Emma Barremyr

Jag fick i uppdrag av min sambo Emma att skriva lite om min upplevelse från mitt första fjällmaraton.

I november 2014 var vi ett gäng killar som gick ihop och bestämde oss för att köra ett lopp ihop, valet blev Bydalens fjällmaraton. Där och då kändes målet avlägset och väldigt ”möjligt”, 50km långt och en total stigning på 2900 höjdmeter, hur svårt kunde det vara?

Jag har alltid varit ganska lättränad och under de senaste åren så har det var en hel del jojjo-tränande. En typiskt allt eller inget, där vissa veckor uppgick till 10 pass medan nästa var träningsfri. Med en PT i hemmet blev det dock ändring på detta och under de senaste 2-3åren har träningen varit med konsekvent och skadorna betydligt färre. Detta fanns i bakhuvudet och en viss självsäkerhet har därefter vuxit, lite för mycket kanske.

Under vintern kördes en hel del pass, men inget som var särskilt specifikt utan mest för att hålla uppe träningen. Det skall även nämnas att Emma inte haft så mycket att säga till om då jag är väldigt envis och måste göra fel innan jag blir mottaglig för råd. Något jag som önskar hade varit annorlunda så här efteråt :p

Nu till berättelsen om loppet!

Under den värmande morgonsolen stod ett gäng förväntansfulla löpare tillsammans, stämningen var fantastisk! Det skrattades, pratades och en känsla av förväntas fullhet låg i luften. Ingen nervositet fanns inom mig, bara en längtan om att få ta sig iväg och se om all träning hade gett resultat. Det var detta jag var ute efter, ingen tävling (bland motionärerna dvs) utan bara en önskan att få ta sig runt och njuta av vad som såg ut att bli en fantastisk dag!

Starten gick, tempot var lugnt och stämningen var på topp! När det var uppför gick folk i raskt tempo och var det platt eller nedför joggade de. Informationen som hade getts var att ”ta det lugnt under de första milen” och det kändes som folk fick hålla emot för att inte springa på. De första 5 km var i det stora hela konstant uppför och cirka 600 höjdmeter avverkades. Det blandades med gång och lätt jogg och vädret visade sig verkligen från sin bästa sida, det var svårt att inte stanna för att vända sig om och bara ta in den fantastiska utsikten!

Sen bar det nerför, en trevlig nedförlöpning om man hade tränat på att ”släppa på”. Jag tog den chansen och skrattade faktiskt lite av den upphetsningen som det gav att bara luta sig framåt och låta gravitationen ta mig neråt. Givetvis var det även partier som var för branta för mig att springa och fokus blev då att försöka gå så fort som möjligt.

Efter denna ”nedförsbacke” var den första kontrollen. En av mina barndomsvänner som är logistikansvarig för alla olika fjällmaraton som anordnas i Åre stod som glad en tupp och delade ut diverse godsaker. Jag stannade för tag att prata en stund, och det bjöds på bullar, banan och sportdryck. Jag tänkte inte så mycket på vikten av mat och salter utan tog en halv banan och sprang sedan vidare.

Ännu en gång bar det uppför, denna gång kändes det brantare och fältet började spricka upp. Då gick tankarna i banor som ”håll ditt eget tempo”, ”börja inte jaga”. Detta ska påpekas var en mina stora utmaningar eftersom jag är en tävlingsmännsika. Efter detta fanns ganska bra möjligheter att faktiskt springa ett tag och det började kännas i benen att jag avverkat cirka 1100 höjdmetrar. Utsikten, vinden i ansiktet och den värmande solen gjorde det dock svårt att tänka på annat än vilken otrolig jäkla tur jag och alla andra som sprang hade med vädret.

Nedförslöpningen var inte lika brant den här gången och det fanns bra möjligheter att låta benen ”springa fritt”. Känslan var dock att kroppen började bli lite seg och jag funderade på varför? Kroppen kändes bra annars, benen var överlag pigga och andningen var inga konstigheter. Tanken gled då in på maten – ”just det, man måste ju äta också”. Jag hade med bars som jag hade provat under några kortare pass och som jag därför antog skulle funka. Men det visade sig vara fruktansvärt stor skillnad från tidigare pass. Jag fick inte i mig baren och i stunden funderade jag om det inte varit godare att ta upp en sten och suga på. Dock var det ju inte så långt till nästa mat-station, så jag tänkte att ”jag klarar mig dit”.

Tiden gick, fin nedförslöpning ledde tillslut fram till matstation 2 som låg efter 2,2mil. Nu skulle jag få i mig energi! Det fanns soppa, pasta, frukt och det var bara att välja. Jag försökte äta något, med det fastnade bara i halsen och satt sedan som ett lock. Tankarna började skena och for hit och dit. Hur skulle jag få i mig energi? Eftersom jag hade glömt att smörja in mig tog jag en liten tur till bilen för att smörja in mig och kom då på att jag faktiskt hade med mig gel. Gel hade ju funkat bra på en mini-multisporttävling som jag kört för några år sedan, visserligen en annan sort men hur stor skillnad kunde det vara?

Jag drog iväg, tacksam över att tiden för repet hade ändrats från 13:00 till 14:00 vid nästa kontrollpunkt som låg vid 30km. Här bar det uppför på riktigt, och energin började ta slut med tanke på hur lite jag fått i mig. Gelen fungerade kanon för att avliva aptiten, några droppar och jag nästan slog mig i magen för att kunna rapa överhuvudtaget.

Där och då var det slut på Disney-känslor, vackra vyer och muntra tillrop. Det var bara pannbensträning och en tyst stämning då varje person hade fullt upp med sig själv. Det enda som existerade var höger-vänster-höger-vänster, ena foten framför den andra. Precis som på Kilimajaro och diverse andra vandringar vi gjort var det en ytterligare högre punkt när jag trodde jag nått högsta punkten, det var lätt att tänka på helt fel saker.

Sakta men säkert avverkades även denna sträcka och efter en svordom eller två var det slut på toppar och det bar nedför igen. Där kunde jag ta igen lite tid tänkte jag i min naivitet. Men icke sa nicke då det var brantare nedför än uppför och vissa passager hade rep som hjälpmedel. För att öka obehaget började jag även känna mig yr och tankarna började genast gå tillbaka till den gången jag sprang in i väggen, ”var det verkligen vettigt att fortsätta funderade jag på”?

När jag kom till ”vändningen” rann det en fjällbäck där, och jag slängde mig ner med huvudet för att försöka få fason på det. Jag hade med mig pulsklockan och såg att det fattades några hundra höjdmeter – jag hade glömt att drömskåran var kvar. I värme och löst underlag med brant sluttning åt sidan avverkades även denna sträcka med en blandning av gång och kortare sträckor av löpning. Under denna strapats stod det även en funktionär utställd som kontrollerade hur varje deltagare mådde. Jag berättade att jag kände mig lite yr och att jag inte fick i mig någon energi. Då tanken på att bryta fortfarande vart alltför skräckinjagande så kom talet på vad jag åt och drack: – ”Du dricker inte bara vatten va?” Jag – ”Kanske……..” ännu ett misstag. Sportdryck borde jag haft! När drömskåran var gjord tog jag mig faktiskt en minut och såg ut över den fantastiska utsikten, det var magiskt.

Tiden mellan kortet och dess att jag kom fram till stationen kändes som en evighet. Kroppen var slut, det fanns ingen energi att hämta och vid anblicken av det som fanns vid matstationen kändes det som jag stoppat in en knytnäve i munnen. Jag hade bestämt mig för att bryta, jag ville inte springa in i väggen igen det var inte värt det enbart för att slippa svara på alla frågor om varför jag gav upp. Men det är en konstig grej det där med stolthet – jag hade trots allt 55min på mig innan repet drogs. Jag gick därför undan och la mig i skuggan, ruskigt avundsjuk på alla som med muntra tillrop åt av godiset, drack energidryck och frågade efter mer snickerskakor. Skulle det ta slut här för mig? Den inre monologen som gick runt i huvudet tog mer energi än vad den gav och de vettiga svaren uteblev. Jag konsulterade lite med några vänner som fanns på platsen om skulle bryta och svaret jag fick var ”det kan bara du bestämma”.

Efter att ytterligare en gång gått över maten så tog jag en cirka 1x1cm stor snickerskaka, och DEN gick ner! Jag väntade och provade en till och även den gick ner. Yes! Lite av energin kom tillbaka och 5 min innan repet drogs så jag tänkte jag att ”i värsta fall kanske jag får åka helikopter” och gav mig därför iväg för att fortsätta loppet. På något vis var detta en befrielse för därefter fanns det ingen tid och passa, det fanns bara 2 mil och cirka 1000 höjdmeter kvar och trots det bedrövliga skicket som jag ändå var i kändes det som jag kunde slappna av och njuta. Vinden tog i, men trots att det blåste åt helt fel hål så var den välkommen, den påminde mig om nuet. Även om det fysiskt var de värsta milen jag sprungit i hela mitt liv så var det mentalt en helt annan känsla. Det hjälpte ju givetvis att denna del var väldigt fin terrängmässigt, men det var något med att ligga så långt bak och det det kändes nästan som jag var ensam på fjället. Jag hade ingen rygg framför mig, att utan bara en pinne med ett fladdrande band långt fram i synfältet.

Känslan av att nå station 4 var nästan munter, det var då enbart 1 mil kvar varav 5 km erbjöd fina möjligheter till löpning i lätt lutande terräng. När jag fick i mig tre chips, en halv mugg med cola och några dextrosol så kändes det som jag kunde springa ifrån en fyrhjuling resterande delen av loppet. Den känslan varade dock inte länge och fokus blev att blicka framåt. Det var dock en hel del människor som befann sig i liknande sits och jag var inte ensam med att kämpa in i det sista. En del hade skavsår, andra var nybörjare och vissa hade gått i pension för ett antal år sedan. Men gemensamt för dessa var att alla var nöjda bara de kom i mål. Sprang någon förbi så hejades det på, kom någon ikapp pratade de och alla skall ha en stor eloge för den positiva atmosfär som fanns ute på fjället. Trots att det gått över 8 timmar och trots att det inte gått som planerat så var det inga sura miner, utan bara en gemensam önskan om att få ta sig i mål. Detta gjorde att den slutliga delen av loppet gick väldigt fort med tanke på vilket skick min kropp var i.

När skyltarna sedan började dyka upp (de fanns hela tiden med var inte lika intressanta som de sista) där det stod att det var 2km kvar, 1km kvar var det som den sista energin släpptes lös och jag bara lutade mig framåt och sprang.

Känslan vid målgången, där mina vänner stod och skrek var så fantastisk att jag nog aldrig kommer kunna beskriva den i ord! Att sedan få slänga sig i den iskalla ån enbart för att nästan drunkna då krampen satte in i fötter och vader var även det en helt underbar känsla. Något alla borde få uppleva! Sen om din utmaning är 5, 10, 21 eller 90km spelar ingen roll. Kroppen orkar så mycket mer än vi tror! Jag ska inte säga att jag fann någon djupare mening med livet ute på fjället, men den smärta och glädje som loppet gav fick mig verkligen att vara här och nu, och det är något som är lätt att säga, men svårt att uppleva om man inte testar sina gränser då och då.

Så ta chansen och utmana dig själv, och återigen – det spelar ingen roll om det är dans, löpning, cykel, ridning eller klättring för alldeles säkert klarar du bra mycket med än du tror!

/ Pelle

Hoppas det inspirerade er lika mycket som det inspirerade mig! Jag är så sugen på att springa ett lopp i fjällen efter Pelles berättelse, dock kanske inte så långt som 5 mil, men 1 eller 2 kanske?

Kram / Emma