emmabarremyr

Emma Barremyr

Du blir inte lyckligare av att vara smal

Kära läsare ♥

Mail från tjejer med ätstörningsproblematik slutar aldrig att rulla in i min mailkorg. Jag är otroligt glad för det förtroendet ni ger mig, men jag blir också så väldigt ledsen, det gör fruktansvärt ont i hjärtat varje gång jag läser om svält, självförakt, ångest, träningshets och tårar som aldrig slutar rinna!

Det är så många som är drabbade!

Jag är så otroligt trött på vårt sjuka utseendefixerade samhälle. Samhället där den perfekta kroppen står i fokus och symboliserar hälsa och välmående. Det är SJUKT, för en perfekt kropp har inte ett jäkla dugg med hälsa att göra!

En av de viktigaste insikterna jag fick när jag var sjuk i ortorexi var att jag aldrig blev lyckligare av att vara smal och vältränad, snarare tvärt om. Jag blev bara olyckligare och olyckligare. På ytan såg det kanske bra ut, men på insidan mådde jag sämre än någonsin. Plötsligt tog mat och träning upp all min tankeverksamhet och jag blev sjuk.

Det blev så tokigt!

Idag är jag frisk och har på riktigt lärt mig att älska min kropp och den jag är. Det går att bli frisk och hitta balans i livet om man vill (inga undantag finns)! Är du sjuk måste förändringen komma från dig och du kommer behöva kämpa. Sen är det såklart viktigt med stöd på vägen, men DU måste vilja och tro på dig själv.

Jag vill påminna om att mat inte är några siffror, att kolhydrater är inte farliga, att vilodagar är viktiga, att mat inte behöver kompenseras med träning och att vågens siffror är totalt värdelösa när det handlar om hälsa och välmående!

I och med dagens utseendefixerade samhälle känner jag att det här är något vi behöver påminna oss om ofta. Är det något jag lärt mig i livet så är det att oavsett hur mycket vi än förändrar det yttre kommer det aldrig göra någon skillnad på vår insida. Mår vi dåligt i oss själva så är det just där vi måste börja – PÅ INSIDAN. Men det är svårt i en värld där allt kretsar kring det yttre och där vi jämt och ständigt matas av perfekta ytor, vackra bilder och andras glammiga liv.

En påminnelse till är att aldrig jämföra inte din insida med någon annans yttre. Gå istället tillbaka till dig själv, lyssna inåt och sök hjälp om du behöver det! Att våga ta hjälp är en fantastiskt styrka som utvecklar och ger nya möjligheter, glöm aldrig det ♥

IMG_1219

Du är fantastisk och vacker precis som du är ♥

Påminn dig ofta om det!

 

Kram / Emma.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
emmabarremyr

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Linda Assarsson

    Dina tankar och det du skriver är så bra och såå sant Emma!
    Jag väger sisådär 20 kg mer idag än för 10 år sen & mår 1000 gånger bättre 🙂
    Det går att bli frisk och jag är ett levande bevis på det, nådde botten men tagit mig upp..
    Tacksam till 1000 för det, nu LEVER jag och mår bra 🙂 Förut var tillvaron ångest, tvång, kalorier, sjuka tankar..
    Det fängelset återvänder jag ALDRIG till!!

  2. Linn

    Hej fina!

    Först; som vanligt bra, fint och viktigt skrivit! You go!

    Lite på samma tema men ändå inte helt riktigt har jag fundering som jag undrar om du skulle kunna berätta lite om.
    Sen några månader tillbaka bor jag alldeles själv i min egna lägenhet. Det går egentligen bra men varje dag funderar jag över maten. Kan egentligen inte sätta fingret på vad jag funderar över eller vad jag önskar du skulle kunna hjälpa till att bolla med.
    Jag vet iallafall att jag nästan dagligen känner mig “dum” över hur jag ätit. Grejen är den att jag är inte en särskilt hungrig person utav mig, vääääldigt få gånger jag ens känner det. Därför gör det mig ingenting att äta frukost till middag, det är ju ändå gott men så känns det svårt att laga mat till sig själv. Jag kan ibland på jobbet (på ett ödmjukt och fint sätt egentligen) få kommenterar över hur jag äter. Varje dag på jobbet äter jag pedagogisk lunch då jag jobbar på förskola.
    Men varje dag går jag också hem ned känslan att kläderna sitter tajtare, jag känner mig tung och stor. Det trots att jag inte äter särskilt stora portioner, vilket en del kollegor sagt till mig. Jag VET hur väl de menar men jag jag inte låta bli att känna mig obekväm i mig själv. Tror också att all den maten inte riktigt passar mig, mycket för att svullen blir jag mest av maten på jobbet(är ju inte lugnaste måltiden heller!) Men för att få annan mat behöver man intyg och jag har nog ingen riktig allergi eller överkänslighet. Hinner heller inte prova mig fram om det ändå är nåt, förutom pasta, som inte riktigt funkar eftersom det händer så gott som dagligen.
    För jag kan ju inte äta ännu mindre där, då skulle de nog ifrågasätta mig men också skulle jag själv känna det är svårt att motivera och uppmuntra barnen om jag inte kan visa dem.
    När jag kommer hem sen så kan jag få känslan av att jag ska “visa dem” att jag minsann äter mer än de tror. Och då försöka tvinga i mig mer än jag egentligen vill ha. De ser ju det inte men det blir ändå en tanke hos mig. Och det blir både mat, frukt och annat, både sämre och bättre val.
    Allting förstärks nog dessutom utav att jag dels gått upp lite vikt senaste tiden, tror jag iallafall utan att äga en våg men från vad jag ser men också av att jag i skov har det lite kämpigt med kroppen i övrigt som får mig att se mer allmänt svullen ut ändå.

    Så jag undrar mest om du kan ge några bra tips till nån som nyss flyttat hemifrån. Hur ska man tänka kring maten? Hur planerar man det på bästa sätt? Måste man laga mat varje dag? Vad behöver man även om man inte har byggt upp sig en stor budget? Allt för ett så balanserat och harmoniskt liv.

    Det här känns så flummigt och svävande alltihop utan en röd tråd men kanske det iallafall finns ett ord att ge ändå? Jag hoppas iallafall! 🙂 Ta hand om dig och njut semestern! Kram Linn

    1. Rebecka

      Åh, jag är inte Emma, men känner så oerhört starkt igen mig i det du skriver. För ett tag sedan kretsade större delen av mitt liv kring mat och att få i sig “rätt” livsmedel. Precis som du, så tog jag åt mig oproportionerligt mycket åt mig av vad andra människor tyckte och tänkte kring mat (särskilt vad de tyckte om MITT sätt att äta). Grejen är den, Linn, att när andra människor väljer att kommentera hur och vad du äter, så säger det INGENTING om dig som person. Ingenting. Däremot säger kommentarerna allt om deras eget förhållningssätt till mat och, framför allt, deras sätt att bemöta andra människor. Du är inte dum eller konstig för att du äter “för lite”. Att du äter förhållandevis små portioner på jobbet verkar ju ha sina anledningar (överkänslig mage, stressig miljö osv.), men du ändå något (både för din egen och för barnens skull). Jag tycker snarare det visar att du är himla stark.

      Nu vet ju inte jag om du har haft eller har ätstörningsproblematik, och är det så är det en självklarhet att söka hjälp för detta, men ganska ofta är vi själva kapabla att känna av hur mycket mat och vilken mat vi behöver för att må bra. Ibland är det dock så himla lätt att tränga bort de där signalerna (hunger, toabesök, uppblåshet efter en viss typ av mat etc.). Det tar tid och övning att lära känna sin kropp och dess behov, så snälla, klanka inte ner på dig själv för att du ibland väljer att äta mat som i din mening är “sämre” än annan. Våga stanna upp och lyssna på kroppen – vad vill den ha, egentligen? Äter du för din egen skull, eller för att du känner att du måste bevisa något för andra genom att äta på ett visst sätt? Obekväma frågor i in i helvete, men för mig var det nödvändigt att ställa (och besvara) dem för att få någon rätsida på hur JAG ville äta för att må så bra som möjligt.

      Vad gäller att flytta hemifrån, så har jag några tips du gärna får prova (eller inte, om de känns helt fel för dig och din livssituation). Just nu bor jag själv i en studentlägenhet och lagar mycket mat till mig själv, men äter ofta ihop med andra på kvällar och helger. Jag lagar absolut inte mat varje dag, utan gör hellre ett par “storkok” (4-5 portioner är storkok för en-manshushåll, hehe) någon gång när jag har tid och fryser in. Då vet jag att jag har mat i någon vecka framöver, och då oftast till lunchen eftersom jag sällan äter den hemma och tar därför med mig matlåda. Förutom mina matlådor, brukar jag ha ingredienser i kyl och skafferi som gör att jag kan svänga ihop en måltid på max 10 min när jag av olika anledningar inte hinner/är för lat för att laga mat. Mina räddare i nöden är t.ex. pasta (testa gärna glutenfri om vanlig pasta gör dig uppsvälld) med pesto, grönsaker att göra en smarrig sallad av, ägg, svarta bönor (stek med tacokrydda och lite vatten för en smaksensation för typ 5 spänn), frysgrönsaker för thaiwok etc.

      Herregud, vad det här blev långt. Avrundar det hela med att säga att YOU GO! Låt inte andras tankar etsa sig fast och infektera ditt inre – du är expert på dig själv och din kropp och du klarar av så mycket mer än vad du själv tror. Frid och kärlek osv.

      1. Emma

        Jättefin text Rebecka! Tack för att du delar med dig och för att ni är så fina mot varandra här i kommentarsfältet <3 Det betyder så mycket att vi hjälper varandra här och sprider kärlek. Superbra tips och jag kunde inte sagt det bättre själv till dig Linn! Kram på er båda!

  3. Louise

    Hej Emma!
    Jag kämpar varje dag med min förhållning till mat och träning. Jag vill att du ska veta att DU är en stor inspiration och får mig att reflektera över mina beteenden som påverkar inte bara min vardag utan hela mitt liv och förhållande till min familj och vänner. Tack! Kram Louise

    1. Emma

      tack Louise för att du delar med dig, det betyder så enormt mycket! Du är grym som kämpar, och du får aldrig ge upp! Du karat allt du vill, kom ihåg det! Styrkekram till dig <3

  4. ISA

    Smalhet är veeeerkligen inte lika med lycka. Tvärtom! Har ALDRIG mått så dåligt, både fysiskt och psykiskt, som när jag vägde minst. Alltså fy fan. Saknar det inte en sekund och man får inte mer ångest/mår sämre av att gå upp i vikt. Jag upplever det iallafall som ett lugn på ett annat sätt i både kropp och själ för varje kilo jag gått/går upp. Kram Emma och viktigt inlägg <3

    1. Emma

      You GO girl!!! Så fint att du hittat lugnet och ger dig själv den kärleken du förtjänar! Heja dig <3 Kram

  5. Klara

    Jag hade ortorexi för kanske tio år sedan men har aldrig känt mig bekväm i begreppet ortorexi. Jag förstod aldrig att jag var smal och tappade i vikt och nu i efterhand har jag insett att orsaken främst var ett stort kontrollbehov och ett självförakt. Jag “straffade” mig själv genom att välja bort saker jag tyckte om och istället prestera (träna, vara duktig etc.). Trots att ätstörningen försvann snabbt så höll beteendet i sig länge. Jag har sen bara ett par år insett hur jag faktiskt ser på mig själv och det har förklarat så mycket. Det är en ständig kamp och känna sig värd, till freds och att jag duger TROTS att jag inte tränat, städat, gjort något duktigt etc. Jag kan fortfarande trilla in i “straffbeteendet” men är åtminstone medveten om det nu för tiden. Suck, att det ska vara så krångligt att må bra! Kram 🙂

    1. Emma

      Åh, jag förstår precis vad du menar och jag tror att det är just detta som är så farligt idag. Många mår dåligt utan att ens veta om det. Vi påverkas så otroligt mycket av allt runtomkring oss och det är svårt att jämt och ständigt försöka passa in i ett samhälle som visar “perfekta ytor”. Du är bra, precis om du är, glöm aldrig det! Tack för att du delade med dig! Kram

  6. Johanna

    Det du skriver kring detta ämne gör så mycket & det är för mig guld värt. Du är så tillitsfull & klok & du förändrar hela tiden något litet i mig & jag är så tacksam för hur fint & bra du skriver. Du ska veta att det efter många år når fram till mig & det beryder mycket. Att våga ta hjälp & poängtera det friska beteendet är precis det jag behöver läsa om & ständigt påminnas om. När man har tappat greppet & är lite “mellan” att vara aaalldeles för sjuk & bli inlagd, men ändå inte har nägon balans alls är så svårt. Jag är så tacksam för att du alltid påminner om det friska. Det gör att iaf jag känner att jag får någon form av grund/bas att utgå från när jag ofta är rätt vilsen i vad som är normalt & vad som är sjukt. Tack för allt bra du skriver Emma, du är guld värd!

    1. Emma

      Åh, vad mycket det betyder att du berättar det för mig Johanna! Tacktacktack <3 Jag hoppas att du tar hand om dig själv och vågar älska dig precis som du är, fantastiska människa! Ta han dom dig <3 Stor kram

  7. Bella

    Jag igen. 😀

    Om du vägde, vi säger 79 kg. Och hade jättesvårt att gå ner i vikt skulle inte du må dåligt då?

    Bella

  8. Bella

    Hej Emma!

    Har lite tankar kring detta jag med. Jo det är hysteri kring utseendet. Håller med. Allt handlar om att skaffa sig en bra självkänsla och tycka om sig själv.
    Det är så lätt att säga att man inte blir lyckligare när man är smal. Fråga överviktiga personer får du se som kämpar med viktnedgång? Är man smal själv så tänker man inte på det. Lycklig och lycklig. Vad är lycka? För mig är det harmoni. Att vara harmonisk och ha ro i kroppen, vara tillfreds, ÄR LYCKA för mig. Att vara tjock tror jag inte så många vill vara om jag ska vara ärlig, de tänker nog ofta att om “jag” vore smalare skulle jag vara lycklig. Det är nog mycket så. När man är smal behöver man inte tänka på det. Tror att många skulle känna sig mera tillfreds med sig själv om de är smala. Det är det. Inte lyckligare, men mera tillfreds om du förstår.

    Det är ungefär som att de som har mycket pengar säger att pengar spelar ingen roll. Du är inte lyckligare om du har mera pengar (hade en diskussion om detta för ett tag sedan). Men det tycker jag. Kanske inte lyckligare så sett, men mer harmonisk. Mera tillfreds.

    Så här går tankarna i mig om det. Jag tycker att pengar har betydelse. Har du lite pengar så får du sitta hemma i soffan och kolla tv medans andra är ute och reser. Tex! Har du mycket pengar så kan du följa med på resor. tex eller annat som du skulle vilja göra eller köpa. För mig är det att känna harmoni att får resa och se världen, istället för att inte ha mycket pengar och få sitta hemma i soffan. Så pengar har betydelse. Tycker jag.

    Bella

    1. Linnea

      Hejsan Bella! Nu svarar jag fast det är Emma du vill ha svar av, men som sagt det är väl ett forum där man kan ventilera sina tankar om olika saker. När jag läser det här inlägget och ser dina funderingar så känns det som du inte riktigt tagit till dig budskapet, utan hakar upp dig på vissa ord. Har man en ätstörning eller har levt med en nära anhörig som har en ätstörning så tror jag att man ser budskapet att välmående, harmoni, lycka eller vad man nu väljer att kalla det inte kommer med att man tappar i vikt, utan eftersom det är en psykisk sjukdom så är det psykisk hjälp man måste ha, man måste hitta sig själv, lära sig älska sig själv och hindra “djävulen” från att bestämma över en, lära sig hantera ångesten och det gör man inte om man “går ner några kilo till” . Jag själv har levt med en nära anhörig med ätstörning och stått bredvid denna lilla människa som vägt 40 kilo och ändå tyckt att hon var tjock (och hon tyckte att jag var smalare med mina 70 kilo) och som trodde att om hon bara gick ner ett par kilo till så kommer hon att må bra. Inlägget börjar med att Emma beskriver att hon får massa brev från människor med ätstörningar, så jag känner iallafall att inlägget kanske mest var riktat till dem, att få dem att ta tag i det verkliga problemet, att först acceptera att de är sjuka och sedan ta hjälp av professionell hjälp för att få hjälp att komma ur sin ätstörning (att problemen löser sig inte för att man blir smal om man har en psykisk sjukdom).
      Men visst jag förstår dina tankar också, om man har levt med en viss övervikt och lyckats gå ner till en bra vikt som gör att du inte utsätter din kropp för hälsomässig fara så förstår jag att livet blir enklare. Folk runt omkring stirrar om man är FÖR tjock eller FÖR smal och då tänker jag på vilka referensramarna som de flesta människor har utefter vad samhället spyr ut för propaganda om hur vi ska se ut och hur vi ska vara. Men som sagt du blir ändå inte lycklig, även om du har massa pengar, ser ut som en av de trådsmala modellerna med den perfekta makeupen som pryder skyltfönstren,tidningsframsidor etc om du inte tar hand om ditt psykiska välmående.
      Du får gärna ha åsikter om mitt inlägg, men jag kommer inte fortsätta diskussionen, för nu har jag sagt min mening och den står jag för och det är helt okej för mig om jag är helt ensam att tycka så här. Mycket handlar också om hur vi väljer att tolka andras budskap.
      Ha en fin sommar alla människor och ta hand om er! Med vänlig hälsning, Linnea!

    2. Emma

      Hej Bella,

      Vill bara börja med att säga att Pelles kommentarer inte hade något med mig att göra. De handlade inte på något vis om att ”försvara mig”. Han hade sina åsikter om ämnet, precis som du har dina.

      Inlägget här ovan var riktat till personer MED ätstörningar, tjejer och killar som har en skrev kroppsuppfattning och mår psykiskt dåligt för att det ”tror” att de är tjocka eller är rädda för att gå upp i vikt, trots att de väger 20 kilo mindre än vad de borde. Jag har aldrig nämnt ordet ”tjock” och därför hör inte det till ämnet här. Det du vill argumentera om handlar inte alls om det jag skriver om och därför släpper jag det. Du verkar vara ganska så bestämt om vad du tycker ändå så att hålla på och argumentera känns meningslöst (jag är ingen som går ingång på sånt, till skillnad från Pelle, haha).

      Om du läser Linneas kommentar här ovan så förstår du vad det handlar om, det är så ON PONT och jag kunde inte sagt det bättre själv. Är väldigt glad över att du mår bra i din kropp och trivs med livet Bella. Då har du hittat det som är rätt för dig! Njut av det och ta hand om dig 🙂

stats