Emma Barremyr

Nyårsafton, och vilken dag! Jag vaknade redan vid tre och kände att något inte stod rätt till. Jag mådde illa och hade riktigt ont i magen. Sömnen fram till väckning vid halv sju blev riktigt kass och när jag väl kom upp på fötter fick jag bråttom till toaletten. DÄR satte diarrén igång och hela kroppen började skaka och darra. Det var också riktigt tungt att andas och minsta lilla rörelse fick pulsen att rusa iväg. Det kändes att vi var på hög höjd nu och att kropparna inte riktigt var vana det (man glömde liksom bort att det inte gick och göra saker i samma tempo som vanligt, det behöver gå långsamt). Samma sak hände Per och ingen av oss hade vidare matlust heller.

Det kändes så konstigt att det slog till flera timmar senare (ungefär 12) efter att vi kommit upp på höjden, vi mådde ju så bra dagen innan! Men tydligen är det så, en stund kan man lura kroppen, och hade vi vänt ner tillbaka direkt efter att ha kommit upp hade det nog inte varit några problem. Men nu stannade vi kvar och då kom höjdsjukan så småningom om på besök. Ingen riktig ”farlig” höjdsjuka, men flera symtom på hög höjd.

Idag hade vi en ganska tuff vandringsdag framför oss, vilket kändes tungt – vi skulle ju upp ännu högre än vad vi var nu. 16 km vandring och en etapp på 4600 m.ö.h att bestiga och det började ju inte direkt bra. Istället för frukost (det lilla vi fick i oss var lite havregrynsgröt med sylt) pimplade vi resorb och knaprade dimor (stoppande mot diarrén).

Sakta påbörjade vi sedan dagens vandring mot dagens mål – Baranco camp, 3950 m.ö.h. Vi skulle alltså först upp över en höjd, för att sedan gå ner lika många höjdmeter igen och sedan sova på ungefär samma höjd en natt till. Jag mådde illa och huvudvärken sprängde förfärligt. Även Pelle hade det riktigt tufft och det slutade med att våra guider tog våra ryggsäckar (då blev det lite lättare) och gav oss glukospulver i våra vattenflaskor för att vi skulle få i oss energi, för äta det orkade vi INTE. Det var många fler som mådde dåligt, men det var också många som kom och skuttade förbi oss hur pigga och glad som helst, vilket kändes störande, vi ville ju också må bra!

Vi gick som sagt i ett väldigt långsamt och behagligt tempo och hade det inte varit för höjden hade det varit en ren fröjd att gå. Utsikten var bedårande vacker och framför oss hade vi toppen som vi var på väg mot – Afrikas tak. En mäktig känsla, och trots att jag mådde så dåligt fanns det inte en tanke om att jag inte skulle upp. Jag såg mig själv på toppen och den målbilden släppte jag aldrig taget om, hur jobbigt det än kändes. Jag visste att så länge jag fortsatte att gå, så länge som jag satte den ena foten framför den andra kom jag närmare målet och jag och Pelle peppade varandra allt vi kunde. Stackars Pelle spydde flera gånger, vilket jag slapp, men jag led jag också (för Per skull). Om jag mådde dåligt, vad mådde då inte han?

De sista 200 höjdmeterna till 4600 m.ö.h. var branta och riktigt tuffa. Där var jag också nära att spy, men jag klarade mig och så fort vi kom ner på en lägre höjd igen började jag må bättre (men långt ifrån bra – det kändes bara inte som jag skulle kräkas vilken sekund som helst). Ingen av oss orkade äta under hela vandringen – jag lyckades bara få i mig en banan och Pelle en festis. Glukosen gjorde dock mycket och hjälpte oss hålla energin uppe. Det var lätt att gå ner, och sakta men säkert började vi närma oss campen. Äntligen! Vi skulle nog klara oss igenom den här dagen också, och nästa dag väntade en extra aklimatiseringsdag vilket kändes väldigt skönt. Jag trodde på våra kroppar, visst skulle vi må bättre nästa dag!

På vägen ner igen kom regnet och dimman, precis som tidigare dagar. Morgnarna och kvällarna är alltid väldigt klara, men på dagarna kommer dimman och regnet (mellan 2000-4000 m.ö.h. eftersom det är här molnen ligger – så vi var ju egentligen uppe och gick bland molnen då kan man säga). Det var ett väldigt lätt duggregn dock som inte gjorde så mycket, mest störande var dimman som gjorde att vi knappt såg framför oss. När vi kom till campen var det så dimmigt att vi knappt hittade lägret där vårt team slagit upp tälten, men till slut så.

Och vilken lättnad det var att komma fram. Vi KLARADE det och nu fick vi äntligen vila efter sju långa timmar med vandring. Vi var SÅ trötta och däckade i tältet med desamma och sov sedan fram till fikat innan middagen. Vi fick nötter, popcorn, chips och te som vanligt, men ingen av oss okade äta (det enda jag fick i mig var lite lättsaltade chips och några torkade aprikoser). Nyårsmiddagen som sedan serverades hade kunnat vara så god, men för oss smakade det inte alls. Det slutade med att vi åt en varsin portion vitt ris och festis, sen gick vi och la oss och sov igen… Sömnen kändes väldigt viktig just då och vi sov otroligt gott den natten (förutom vid tolvslaget då det var många som var ute och hurrade in det nya året), vi gjorde det i tältet med en puss istället innan vi somnade om igen 🙂

Fortsättning följer…