emmabarremyr

Emma Barremyr

Frågestund – tema ätstörningar

Hej vänner 
 
Hela min gymnasietid präglades av matångest, träningshets och ”duktig-flicka” syndromet. Jag var sjuk. Idag kan jag inte förstå hur jag kunde misshandla min egen kropp på det viset… sätta livet i spel… för att få vara smal.. 
 
Det är inte värt det… det är inte så livet ska vara!
 
Jag har berättat för er och skrivit om hela min historia och jag vet att många av er har läst den. Har ni missat eller vill läsa den igen hittar ni länkarna här nedan. Den är ganska lång och är därför uppdelad i tre delar.
 
Läs första delen här <– (klick)
Andra delen här <– (klick)
Och tredje delen här <– (klick)
 
Bild från Australien – 09 dit jag åkte för att bli frisk och “komma tillbaka till livet”
 
Ni är flera som efterfrågat en frågestund just med temat ätstörningar. Så vi kör en! Har ni frågor om mig, om er eller om andra? Jag svarar uterfter egen erfarenhet så gott jag kan!
 
FRÅGA PÅ! Fråga på ända tills på söndag!
 
Kram / Emma.
Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
emmabarremyr

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Maja

    För bara ett halvår sedan höll jag på med massa dumma saker som började för ca två år sedan. Jag tyckte då att jag var tjock och började äta mindre. Detta resulterade i att jag kom in i en svält- och hetsätningscirkel. Jag kunde äta extremt lite från morgonen till eftermiddagen och sen trycka i mig massa onyttigheter och ibland spy upp det. Så här såg det ut dag efter dag. Jag blev inte smalare av detta, så jag har aldrig varit nere på en osund vikt, men min kropp mådde inte alls bra. Jag hade ingen energi, orkade inte med att träna, orkade inte med skolan eller vänner. Man såg också på fysiskt att jag inte mådde bra. Jag såg allmänt trött ut, hade dålig hy och framför allt en uppsvälld mage. Den här svullna och oroliga magen har jag fortfarande kvar, fastän jag inte har svultit, hetsätit eller spytt på kanske fyra, fem månader nu. Jag har testat att äta laktosfritt, mjölkfritt, utesluta gluten, äta lite fett, äta lite kolhydrater, äta mycket kolhydrater osv osv. Jag har varit vegetarian i två år och gått över mer och mer till vegansk kost. Vad tror du kan vara fel? Har jag förstört min mage och mitt matsmältningssystem? Måste jag börja äta kött igen, för det vill jag verkligen inte? Jag trivs med att vara vegetarian och skulle verkligen vilja klara av att vara vegan också. Jag tror att det är fler som har haft problem med magen efter en ätstörning, det är ju så svårt att veta vad "normalt" är när det kommer till hur, vad och hur mycket man ska äta. Jag vet att jag inte är 100% fisk än, för en del dumma tankar ploppar fortfarande upp ibland, men jag har kommit så långt på vägen! Min självkänsla har blivit sååå mycket bättre och jag har inte mått så här bra på länge. Tack för en jättebra blogg och jag skulle bli så glad om du svarade på detta. Kramar!

  2. lina

    jag har, sen jag kom in i puberteten, alltid haft en ganska fyllig och "mjuk" kropp med mycket bröst, rumpa och mage. jag har dock väldigt svårt att acceptera detta. jag jämför mig alltid med "alla andra tjejer" som är mycket smalare och tunnare och "finare" och jag blir aldrig av med denna ångest. det här kväver mig. tidigare i våras fastnade jag i enormt ohälsosamma spår, med extremt hård träning och en otrolig matkontroll.min mens försvann och min livsglädje var i princip död. jag vet inte hur jag ska göra för att tycka om min kropp och acceptera den för den den är utan att pressa mig själv in i osunda

    mönster. har du några stöttande ord eller nåt som kan hjälpa mig? tack <3

  3. Amanda

    Är det normalt att efter anorexia lägga på sig 10 kg på 3 månader? Hade min ätstörning i ett och ett halvt år men blev aldrig sjukligt smal utan hade en väldigt liten undervikt men gick ner från 62 till 47 kg.. Är dock endast 160 cm lång

  4. L

    Hej Emma!

    Jag kommenterar aldrig bloggar, men den här bloggen är verkligen speciell. Du verkar vara en helt fantastisk människa, tack för all tid du lägger ner här!

    Anledningen till att jag kommenterar är att jag precis har haft helg (som alla andra här, hehe) och det betyder också helg från allt vad nyttigt och träning heter. Jag brukar göra så att på vardagar är jag "nyttig" och på helgerna är jag "onyttig". Mitt problem är att jag verkligen överäter godis, choklad osv under helgerna och mår sedan jättedåligt efter jag gjort det och straffar mig sjävl genom att äta mkt mindre och supernyttigt under vardagarna. På helgen kompenserar jag det genom att vräka i mig och sen börjar hjulet om igen. Det här kanske inte är anorexia men det är i alla fall en otroligt osund relation till maten. Jag älskar mat och vill inte känna så här, och när jag väl äter onyttigt utan att straffa mig så mår jag så otroligt bra. Har du några bra tips för att inte hetsäta onyttigt och inte heller straffa sig själv så som jag gör. Som sagt, jag älskar mat och vill ha en bättre relation till den, jag vill inte förstöra min kropp och vill inte få anorexia heller! Hoppas inte det här var för luddigt…

    Stor kram och blessings i allt vad du gör, diggar dig starkt!!!

  5. Hanna

    Jag är i princip friskförklarad från min tidigare anorexia och nu i efterhand har jag blivit väldigt mån om min hälsa, jag äter så hälsosamt jag kan (bor fortfarande hemma, så det blir ju inte alltid den mat jag helst skulle vilja äta) och tränar lagom mycket. Jag älskar känslan av en frisk och stark kropp, men ibland känner jag att mitt behov av att vara hälsosam blir för överdrivet. Jag känner mig skyldig när jag äter något onyttigt och vill gärna kompensera detta med att äta supernyttigt och träna dagen därpå. Jag har svårt att riktigt unna mig och haaatar när kompisar frågar om jag vill hänga med och fika eftersom jag egentligen inte har någon lust att äta sådant, jag är sällan riktigt sugen heller. Att träna har också blivit mer av ett måste än något som är roligt och under alla träningspass är det enda jag längtar efter att sluta. Känslan efter träning är grym, men jag har ingen motivation under själva passet, ända skälet att jag tränar är för att jag vill vara hälsosam. Jag vill börja tämja lite på gränserna och undrar om du tycker att det vore en bra idé att röra på mig lite mindre under en period och faktiskt äta sådant som jag normalt inte äter, klassat som "onyttigt"? Innan min ätstörning åt jag allt utan ångest och unnande mig godsaker utan problem eller kompensationsbehov. På sitt sätt vill jag tillbaka till det, då kände jag mig så fri och oberoende, men samtidigt vill jag gärna vara genomgående hälsosam. Hur tycker du att jag ska tänka kring detta och har du några bra tips för att släppa på kontrollen lite?

    Kramar!

  6. J

    Först av allt måste jag bara säga, att du kan, utan den minsta tvekan, vara bland de större inspirationskällorna som existerar när det kommer till hälsa/träning/kost. Du är gryym!

    Sen då, till min fråga.. Tja, jag undrar egentligen bara en liten sak: Hur såg det ut för dig med din mens under sjukdomsperioden? Försvann den helt? Och i såfall: När fick du tillbaka den (och vad låg din vikt på då?)

    Tack på förhand! <3

  7. Sanna

    Hej Emma, vill börja med att säga att du är en fantastisk förebild i motsats till dagens uppsjö av kolhydratfobiska och strongisthenewskinny-"hälsobloggare". Tack för att du har hjälpt mig att få ett sundare förhållande till mat!

    Är professionell hjälp ett måste för att bli frisk från en ätstörning?

    När blir man egentligen frisk från en ätstörning? FInns det några kriterier eller något sådant? Har fått höra att det är när man kan äta allt utan ångest, men det finns väl ändå ingen som kan äta hur mycket som helst av vad som helst utan att få ångest, så det kan väl inte stämma?

    Hur gör man för att bli nöjd med och acceptera sin kropp?

    Får du någonsin ångest idag när du har ätit något, eller "för mycket" av något?

    Hade du utebliven mens, och i så fall hur lång tid tog det innan du fick tillbaks den?

    Måste man vara normalviktig enligt BMI för att må bra?

    Vad kan man göra för att bli av med gaser och förstoppning och en allmänt ickefungerande mage efter en ätstörning? Jag har ätit som jag ska i snart ett halvår men inte lyckats bli av med dessa problem.

    Hur lång tid tog det för dig att bli frisk från din ätstörning?

  8. Alexandra <3

    Räknade du kalorier när du var sjuk och isåfall… Får du fortfarande ångest över dem. Hur slutar man egentligen räkna? Är 14 år och fast i kaloriräkningen 🙁 Vet inte vad jag ska göra för jag vill ju så gärna bli frisk <3

  9. Anonym

    Hej!

    Jag är diagnoserad ätstörningar och just nu känns det som att jag aldrig kommer bli av det …

    Jag undrar om du nu för tiden äter vit pasta, vitt ris, potatis, osv. ? Och ifall du gör det, hur gjorde du för att börja äta det igen?

    Berättade du för dina vänner i skolan att du hade ätstörningar?

    Hur visste du när du var helt frisk från det?

    Kram!

  10. Monika

    Jag, liksom många andra här ser jag, undrar väl mest hur sjutton man ska få bort hjärnspökena. Jag har aldrig varit farligt underviktig, men jag är otroligt matnojig och får ångest varje dag för vad jag ska äta och hur jag ska balansera det med träning. Jag är medveten om att jag ser bra ut (ibland tycker jag till och med att jag skulle se bättre ut med lite mer underhudsfett) och jag tycker att alla andra är så vackra hur de än ser ut, men ändå försvinner inte känslan av att "jag måste gå ner i vikt, mina lår får inte nudda varandra". Hur sjutton gör man?

    Tusen tack starka, fina du som hjälper oss på vägen mot att. älska oss själva! Jag hoppas att jag SNART mår lika bra som du verkar göra!

  11. Eleonora

    Jag, 17 år, funderar på om jag har någon slags ätstörning då det mesta av mina tankar upptas av tankar, planering och uträkning av mat och träning. Jag har gått ner 10 kg på ca 2 månader vilket jag egentligen inte har märkt av förräns nu då många av mina nära säger att jag har blivit smal. Jag har fått kostschema av min PT där jag ska äta såna mängder mat som känns näst intill orimligt för mig, dels därför att 250 g kött två gånger om dagen är mycket men också då för mycket mat ger mig ångest.

    Eftersom att jag mår väldigt bra annars och verkligen ääälskar att träna, förutom de skuldkänslor som väldigt ofta infinner sig, känns det inte som att jag är sjuk men vill samtidigt få lite råd om jag ändå borde prata med någon psykolog eller något och vart det i så fall är bäst att vända sig?

    Stort tack för dig och din blogg som utan tvekan är min favorit!

  12. Lova

    Hej!

    Jag är nu inne i en ätstörning och går på regelbundna besök hos BUP. Jag kämpar och kämpar men det är jobbigt, har därför två frågor:

    Jag har totalt träningsförbud och får inte ens gå promenader. Jag förstår att det är för att kroppen ska återhämta sig, men sen kan jag inte sluta tänka på att det måste vara dåligt att inte röra på sig. Jag känner hur min kondition är på noll vilket känns jobbigt. Hur ska jag tänka?

    Sen är det så att jag fått som ett kostschema jag följer, vilket innebär att äta sex gånger om dagen och stora mål. Jag tycker det är så jobbigt att behöva äta när jag verkligen inte är hungrig! Det blir lätt då att jag slarvar lite eller fuskar och tar lite mindre till t.ex. mellanmål. Hur ska jag tänka när jag måste äta det där målet?

    Tack för en inspirerande blogg Emma!

  13. Undrande

    Kommer du skriva svaren på kommentarerna i ett inlägg på bloggen? Detta inlägget var så himla bra, tack! Nu känner man sig inte lika ensam längre…

    Svar:
    Yrs, de kommer i ett inlägg framöver 🙂
    Emma Barremyr
  14. Isabelle

    Hej Emma! Jag vill först och främst tacka dig för en helt underbar blogg med grym läsning och inspiration! Och sen vill jag tacka för att du delar med dig av detta! Jag börjar bli orolig för mig själv… Efter nyår började jag äta frukost, lunch, middag samt 2 mellanmål varje dag. Inget småätande alltså. Jag började även träna lite varje dag och jag ser stora resultat nu. Mycket magmuskler, starka ben och bra kondition. Något som jag dock märker av även fast jag äter alla dessa mål är att jag rasar i vikt… Vägde mig senast i lördags och då vägde jag 46,4 kg vilket skrämmer mig… Trots att jag äter ganska mycket till lunch och middag (tycker jag i alla fall, inget fett, bara grönsaker och någon form av protein) och blir oftast lagom mätt så går jag ändå ner… Till mellis blir det ofta en frukt och kaffe. Alltså jag äter i princip inget fett. Jag unnar mig aldrig något gott, mitt godis har blivit melon och bär. Jag kan bara inte stoppa i mig något onyttigt utan att få världens jäkla ångest efter… Detta är HEMSKT! Jag äter inte heller potatis, ris eller pasta. Inte ens fullkornscouscous eller matvete äter jag till måltider längre. Allt är utbytt mot grönsaker. Mina bröst är helt borta… Jag saknar dem!! Jag saknar att kunna äta lite av allt utan att få total ångest och träningslust… Och att börja äta "onyttigt" (eller sånt man faktiskt behöver) lockar inte direkt… Jag undrar om du har tips för hur jag ska ta mig ur detta, gå upp något kilo utan att få panik och känna mig fet? Tar mig alltid på magen och får för mig att allt jobb är bortkastat, eller planerar hur jag ska träna dagen efter för att bli kvitt… Herregud, hör själv hur sjukt detta låter… Till och med om jag blir riktigt mätt efter en måltid kryper sig paniken på och jag får sån ångest… Usch, vad detta är jobbigt! Jag planerar alla måltider i detalj så att inget onyttigt kan slinka ner. Tar alltid med äpple så att inget annat kan åka ner. Att unna mig lite godis en helg skulle aldrig falla in. Då skulle jag få sån hemsk ångest att det inte känns värt att ens äta något… Om du skulle vilja svara skulle jag bli så glad! Jag saknar att gå till affären med vännerna och köpa en påse godis och smaska på. Det finns inte på kartan att det skulle hända… Inte ens mjukglass i solen unnar jag mig 🙁 Mina bröst saknar jag också. Detta har utvecklats till något så jobbigt, och mensen har också krånglat sedan februari… Nej fy, jag håller på att bli sjuk. Eller om jag inte redan är det…

    Ditt svar skulle vara otroligt betydande! Jag behöver hjälp! Kram fina du!! Du är grym!

  15. Sara

    Efter hur lång tid fick du börja träna igen. Var det när du fått tillbaka mensen eller när då nått ett visst bmi?

  16. Lovisa

    Hej Emma!

    Först och främst: Tack för att du är du och för allt du gör, blogg osv! En riktig energikälla och en boost i livet så att säga, DU ÄR GRYM!

    Jag lider av detta tränings,ät och ångest syndrom, eller det börjar bli bättre nu sen lite mindre än ett år sedan då jag i princip föll samman av allt jag ställt till med och själv insåg det. Men, som sagt inte borta helt än så jag undrar om du har några tips längs vägen, saker man kan tänka på för att låta bli att träna en dag eller äta den där bullen?

    Tack på förhand 🙂

  17. Emma

    Hej, det jag tycker är ganska intressant är att det verkar som du spenderade mycket tid på stranden. Jag tycker det är lite konstigt eftersom på stranden är en typsik plats där man kanske kan känna sig extra osäker med sin kropp och man kan känna sig fetare än vad man är, i bikini ser man ju alla former. Även i fall man inte tänker på det medvetet tror jag ändå alla tittar på andras kroppar och jämför sig och det borde ju ha blivit extra mycket så för dig, eller?

  18. Gabriella

    Hej Emma!

    TACK för att du delade med dig av din historia. Det är skönt att veta att andra går igenom samma sak som jag..

    Sen jag blev sjuk har jag fastnat på ett BMI på 17. Jag vet om att det är för lite, och vill gå upp i vikt, men det är svårt.

    Hur ska jag göra? Måste man äta godis och onyttigheter, eller kan jag gå upp i vikt genom att äta bra mat?

  19. Hanna

    Läste alla delar om din ätstörning, och jag måste bara säga att det var så fint, ärligt och peppande skrivit. Otroligt tråkigt ämne och så hemskt att du har gått igenom detta helvete, men jag är glad att du delade med dig av detta.

    Jag genomgår en liknande resa, läskigt lik faktiskt. Fastnade också i nyttighetstänket och var väldigt underviktig, insåg detta efter en väldigt jobbig tid och åkte på en tre månader lång resa till Asien för att hitta mig själv. Har kommit hem nu och flyttar till en ny stad till hösten för att plugga till hälsopedadog. Jag är inte helt fri än, men jag hoppas att jag kommer må lika bra som du snart.

    Du sprider inspiration! Kram

  20. Jenny

    hur mycket åt du för att börja gå upp i vikt igen? och hur mycket äter du nu varje dag? för jag försöker gå upp i vikt men oavsett om jag äter 2500 kcal per dag så går jag inte upp, så jag undrar bara hur mycket man måste proppa i sig egentligen …. <3 kram tack för att du har bästa bloggen! <3

  21. Anna

    Hej!

    Jag är en tjej som under många år haft svårt med mitt förhållande till mat och träning. Jag låter som dig, jag UTESLÖT aldrig mat när det var som värst, men åt FÖR nyttigt, FÖR lite och gick ner massvis i vikt. Ja är fortfarande väldigt strikt med vad jag äter, men äter nyttigt och onyttigt och har fortfarande kvar den där lilla ångesten om jag inte gör något och känner att jag inte förtjänar att äta mat när jag inte tränar. Räknar ständigt kalorier osv… jättejobbigt! Men jag har gått upp i vikt och bygger en del muskler. Jag skulle vilja vara med i bikini fitness och känenr att det skulle vara ett bra mål för mig. Eller anser du det dumt att ha sådana mål? Jag är VERKLIGEN mycket bättre och inte sjuk i den bemärkelsen, bara väldigt medveten om hälsa och träning 😀

    KRAM!

    Du är duktig för övrigt!!! 🙂

  22. Ellinor Åkeson

    Kan du säga att du är HELT frisk från ätstörningen? Har du några som helst ångesttankar kvar? Vad är det bästa respektive värsta med att ha något sådant här i bagaget?

  23. Undrande

    Vilka är bieffekterna? (vad kan hända lixom?)

    Har du fått några fysiska "men för livet" som inte kommer försvinna?

    Hur mycket träning är för mycket i dina ögon?

    Hade du utebliven mens?

    Hur gjorde du då du gick upp 8 kg, fick tillbaka brösten men inte la på dig kring magen?

    Är du inte missnöjd med en enda grej på din kropp längre?

    Kram!

  24. Gabbi

    Jag undrar om du har några tips på hur man kan lära sig att tycka om sin kropp och kunna va nöjd med sig själv? Jag har kommit långt ur min ätstörning och det jobbigaste nu är att kunna acceptera min kropp som är några kilo tyngre.. Jag vill kunna älska mig själv och min kropp även med celluliter och en oplatt mage..

  25. jessica

    Hej Emma!Jag har också lidit utav ätstörningar men känner mig nu någorlunda frisk. Men jag har fortfarande svårt att äta ordentligt och äta mig med för att man är rädd att gå upp i vikt. Så lite tips hur man ska tänka kring maten vore tacksamt. Har lite andra frågor som jag hoppas också är ok att ställa här.

    Fråga 1: Jag skulle vilja ha träningstips för magen. Jag får ont i ländryggen av nästan alla magövningar, kan liksom inte göra plankan eller köra i magmaskinerna i gymmet mer än en halvminut innan jag får ont i ryggen. Det är typ bara situps jag klarar. Vet inte om det beror på att ryggen eller om det är magen som är svag, så gärna tips på magövningar som är snälla mot ryggen.

    Fråga 2: Jag älskar att styrketräna och ta ut mig själv på alla muskelgrupper utom benen. Jag fullkomligt avskyr att träna ben. Det gör så jäkla ont, vet inte om det beror på att det är en stormuskel grupp men jag tycker inte att det är samma känsla som resten av kroppen. Ska jag tvinga mig själv att träna ben och försöka hitta övningar som "gör mindre ont" eller kan jag skita i det eftersom jag ändå springer och cyklar flera dagar i veckan? Förstår ju såklart att det är bäst att träna hela kroppen, men att träna benen drar ner på hela motivationen för träning tycker jag, blir bara så trist att jag hoppar över det. Hoppas att det var ok att fråga här:) Tack!!

  26. M

    Juste.. Hur tycker du att man som utomstående person ska hjälpa en med ätstörningar? För jag vet inte själv hur jag ska be om hjälp, eller vad jag ska säga åt mina nära & kära om hur de kan hjälpa mig..

  27. M

    Hur kommer man över hetsätningssuget? Vad ska man göra om man efter en normal måltid fortfarande är sugen på mer mat?

  28. Sanna

    Jag kämpar varje dag med den ständiga Matångesten, och gör allt och lite till för att få bort den, men har jag inte helt koll på kaloriantalet så blir ångesten för svår att hantera och det kommer upp igen. Hur gör/gjorde du när ångesten kom ?

  29. Tina

    Hej! Jag har läst på en del om hetsätningsstörning, och jag känner att det mesta stämmer in på mig (eller mitt beteende..). Har du något tips på hur jag ska göra för att verkligen ta tag i problemet?!

  30. Lovisa

    Har massvis med frågor!!

    1.Tror du man någonsin kan bli "helt" frisk från en ätstörning?

    2. Fick du något kostschema för hur du skulle äta för att gå upp i vikt, om ja, hur såg detta schema ut?

    3. Hur vet man om det handlar om en ätstörning?

    4. Vad ska man kolla efter för tecken om man misstänker att en närstående lider av en ätstörning?

    5. Hur ska man göra för att bli frisk om man inte vill söka professionell hjälp?

    6. Hur berättar man för sin omgivning att man lider av en ätstörning?

    7. Hur ska man behandla en ätstörd?

    8. Hur hanterade du din viktuppgång efter ätstörningen och hur lång tid tog det för dig att bli "helt" frisk?

    9. Hur ska man göra för att inte bli triggad av alla träningsbloggar?

    10. Tror du ätstörningarna blivit fler i takt med att träningshysterin kom igång på riktigt?

    11. Hur ska man tänka då man själv tillfrisknar, finns det några knep eller trix?

    Är så glad över att du hittat glädjen i ditt liv igen och blivit frisk, du förtjänar det!

    Kram!

  31. Karin

    Hej!

    Under gymnasiet hände något inom och runt mig som gjorde att jag fick ett otroligt kontrollbehov över mitt matintag. Jag försökte äta så sällan jag bara kunde och INGET med kolhydrater, fett osv, inte mycket kvar vill säga…

    Jag har alltid vart frisk och pigg som en lärka, haft ett stort intresse för matlagning och hälsa, men det gick till överdrift. Det var lite rörigt hemma, mycket i skolan och Jag har iiingen aning om varför det tog utlopp i en ätstörning.

    Nu är jag 21, är väl medveten om problemet och får massa stöd från familj och vänner! Trots att jag nu kan "skita" i att mitt huvud säger att jag inte ska äta, så är ändå tanken alltid där, dag ut och dag in, HELA tiden. Jag hade gjort vad som helst för att få slippa tankarna som jag måste motarbeta hela tiden, det tar så fruktansvärt mycket energi…

    Jag är fortfarande väldigt smal och tycker själv att det inte ser bra ut, vill bara bli av med gubben i huvudet som påminner mig ständigt om matens innehåll och vad det gör. Har du dina tankar kvar? Eller hur fick du dom att försvinna? Vill inte gå hela livet och inte kunna slappna av. Har du något tips?

    Tack!

stats