emmabarremyr

Emma Barremyr

Vandringen på Hornstrandir dag 2

Hej vänner ♥

 

Vi har kommit till dag två i berättelsen om vandringen på Hornstrandir i Island.

Vill du läsa första delen på vandringen hittar du den här!

 

På fredagen vaknade vi upp till en jämngrå värld och dimman låg tjock över bergen. Natten i tältet hade gett oss nästa 10 timmars sömn och vi kände oss båda utvilade och redo för en heldag med vandring från Hornvìk till Hlöduvík.

Vi lagade och åt frukosten i tältet, fortfarande nedkrupna i våra sovsäckar för att hålla värmen så länge som möjligt. Ute var det kallt och fuktigt från regndropparna som fallit under natten, och det fanns nog inget vi längtade mer efter än solens värmande strålar just då.

Så fort vi fått i oss frukosten packade vi ihop all utrustning och gav oss iväg. Framför oss hade vi ungefär 6-8 timmars vandring på en led som skulle vara helt okej utmärkt. Att vandra här är något som ganska nyligen blivit populärt och därför har inte lederna hunnit märkas ut ordentligt, och på vissa ställen gäller det att vara extra uppmärksam så att en inte går fel och tappar bort leden.

Dagens vandring började längs klipporna vid havet och var stundvis både spännande och utmanande med våra tunga ryggsäckar när vi fick klättra upp och ner för branta sluttningar med hjälp av rep för att hålla balansen!

 

IMG_7931 IMG_7932 IMG_7934IMG_0564

 

På bilden syns det inte hur brant det är såklart, men det var faktiskt lite halvläskigt att gå här! Då visste jag såklart inte att det skulle bli ännu värre senare under vandringen, men det är ju en annan sak! Det var iallafall skönt att ha en rep att hålla sig i – för med en ryggsäck på 15 kilo blir det väldigt mycket svårare att hålla balansen…

Leden fortsatte sedan längs kuststräckan och vi traskade på i ett tempo som kändes alldeles lagom. Vi hann prata, tänka och även ta in den vackra omgivningen! Det var alldeles tyst och det var bara bara vi två där mitt ute i ingenstans.

När vi följt kuststräckan någon timme började sedan dagens första stigning upp mot drygt 400 höjdmeter. Vi stannade till för att fylla på med lite energi i form av nötter och torkad frukt och satte sedan igång att traska uppåt – in i dimman!

 

IMG_7935 IMG_7938 IMG_7943 IMG_7944

 

Vi gick uppåt, uppåt, uppåt!

Det kändes tungt med tanke på ryggsäckarna och vi tog många småpauser för att orka hela vägen. Grejen när en går uppför såhär med tung packning är att gå i ett väldigt långsamt tempo. Det är ingen brådska, utan bara ena foten framför den andra och lite “vila” på varje steg. Det tar tid och är jobbigt, men väl värt det sen efteråt. Kroppen orkar!

Efter någon timme till började plötsligt dimman att lätta och vi kunde för första gången se bergstopparna runtomkring oss. Min första tanke var “Det här är inte sant? Är det SÅHÄR vackert det är här, WOW” och jag kände mig oändligt tacksam för stunden. Även om vi inte fått gå på Hornbjarg såg jag nu de branta klipporna på avstånd och fick lite rysningar!

Så jäkla vackert var det! Svårt att ta in och samtidigt känna alla känslor som bubblade upp inom mig!

Där och då förälskade jag mig i Island ♥

 

IMG_7967IMG_7957 IMG_7968 2 IMG_7966

 

Vi trodde först att dimman bara lättare tillfälligt och eftersom vi inte hade långt kvar till “toppen” nästan sprang vi sista biten för att få möjlighet att se dalen på andra sidan som väntade på oss.

Dimman låg fortfarande kvar där när vi kom upp, men var på väg bort i en rasande fart och lyckan i mig var total! Det var ju snart dags för lunch, var det alltså möjligt att vi skulle få njuta av lunchen på det här vackra stället och samtidigt få ha denna bedårande utsikten framför oss?

 

IMG_7969 IMG_7970

 

Det VAR möjligt! 

Vilken fantastisk lunchplats vi hittade där ute! Vi gick ner ett snäpp från berget och placerade oss på mossan precis vid en bäck som kom rinnande. Där stekte vi majspannkakor som vi åt med mjukost och renchips som vi hade torkat hemma.

Fasen så gott alltså!

Eftersom vädret var så himla fint passade vi på att sitta där och njuta länge av lunchen! En ska ta vara på såna här stunder i naturen, det har vi lärt oss – för till fjälls skiftar vädret otroligt fort!

 

IMG_7974 IMG_7977 IMG_7978

 

Efter någon timme i solen diskade och packade vi ihop lunchlådorna och började sedan traska vidare! Terrängen som fortsatte var stenig och gick lite upp och ner, men det var inga farliga branter, utan en ganska skön och fin led.

Dimman fortsatte att lätta upp och vi såg bara mer och mer av den vackra världen vi just då befann oss i! Jag skulle kunna sitta och tjata om hur vackert det var hur länge som helst, men egentligen finns det inga ord som kan beskriva det.

Det var så jäkla fint och ett minne för livet att gå där med den där otroliga utsikten!

 

IMG_7979 IMG_8000 IMG_8001 IMG_8003

 

Ett par timmar senare hade dimman nästan försvunnit helt och hållet och vi tog därför en mellanmålspaus med en magisk utsikt framför oss! Kolla bara på bilden nedan! Vi passade på att lägga oss ner i mossan för att kramas och vila en stund. Bästa och vackraste mysstället någonsin ♥

 

IMG_8012

 

Därefter fortsatte vi att traska mot nästa topp. Vi hade gått ner några höjdmeter sedan förra toppen och skulle nu uppåt igen. Uppåt, uppåt, uppåt. Sakta, sakta, sakta! Det hade börjat kännas en del i ben, fötter och höftböjare vid det här laget och kroppen sa tydligt ifrån att “det här är något jag inte är vad vid”. Men det var inte långt kvar nu!

När vi kom upp till nästa topp möttes vi av ytterligare en helt otroligt vacker utsikt, och där nere i dalen väntade nattens tältplats på oss!

Problemet var bara att vägen ner dit slingrade sig längs en brant sluttning som lätt hade kunnat ta livet av oss om vi hade ramlat. Jag blir alltid så otroligt nojig när jag går på ställen likt dessa. Utan ryggsäck hade det varit en sak, men ramlar en med ryggsäck här är det svårt att stoppa fallet, och dessutom är balansen inte den bästa med 15 kilo på ryggen och trötta ben blir det väldigt läskigt. Ett felsteg och det är kört liksom. Vi höll varann i handen, gick sakta och hade “lutet in mot bergsväggen”.

Och det gick bra – såklart, men jag varnar – detta är absolut inget för den höjdrädda!

Självklart syns det inte hur brant det är på bilderna….

 

IMG_8016 IMG_0301 IMG_0304IMG_0308 IMG_0309

 

Stigen som slingrade sig ner var väldigt smal, men också väldigt väldigt fin!

 

IMG_8020 IMG_80242-67

 

Efter utmaningen med den branta vägen ner mot dalen närmade vi oss äntligen nattens tältplats! Vi gick över en äng full av smörblommor och midsommarblomster (kallas det i Sverige iallafall) och det var så vackert! Sen – till råga på allt var vi tvungna att korsa ett vattendrag innan vi till slut anlände till tältplatsen. Vi var så nära, och just i den stunden kändes det där vattendraget så himla jobbigt. Efter att ha vandrat i åtta timmar var vi så himla trötta, men vi fick bita ihop och gå över helt enkelt!

 

IMG_8031IMG_8039

 

Men sen var vi framme!!!

Vi slog upp tältet på den vackraste tältplatsen en kan tänka sig – med utsikt över både hav och berg! Solen sken, vi lagade laxcarbonara och låg i gräset och bara njöt! Jag antar att det var så varmt som det bara kunde bli där vi befann oss och jag njöt av solens strålar (på bilden ovan ligger jag med underställ, vandringsbyxor, vindjacka och mössa).

Klockan blev närmare sju innan vi fick i oss maten och sen började det bli lite kyligt, så vi kröp in i tältet och spelade ett parti yatzy innan vi både somnade som två slagna hjältar!

 

Fortsättning följer och kommer inom kort…

 

Kram / Emma.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
emmabarremyr

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
    1. Emma

      Ja visst är det ett drömresemål 🙂 Jag vill gärna åka tillbaka! På Hornstrandir går det att göra dagsturer med båt och då bo på hotell, men ska man göra en flerdagarstur så är det tält som gäller då det tyvärr inte finns några stugor att övernatta i 🙂

stats