Hej finisar ♥
Jag har ofta påmint er om hur viktigt det är att öva på att känna tacksamhet. Det är en väldigt enkel sak som vi kan göra för oss själva för att skapa välmående och glädje i vardagen. Det sägs att tacksamma människor är lyckligare och mår bättre, vilket känns ganska så rimligt. Stunder av tacksamhet är nämligen stunder av lycka. Lycka över det fina vi har i livet!
Och det finns alltid något att vara tacksam för, även jobbiga stunder och dagar. För mig är det otroligt viktigt att ofta påminna mig om nuet, ta mig tiden att känna tacksamhet för allt jag har. Visst kan jag alltid ha mer, men jag kunde också haft mindre.
Idag vill jag uppmuntra er till att påminna er själva om vad ni känner tacksamhet för just nu! Berätta gärna i en kommentar eller skriv en lista för er själva!
Här är min lista över saker som jag är extra tacksam för just nu:
>> För er, mina älskade bloggläsare! Jag är så oroligt tacksam för att ni vill hänga här med mig, och för allt ni ger tillbaka. Mitt hjärta svämmar ofta över av tacksamhet för era peppande kommentarer och upplyftande mail. Tack för att ni finns <3
>> För kroppen! Min fantastiska, vackra och häftiga kropp som jag aldrig slutar att förundras över. Jag är tacksam för att jag lärt mig lyssna på den, för att den ger mig kärlek tillbaka och för att vi är ett fantastiskt team tillsammans!
>> För att jag har ett hem som jag trivs och känner mig trygg i. Husdrömmen gick i uppfyllelse för lite mer än ett år sedan och det går inte en dag utan att jag känner enorm tacksamhet över det.
>> Allt som mindfulness och yoga lärt mig. Är så otroligt tacksam för att jag tar mig tiden och ofta ger mig själv avslappning, lugn och ro när jag behöver det!
>> De fantastiska höstdagarna och det fina vädret vi haft senaste tiden! Solens underbara strålar värmer hela mitt själ och ger så mycket ljus och glädje, så tacksam för det nu när mörkare tider väntar!
Kom ihåg att ni är fantastiska precis som ni är ♥
Stor torsdagskram / Emma.
Jag är tacksam över att jag har världens bästa kollegor och chef nu när det är stressigt som attans på jobbet!
Så fint att du har dem Alexandra 🙂 Kram
så himla bra att påminna om detta. Jag är tacksam att jag har en egen lägenhet som jag är trygg och trivs i. Och jag är tacksam för alla som bryr sig om mig och finns i mitt liv <3
Ja det är en viktig påminnelse! Jättefina saker du har att vara tacksam för <3 Kram
Hej Emma!
Det var ett tag sen jag var inne på din blogg senast, och jag tillhör den typen av läsare som aldrig lämnar några kommentarer. Men nu kände jag att det var läge. Vill börja med att tacka dig för ditt öppna inlägg om psykisk ohälsa. Jag lider själv av ätstörningar, ångest och depression sedan 8 år tillbaka. Jag erbjöds hjälp i början av min sjukdom, men totalvägrade då jag inte ansåg mig vara sjuk. Kunde inte folk bara hålla käften och sluta lägga sig i mitt liv? Det var dem det var fel på, inte mig. Med tiden insåg jag hur djupt nere jag var. Det var som att vara helt död inombords. Tom och livlös. Som ett skal. Var helt apatisk och allt var bara så meningslöst. Stötte bort alla i min närhet. Men tänkte hela tiden att jag skulle ta mig ur det på egen hand. Förra året hade jag fått nog. Det stod mellan att ta mitt liv eller att söka hjälp. Då jag har dödsångest sedan liten ålder kunde jag inte ta livet av mig. Lite tur i oturen kanske, eller vet inte hur jag ska se på det riktigt. Så förra hösten började jag gå till en psykolog, och öppnade mig för första gången på 8 år. Det var så jävla jobbigt. Men också så jävla skönt att få gråta ut om allt. Precis som du nämnde i ditt inlägg så har jag insett att jag haft en massa ”problem” redan som barn. Jag har liksom aldrig sett det så förut. Jag såg ju tillbaka på min barndom som en bra och lycklig tid. Men att det ändå kunde gå så jävla fel?
Nu har jag tvingats remitteras vidare till en annan terapeut då det inte finns tillräckligt med resurser för att jag ska få gå kvar. Det har verkligen knäckt mig. De senaste gångerna har medicinering kommit på tal, då jag är så djupt nere i skiten och inte verkar kunna ta mig upp på egen hand. Min nya terapeut (som jag träffat 1 gång hittills bara) tyckte också att jag borde börja. Men jag är så fruktansvärt rädd. Jag tar inte ens en huvudvärkstablett om jag skulle ha ont i huvudet, så att gå på antidepressiva känns så himla jobbigt. Tänk om det förstör balansen i hjärnan? Vad är de långsiktiga bieffekterna? Ingen vet ju riktigt. Tänk om hjärnan vänjer sig vid att få hjälp av mediciner, och då slutar fungerar som det är tänkt. Och så är man fast i medicinering för resten av livet? Jag är så rädd och orolig för det här med medicinering. Vilken medicin åt du? Upplevde du några bieffekter vid ingång och när du trappade ut? Hur hög dos åt du? Behövde du höja den något under tiden du åt den? Hur länge åt du den? Och märker du någon skillnad idag när du har slutat med den? Förlåt för så många frågor, och förlåt för att den här kommentaren blev så lång. Har inte någon jag kan prata med om detta… Vill du göra ett inlägg om det här så vore det otroligt uppskattat från min sida.
P.S. Vet någon (ex. Emma eller någon annan läsare) om hur man kan engagera sig i frågor om psykisk ohälsa? Mår jävligt dåligt själv, men känner också att jag skulle vilja hjälpa andra och lyfta fram den här frågan. Kanske till och med jobba med den i framtiden. Vet inte riktigt på vilket sätt eller hur man kan hjälpa till. Alla tips mottages tacksamt!
Kram
Kära du, har läst hela din kommentar och känner att jag bara vill krama om dig hårt och tala om att det kommer att bli bra, för det kommer det <3 Jag förstår att du har det jättejobbigt, och jag är glad över att du vågar dela med dig! Du är så stark som kämpar med detta! Jag ska ta mig tiden att svara mer och skriva ett inlägg relaterat till dina frågor! Vad rädd om dig <3 Kram