emmabarremyr

Emma Barremyr

Stressen

Hej fina läsare ♥

Min syster Julia läser för tillfället socialpsykologi på universitetet och på lunchen i fredags pratade vi stress. Som ni kanske förstått så är det pga. av stress som jag mår som jag mår just nu, och jag har sedan en tid tillbaka förstått det. Det senaste året har verkligen gått i ett och jag har flängt fram och tillbaka som en tok mellan jobb, Karlstad och Torsby. Det har inte varit något fel på jobbet i sig (och är fortfarande inte – jag ÄLSKAR mina jobb), utan det som blivit för mycket är helt enkelt allt resande, att jag alltid lever i en packad väska (det känns lite så) och att jag inte riktigt kan koppla av mentalt (min hjärna är ständigt igång).

Kroppen klarar av stress under ganska lång tid och det är oftast när man vilar som “bakslaget” kommer. Jag har inte gått in i väggen, men jag är rädd att jag gör det om jag inte bromsar ner tempot lite. Även om jag skulle vilja fortsätta i det här tempot (jag gillar att vara igång och när det händer mycket), så vill nog inte min kropp det. Det som hände när jag opererades i slutet av september var att jag var tvungen att vila – en längre period. Tidigare har jag kunnat ta några dagar off och sen varit på banan igen i samma tempo. Men när jag efter operationen verkligen fick tid att vila på riktigt kom verkligheten ikapp. Trötthet, huvudvärk och sjukdomskänslor. Allt som sen hände byggde bara på min inre stress, mycket eftersom jag ville vara i bra form till Kilimanjaroresan.

Dum som jag var (får jag säga så?) så förstod jag inte riktigt varför jag aldrig blev bättre – jag vilade ju? Nu efteråt när ser jag tillbaka på hösten tänker jag “men lilla Emma, det var ju för att du hela tiden kände dig stressad över att du inte mådde bra som inte blev bättre“. När jag för tre veckor sen tog vaccin mot gula febern var det inte så konstigt att min kropp sparkade bakut och verkligen sa “NU ÄR DU SJUK, VILA!!!” för det var först då jag blev sjuk och började känna sjukdomssymptom. Kroppen blev helt slut – trots att jag hade vilat fysiskt i ett par månaders tid hade jag ju inte vilat mentalt.

Det var också då jag började förstå att allt berodde på hur stressad jag kände mig. Jag bröt ihop gång på gång och kände hur axlarna drogs upp mot öronen, hur huvudvärken byggdes på och hur stressen gnagde i magen.

För att hjälpa mig själv kommer jag den här veckan att sjukskriva mig själv från jobbet i Torsby för att få vila. Jag kommer åka upp till mamma och pappa i Torsby och bara vara, göra minska möjliga. Jag ska fortsätta att sova länge på morgonen, jag ska ha slappa morgnar i soffan, se lite på film från när vi va små (bästa stressreduceringen någonsin), mysa med mamma och pappa, kramas med hundar, gå promenader i skogen och kanske träna ett avkopplande pass.

Jag kände att jag ville berätta det här för er. Berätta så att ni vet ifall jag bestämmer mig för att inte blogga en dag (jag behöver koppla bort sociala medier, slänga av telefonen/ datorn och bara bry mig om mig själv). Det kanske låter själviskt, men ibland är det viktigt att vara det, viktigt att se sitt eget bästa. När jag sen kommer hem från resan har jag tankar på att gå till en mental coach för att få prata med någon som kan hjälpa mig med hur jag ska tänka och hantera stress. Jag vill verkligen förhindra och stoppa mig själv från att gå in i väggen. Det är inte hälsa, oavsett hur vältränad jag än är och hur bra mat jag än äter så är jag inte hälsosam när jag bär på en inre stress. Jag vill ge mig själv och min kropp de bästa förutsättningarna för att må bra och det vill jag att ni också ska göra! Försök att alltid se erat eget bästa!

Hur jag tog det här beslutet?

Jag gick utanför mig själv och såg mig själv som min egen bästa vän. Vad skulle jag säga till min egen bästa vän när den mådde så som jag gjorde? Jo, jag skulle säga åt den att göra precis det jag ska göra – sjukskriva mig och vila.

 

Love yourself

 

Kram / Emma.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
emmabarremyr

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Linn

    Emma, fina Emma.
    Jag omfamnas av så många känslor i den här texten. Tankar därtill.
    Men genom allt det så inspireras jag otroligt mycket av att du tycks fortsätta vara du(jag vet, jag känner inte dig mer än bloggen men du verkar vara en otroligt fin tjej hela vägen inifrån och ut. Ärligt.) Du förmedlar genom din text ett sätt där du verkligen verkar lyckas besitta en otrolig massa klokhet, lärdomar och värme. Jag blir genuint glad när jag ser dig våga se dig själv som din bästa vän. Att du själv inte skulle tillåta den personen behöva slita ont eller som kanske lever på med allt utan att hinna reflektera eller känna efter. Jag tror du är på stor väg med den självinsikten.
    Och ja, du är så förbannat viktig att du förtjänar att varje dag känna att det är hanterbart även i en verklighet du egentligen vill leva i även om den emellanåt gör dig stressad.
    Härliga du. Tack för att du vågar vara, för att vågar bejaka, för att du har modet och styrkan att reagera och agera.

    Heja dig! Jag tror på dig, det fixar du.
    Massa kramar,
    Linn

  2. Annie

    Det är verkligen himla trist det här med hur vi stressar oss själv utan att vi egentligen märker av det. Har själv haft ett år av fullt ös och tyckt att det varit det roligaste jag varit med om.
    Dock sa kroppen ifrån med att vara så otroligt trött och inte orka göra så mycket (jag som alltid är rastlös!) som jag ville. SÅ under två månader nu har jag vilat mig i form med endast styrka och i princip inget annat.

    SÅ viktigt att vi lyssnar på oss själv och tar åt oss av vad kroppen säger. Vila nu upp dig ordentligt, njut av resan och ta hand om dig vackra Emma! Kram

  3. Emma

    Jag känner SÅ igen mig i det du skriver Emma, tror att det är många som gör det. Just den där inre stressen, det är den som är så tärande…att ha mycket att göra (så länge man får tid till återhämtning) är ju egentligen inte så farligt, men när hjärnan ständigt är på högvarv och aldrig kan slappna av, det är då man börjar må dåligt. Tycker i alla fall att det är imponerande vilken insikt du har och hur du kan se och resonera kring allt, det kommer verkligen hjälpa dig och förhindra dig från att låta det gå längre och gå in i väggen! Jag har gått in i väggen två gånger och blivit utmattnings deprimerad som följd, inga kul resor men det har lärt mig väldigt mycket. Att ta hjälp av en mental coach/psykolog är bland det bästa jag gjort, man behöver verkligen lite hjälp och kloka ord utifrån från någon som är kunnig inom området!man har inget att förlora men allt att vinna.
    Ta hand om dig och tack för världens bästa blogg!!

  4. Ellen

    Bra att du inser själv att du behöver sänka tempot innan det har gått för långt (in i väggen). Jag känner igen det där att man känner sig stressad pågrund av att man aldrig blir frisk, tror att alla verkligen måste jobba på att låta sig själva att slappna av och ta det lugnt! För det är ju så viktigt att återhämta sig om man stressar mycket. Det är bra att du skriver om det, förhoppningsvis tänker några som läser dessa till och kanske också kan se på sig själva från ett perspektiv utifrån! Hälsa är så mycket mer än bara träning och bra kost!

  5. Ellinor

    Det slår ju nästan aldrig fel att man blir sjuk lagom till en längre ledighet. Detta för att man först då tillåter sig att slappna av ordentligt och låta kroppen komma ikapp. I dagens stressade samhälle är det så lätt att bara köra på i 110. Så länge man håller tempot uppe så skjuter kroppen och hjärnan automatiskt undan allting annat. Men det går till en gräns och sedan tar det stopp. Tyvärr brukar det då ha gått så pass långt att det är svårt att komma igen på bara några dagar. Du är klok som stannar upp och reagerar innan det går alldeles för långt. Hoppas verkligen att denna vecka av total avkoppling är precis vad du behöver. Du är stark, nu måste du bara låta kroppen hitta sin styrka igen!
    Kram

  6. Panki

    Fina Emma, du ska inte känna att du måste blogga och prestera för någon annans skull. DU är viktigaste personen i ditt liv, gör det som är bäst för DIG.
    Vi som följer din blogg och gillar den finns kvar 🙂
    Kraaam på dig!

  7. Viccy

    Så rätt Emma! Ta hand om dig! Älskar din blogg, för den speglar vem Du är. Det är hjärtskärande att läsa att du mår dåligt, vill bara krama dig. Ta en välförtjänt paus och fundera på vad som Verkligen är viktigt här i livet. För vems skull gör du saker? Sortera bort det som Tar din energi och framför allt – sluta stressa! Det är inget som går snabbare bara för att man stressar…

    Ta hand om dig nu! Vi får ta en fika nån dag också, bara att höra av sig 😉 Kan fixa något gott fika och ta med om du bjussar på te och ditt fina sällskap?

    Men sålänge. STOR kram!! <3

  8. Klara

    Jag känner igen mig precis, insåg samma sak i våras (som jag ju skrev i kommentaren till ditt besvikelseinlägg). Har kommit jättelångt och har en mycket större insikt i mig själv än tidigare, men vad svårt det är ändå! Brottas fortfarande med att hitta en lagom nivå, jag är så van att kräva och förvänta mig mycket. Har också letat efter mental coach, men har inte hittat något bra.. har du tips och råd på det? :/

  9. Kat

    Jag började jobba heltid sommaren efter gymnasiet och efter några år tog jag tjänstledigt en höst för att plugga upp några betyg och “bara vara”. När hag började jobba i januark igen så hamnade jag i en depression och var sjukskriven tre(!) månader på våren, för att sedan efter jobb en månad bli sjukskriven igen. Jag träffade en jättebra läkare (husläkare, jag fick diffust diskbråck på köpet) som var helt säker på att allt kom ikapp mig när jag var hemma och kopplade av för en gångs skull. Det här började hösten för två år sedan och först nu i augusti så var jag tillbaka på banan igen. Så ta hand om dig själv!!!!

  10. Erika

    Stor kram till dig Emma!
    Lyssna på kroppen, hjärtat och magkänslan, så är du snart tillbaka stark och glad igen!
    Det där med långa lugna morgnar låter så mysigt och rätt.
    Ta hand om dig! 🙂

  11. Annah

    Oj vad jag känner igen mig. Fjärde sjukskrivningsveckan för mig nu. Jag mår bättre, men fortfarande inte helt bra och jag är orolig över hur det blir att komma tillbaka till jobbet igen. Det är så lätt att hamna i samma gamla spår och det är verkligen inte vad jag behöver.

    Ta hand om dig!
    Kramar

  12. vicky

    DU ÄR INTE ENSAM!!

    Vi är nog många som känner igen oss, har varit och är fortfarande lite i samma situation även om jag kommit över mycket.

    Kramar

  13. Matilda

    Kloka ord! Jag tror att vi alla skulle må bra av att ta hand om oss själva lite, som vår egen bästa vän. Jag hoppas du tar dig tid att vila. Inget står och faller för att du stänger av stressmomenten och fokuserar på dig själv ett tag. Du är ju den viktigaste personen i ditt liv 🙂 Kram!

  14. Sara

    Ja du Emma…..
    jag tycker verkligen att du ska stänga av alla medier. OCH TA DET LUGNT!
    Jag har undrat hur länge du orkar hålla på. JAG har kännt stress så fort jag har gått in på din blogg. Alltså JAG! JAG har blivit stressad. Hur ska du då känna dig tänker jag! Hoppas du förstår mig nu i det jag skriver!. Du har sådan prestationsångest va?! det kan jag känna. Måste prestera till 190 varje dag. Visa att, titta vad JAG ÄR BRA ! Ser ni???? Ser ni vad bra jag är. Vad jag hinner med!!!

    DU måste ALLTID äta allt med typ 300 ingredienser, alltid skriva ut alla recept med 300 ingredienser. Det gör mig så stressad. Jag var tvungen att sluta läsa ett tag… Ärligt! Inget illa menat. Men du måste göra något HELA TIDEN! Lägg ner det! Slappna av. Vila! Bara var! GÖR INGET!
    Förstår du?!
    Hoppas du tar mig på rätt sätt. Men jag förstår dig! Ta nu ett brake från allting så kommer du tillbaka, annars går du in i väggen. Jag vet hur det känns….
    Stor kram

    1. Erika

      Jag håller inte med Sara här riktigt. Din blogg har varit jättebra under hösten och det där med att skriva ut recept tycker inte jag är något konstigt när man jobbar med träning, kost och hälsa.
      Sen kan jag tycka att om Sara mår så pass dåligt av att gå in här och känner sig så stressad som hon beskriver så tycker jag nog att hon ska hålla sig ifrån bloggen…
      Men det är bara min åsikt 🙂

  15. mari

    Men fina du. först och främst, så himla strongt av dig att skriva om det. Inte alls om vågar det. Kloka ord, och du gör helt rätt, oavsett om det är så himla lätt att säga. Men vila, njut och var bara Du. du är underbar. ta hand om dig.

stats