationen och är nu påväg på den friska stigen och framtiden hyser jag hopp om. Jag undrar om inte du kan skriva något längre inlägg om hur du orkade och hur du tänkte mitt i allt jobbigt? Hur du känner nu; vad du vunnit på att bli hel igen; och hur du hanterade motgångar på vägen?

Återigen vill jag bara säga att jag blir så glad varje gång ni vågar öppna upp er och dela med er av er psykiska ohälsa. Vi är inte ensamma (även om man känner sig som den mest ensamma människan mitt uppe i allt det jobbiga). Det är så viktigt att vi pratar om det här. Tillsammans kan vi hjälpa och stötta varandra, och jag vill bara påminna er om det ♥

Tidigare i höstas berättade jag om min utmattningsdepression för er! Ni som har missat inlägget kan läsa det här <– (klick).

Jag har alltid haft otroligt höga krav på mig själv, jämfört mig med andra, presterat för att få bekräftelse och aldrig sagt nej (men ändå ständigt haft dålig samvete för att det inte känts som att jag har räckt till eller gjort tillräckligt). Jag har funnits där för allt och alla, men aldrig riktigt funnits där för mig själv. Jag har varit otroligt elak mot mig själv på många sätt och det var inte förrän jag insåg och accepterade det som jag faktiskt kunde börja förändra mig själv.

Det här är inte lätt, men jag ska försöka förklara. Under alla mina timmar i terapistolen lärde jag så otroligt mycket om mig själv, och det allra viktigaste var att jag fick en förståelse för varför jag alltid haft så höga krav på mig själv, varför jag jämfört mig med andra och varför jag velat prestera för att få bekräftelse. Min psykiska ohälsa startade redan tidigt i barndomen och det jag upplevde som barn blev min verklighet som vuxen. Jag hade många ”falska sanningar” inom mig som jag behövde bearbeta och jobba med. Mycket av terapiarbetet handlade om att möta motgångarna – för det är ofta där vi kan se våra gamla invanda mönster och göra en förändring. Terapin hjälpte mig att förstå – att de allra jobbigaste stunderna var motgångar jag behövde möta och bearbeta för att kunna gå vidare i livet.

De allra jobbigaste stunderna handlade alltså om att stanna upp och gå tillbaka till mig själv. Något som var skitjobbigt. Men här var den medicinska yogan och meditationen till stor hjälp. Ofta så vill vi ju bara fly från allt som känns jobbigt, men med hjälp av yoga och meditation tvingade jag mig själv att vara med de jobbiga känslorna och tankarna, och kunde på så vis bearbeta det jag kände och upplevde.

>> Läs inlägget ”Om att möta sig själv”

För mig var terapin och den medicinska yogan det allra bästa jag kunde ge till mig själv. När jag idag ser tillbaka på det jobbiga jag gick igenom inser jag hur mycket det hjälpte – och fortfarande hjälper – mig. Det var som allra jobbigast i början när jag blev sjuk, men med tiden blev det bättre och det tror jag är viktigt att vi påminner oss om när vi mår dåligt. Det är inte ett dåligt liv – det är bara en dålig period i livet.

Det jag också tänker är att vi måste vara mer omtänksamma med oss själva, speciellt om vi inte mår bra. Vi är fantastiska och behöver vara snälla, heja på och samarbeta med oss själva ♥

Vad jag har vunnit på att bli hel igen?

Allt.

Jag har gått genom många tuffa perioder i livet, men det är också det som har format mig till den jag är idag. Jag är tryggare i mig själv än jag någonsin varit, vågar lyssna på mig själv och känner mer kärlek till den jag ÄR än vad jag någonsin gjort. Vår personliga utveckling och inre resa tror jag är något som fortgår hela livet, vi blir aldrig klara – och jag tycker det är så spännande!

Livet kommer alltid ha upp- och nedgångar, och kanske handlar nedgångarna om att få oss att förstå att det är något i livet vi måste förändra? Att motgångarna har en mening och får oss att utvecklas?

Jag tror att det är så – och för att hjälpa oss själva behöver vi stanna upp och lyssna inåt. Acceptera att vi måste göra en förändring och sedan utvecklas med den ♥

Kram / Emma.