Emma Barremyr

Fina du, så starkt <3 Tack för att du delar med dig och sååå bra kämpat Linda!

Åh, jag är inte Emma, men känner så oerhört starkt igen mig i det du skriver. För ett tag sedan kretsade större delen av mitt liv kring mat och att få i sig ”rätt” livsmedel. Precis som du, så tog jag åt mig oproportionerligt mycket åt mig av vad andra människor tyckte och tänkte kring mat (särskilt vad de tyckte om MITT sätt att äta). Grejen är den, Linn, att när andra människor väljer att kommentera hur och vad du äter, så säger det INGENTING om dig som person. Ingenting. Däremot säger kommentarerna allt om deras eget förhållningssätt till mat och, framför allt, deras sätt att bemöta andra människor. Du är inte dum eller konstig för att du äter ”för lite”. Att du äter förhållandevis små portioner på jobbet verkar ju ha sina anledningar (överkänslig mage, stressig miljö osv.), men du ändå något (både för din egen och för barnens skull). Jag tycker snarare det visar att du är himla stark.

Nu vet ju inte jag om du har haft eller har ätstörningsproblematik, och är det så är det en självklarhet att söka hjälp för detta, men ganska ofta är vi själva kapabla att känna av hur mycket mat och vilken mat vi behöver för att må bra. Ibland är det dock så himla lätt att tränga bort de där signalerna (hunger, toabesök, uppblåshet efter en viss typ av mat etc.). Det tar tid och övning att lära känna sin kropp och dess behov, så snälla, klanka inte ner på dig själv för att du ibland väljer att äta mat som i din mening är ”sämre” än annan. Våga stanna upp och lyssna på kroppen – vad vill den ha, egentligen? Äter du för din egen skull, eller för att du känner att du måste bevisa något för andra genom att äta på ett visst sätt? Obekväma frågor i in i helvete, men för mig var det nödvändigt att ställa (och besvara) dem för att få någon rätsida på hur JAG ville äta för att må så bra som möjligt.

Vad gäller att flytta hemifrån, så har jag några tips du gärna får prova (eller inte, om de känns helt fel för dig och din livssituation). Just nu bor jag själv i en studentlägenhet och lagar mycket mat till mig själv, men äter ofta ihop med andra på kvällar och helger. Jag lagar absolut inte mat varje dag, utan gör hellre ett par ”storkok” (4-5 portioner är storkok för en-manshushåll, hehe) någon gång när jag har tid och fryser in. Då vet jag att jag har mat i någon vecka framöver, och då oftast till lunchen eftersom jag sällan äter den hemma och tar därför med mig matlåda. Förutom mina matlådor, brukar jag ha ingredienser i kyl och skafferi som gör att jag kan svänga ihop en måltid på max 10 min när jag av olika anledningar inte hinner/är för lat för att laga mat. Mina räddare i nöden är t.ex. pasta (testa gärna glutenfri om vanlig pasta gör dig uppsvälld) med pesto, grönsaker att göra en smarrig sallad av, ägg, svarta bönor (stek med tacokrydda och lite vatten för en smaksensation för typ 5 spänn), frysgrönsaker för thaiwok etc.

Herregud, vad det här blev långt. Avrundar det hela med att säga att YOU GO! Låt inte andras tankar etsa sig fast och infektera ditt inre – du är expert på dig själv och din kropp och du klarar av så mycket mer än vad du själv tror. Frid och kärlek osv.

Hejsan Bella! Nu svarar jag fast det är Emma du vill ha svar av, men som sagt det är väl ett forum där man kan ventilera sina tankar om olika saker. När jag läser det här inlägget och ser dina funderingar så känns det som du inte riktigt tagit till dig budskapet, utan hakar upp dig på vissa ord. Har man en ätstörning eller har levt med en nära anhörig som har en ätstörning så tror jag att man ser budskapet att välmående, harmoni, lycka eller vad man nu väljer att kalla det inte kommer med att man tappar i vikt, utan eftersom det är en psykisk sjukdom så är det psykisk hjälp man måste ha, man måste hitta sig själv, lära sig älska sig själv och hindra ”djävulen” från att bestämma över en, lära sig hantera ångesten och det gör man inte om man ”går ner några kilo till” . Jag själv har levt med en nära anhörig med ätstörning och stått bredvid denna lilla människa som vägt 40 kilo och ändå tyckt att hon var tjock (och hon tyckte att jag var smalare med mina 70 kilo) och som trodde att om hon bara gick ner ett par kilo till så kommer hon att må bra. Inlägget börjar med att Emma beskriver att hon får massa brev från människor med ätstörningar, så jag känner iallafall att inlägget kanske mest var riktat till dem, att få dem att ta tag i det verkliga problemet, att först acceptera att de är sjuka och sedan ta hjälp av professionell hjälp för att få hjälp att komma ur sin ätstörning (att problemen löser sig inte för att man blir smal om man har en psykisk sjukdom).
Men visst jag förstår dina tankar också, om man har levt med en viss övervikt och lyckats gå ner till en bra vikt som gör att du inte utsätter din kropp för hälsomässig fara så förstår jag att livet blir enklare. Folk runt omkring stirrar om man är FÖR tjock eller FÖR smal och då tänker jag på vilka referensramarna som de flesta människor har utefter vad samhället spyr ut för propaganda om hur vi ska se ut och hur vi ska vara. Men som sagt du blir ändå inte lycklig, även om du har massa pengar, ser ut som en av de trådsmala modellerna med den perfekta makeupen som pryder skyltfönstren,tidningsframsidor etc om du inte tar hand om ditt psykiska välmående.
Du får gärna ha åsikter om mitt inlägg, men jag kommer inte fortsätta diskussionen, för nu har jag sagt min mening och den står jag för och det är helt okej för mig om jag är helt ensam att tycka så här. Mycket handlar också om hur vi väljer att tolka andras budskap.
Ha en fin sommar alla människor och ta hand om er! Med vänlig hälsning, Linnea!