Emma Barremyr

Idag vaknade vi båda upp och mådde mycket bättre. Pelles mage fortsatte dock att krångla, men vi okade båda äta och få oss energi igen. Vi blev som vanligt väckta med en kopp te att dricka och fick sedan varmt vatten till tvättning. Frukosten åts faktiskt med god aptit med en fantastisk utsikt från berget. Morgonen var som vanligt klar och vacker och luften kändes härligt krispig efter en natt med många minusgrader. Skönt att vi hade riktiga sovsäckar som höll oss varma de kalla nätterna 🙂

Dagen vi hade framför oss var en extra aklimatiseringsdag och framför oss hade vi ungefär 3-4 timmars vandring som skulle börja med en stigning på 400 höjdmeter upp till 4400 m.ö.h. innan vi sedan gick ner mot dagens camp, Karranga valley, 4100 m.ö.h.

De 400 höjdmeterna vi skulle bestiga var en bergsvägg och under de första två timmarna ägnade vi oss åt riktigt skoj klättring. Berget består såhär högt av lavasten som gav riktiga bra klättergrepp och det var även imponerande att se hur alla bärare lyckades klättra upp med all packning på rygg och huvud. Jag måste säga det igen, men det är galet hur starka de är!

Desto högre vi kom, desto tyngre blev det att andas samtidigt som huvudvärken kom på besök igen. Syret i luften räcker inte riktigt till och det känns i kroppen vill jag lova. Därför var det otroligt skönt när vi till slut nådde dagens högsta etapp och sedan började gå neråt igen (för en stund). Bara för att jag skriver att vi hade 400 höjdmeter att bestiga innebar det inte att vi bara gick upp 400 höjdmeter och att det sen inte var mer uppför, nej sen gick vi ju ner detsamma, för att sedan gå upp för en brant igen, sedan ner, upp osv… Landskapet går ju såklart upp och ner och ibland kändes det lite störande att vi gick ner alla höjdmeter vi gått upp när målet var högre. Jag kan meddela att det är riktigt jobbigt att röra sig på den här höjden… Och jobbigare skulle det bli!

Vid lunchtid kom vi fram till campen och blev där serverade en trerätterslunch i form av zucchinisoppa med bröd, tonfiskgryta och ris och frukt innan vi fick lägga oss och vila några timmar. Jag mådde förutom lite huvudvärk jättebra, men Pelle mådde däremot sämre med en mage som fortsatte krångla. Tur var nog att vi hade en extra aklimatiseringsdag på den här höjden, för hade vi inte haft det hade vi fortsatt med ytterligare tre till fyra timmars vandring upp till Basecamp på 4600 m.ö.h. samma dag, men nu fick vi lite extra vila och tid på den här höjden – och det kan nog varit som som gjorde att vi till slut tog oss upp.

Till eftermiddagsfika blev det som vanligt popcorn, nötter och te. Mums! Därefter stod en liten vandringstur för aklimatisering på schemat. Med långsamma steg traskade vi upp till 4400 m.ö.h. för att sedan vända ner igen. Som jag skrev tidigare mådde jag här himla bra och trots att andningen gick tungt kände jag mig positiv, det här skulle jag klara. För Pelles skull var jag däremot orolig då han inte alls verkade må bättre, utan snarare blev sämre fram emot kvällen. Jag ville ju inte gå upp ensam…

När vi kom tillbaka ner till campen fick vi middag som jag åt med god aptit medan Pelle mest petade och sprang på toaletten. Tänk så det kunde bli! Men vi gav inte upp hoppet utan gick och la oss med positiva tankar om att vi skulle klara det här tillsammans. Vid midnatt var det bara ett dygn kvar tills vi skulle påbörja toppbestigningen. Vi var så nära nu!

Fortsättning följer…