Hej vänner ♥
Nu har ni fått läsa del 1 och 2 av min förlossningsberättelse, och idag är det dags för del 3, sista delen.
Jag har så mycket tankar och känslor kring det här med att vara gravid, föda barn och tiden efter förlossningen. Det är en jädra häftig resa på så många sätt, och innebär ju både härliga och mindre härliga upplevelser. Jag känner att jag vill prata mycket mer om det och vill gärna höra era erfarenheter. Är så roligt när ni delar med er! Även om ni nu fått läsa hela min förlossningsberättelse tänker jag att det kommer fler inlägg kring dessa ämnen framöver, och har ni tips eller önskemål på rubriker får ni gärna hojta till!
Tidigare inlägg om förlossningen:
>> Läs första delen av min förlossningsberättelse här!
>> Läsa andra delen på min förlossningsberättelse här!
Min förlossningsberättelse del 3
Jag hade krystvärkar i tre timmar och dessa tre timmar är helt klart de värsta timmarna i hela mitt liv. Jag trodde att jag hade gjort det jobbigaste när jag gått igenom öppningsskedet, men att ligga så länge med krystvärkar och inte förstå vad jag skulle göra var så hemskt. Barnmorskan var med mig hela tiden och istället för att krysta bad hon mig att försöka slappna av och andas genom värkarna. Kroppen skulle fixa detta sa hon!
Och hon hade helt rätt, men det gick långsamt framåt. I förlossningsbrevet hade jag skrivit att jag ville föda knästående, men jag orkade verkligen inte stå upp eftersom jag hade så ont, var helt utmattad och så illamående. Istället blev jag liggande på rygg, vilket ju inte är bästa positionen att föda i eftersom man inte får någon hjälp av tyngdlagen.
I två omgångar fick jag sätta mig på toalettstolen vid sängkanten och båda gångerna var huvudet på väg ut så att jag snabbt fick lägga mig i sängen igen. Men så fort jag la mig ner var det som att det hela stannade av och att jag inte riktigt hade kraften som behövdes för att trycka på.
Jag var så nära att ge upp, men så helt plötsligt sa barnmorskan att hon såg bebisens huvud i slidöppningen, och att hon hade fullt med hår. Då var det som att jag fick ny energi och det enda jag kunde tänka var att NU SKA UNGEN UT!!!
När nästa värk kom tryckte jag på allt jag orkade och lyckades krysta ut toppen på huvudet, som sedan åkte in tillbaka. Under ett par värkar hände samma sak, men på tredje värken stannade äntligen toppen på huvudet kvar. Jag fick inte krysta något på fjärde värken och på femte värken lyckades jag krysta fram halva huvudet. Ytterligare en gång fick jag andas mig igenom en värk utan att krysta och den smärtan när bebisens huvud sprängde ut mellan benen i flera minuter går inte att beskriva. Ännu en gång – det värsta jag varit med om. På sjunde värken fick jag sedan trycka på igen och då kom hela ungen utflygande i en rasande fart!
Jag var i total chock och känslorna svämmade över inom mig. Jag klarade det. Det var över. Hon var äntligen hos oss! Jag såg mitt barn framför mig. Hon skrek och hade så fin färg och stunden då de la henne mot mitt bröst är den finaste stunden i hela mitt liv. All smärta var plötsligt som bortblåst och det enda som existerade var vi. Lyckan var total och jag blev förälskad i henne vid första ögonkastet. Livet fick plötsligt en helt ny mening!
14.41 kom hon alltså äntligen ut, älskade underbara lilla Elsa. 5 dagar för tidigt, 3350 g och 48 cm lång.
Jag fick bristningar på tre ställen och under första timmen när Elsa låg på mitt bröst sydde barnmorskan totalt sju stygn. Jag vet att jag innan förlossningen var rädd för att brista, men den lilla smärta det innebar var en bagatell jämfört med vad jag upplevt under förlossningen. Dessutom var det så otroligt mysigt och stort att få hålla mitt eget barn för första gången att jag knappt tänkte på vad de gjorde där nere. Elsa sökte sig snabbt till bröstet och låg där i ett par timmar och bara tuttade.
Skakningarna som satt i under krystvärkarna försvann så fort Elsa kom ut, och likaså alla jobbiga graviditetssymtom som jag haft. Så himla häftigt ändå! Efter förlossningen var jag var fylld av ett lyckorus, men också helt utmattad. Jag kunde inte ens stå på benen själv och var tvungen att ha med mig min undersköterska när jag gick på toaletten och i duschen. Jag var yr och väldigt illamående.
Den där smörgåsfikan som man får efteråt och som alla beskriver som ”det godaste de någonsin ätit” var inte alls god. Min aptit var som bortblåst de första dagarna efter förlossningen och jag vågade knappt bära Elsa själv eftersom jag kände mig så svag, var rädd för att ramla och tappa henne. Detta var dock något som ordnade upp sig efter ett par dagar och på torsdagen var min aptit tillbaka, bättre än någonsin och likaså min kraft.
Jag har sagt det ofta de senaste veckorna, men såhär i efterhand är jag så sjukt imponerad över kroppen och allt den klarar av! Det jag är allra mest imponerad över är ändå att jag nu känner att jag vill göra det igen. Kan ni förstå det efter allt jag gått igenom? Haha. Det är som att Elsa är en drog som jag skulle göra vadsomhelst för, och jag kan liksom inte förstå hur jag redan kan ha glömt hur ont det gjorde att föda henne och hur jobbig min graviditet var. Jag VET ju hur graviditeten fick mig att må, hur ont det gjorde att föda och hur mina tankar gick under förlossningen, men jag kan ändå inte minnas.
Jag vet bara att jag min kropp gett mig den finaste gåvan i livet och att jag för henne skulle göra det flera gånger om, om jag var tvungen!
Kram / Emma.
Hej! Jag gjorde det där i helgen och sökte mig nu tbx till din berättelse för lite pepp, har så fruktansvärt ont sv alla stygn och behövde läsa att fler spruckit en del och ändå kommit tillbaka till promenader och nu din löpning! Det var skönt att läsa! Hade du oxå ont av stygnen i början och ett normalt liv kändes långt bort? 🙁 Hejja dig och löpning, jag önskar att jag läker och oxå kan springa någon gång igen inom en inte allt för lång framtid 🙂
Så glad att det ger dig pepp! Jag hade JÄTTEONT och kunde knappt sitta ner den första veckan och ett normalt liv kändes sååå långt bort. Det blir bättre, jag lovar dig! Håller tummarna för att du kan börja springa snart igen. Njut av din första tid som mamma först! Kram
Åh, jag får rysningar, så härligt känsla när bebisen väl ligger på bröstet. Jag hade värkar tre timmar hemma, sen var jag öppen 5 cm. Fick, efter några timmar med lustgas som inte hjälpte alls, epidural då mina värkar satt i ryggen och när jag väl fick den så kom krystvärkarna strax därefter. Jag var så taggad och glad under hela förlossningen, peppade sambon och mig själv och lovordade barnmorskorna – de bara skrattade åt mig och sa att de aldrig sett någon så positiv och glad under en förlossning. Skrek visst inte en enda gång. Testade att stå på knä ett tag men mest för att hämta kraft. Kan inte minnas att det var någon jobbig smärta alls efter epiduralen, bara en urkraft och en enorm lyckokänsla i hela kroppen. Två timmar senare var han ute 🙂 jag fick hjälpa till att dra ut honom, en fantastisk känsla, och han skrek inte utan tittade bara på mig sådär magiskt ♡ Det tog totalt 9 timmar från första värken, och jag hade lätt kunnat göra det igen och igen!
Wow, det måste varit häftigt att uppleva! TACK för att du delade med dig, är så spännande att höra om andras upplevelser 😀 Du verkar som gjord för att föda barn ju!
Vad häftigt att få läsa din berättelse! Vad bra du kämpade! Jag födde mitt första barn för 8 dagar sedan. Det var den värsta smärtan i mitt liv! Hade aldrig kunnat föreställa mig art det skulle göra så ont! Hade öppningsvärkar i 20 timmar, men fick epidural efter 12, då var jag i himmelriket. Innan epiduralen skrek jag som en galning, jag trodde jag skulle dö. För mig gick det fort att krysta ut henne, 40 minuter. Det var som att jag bara visste hur jag skulle göra, så häftigt! . Det var det mest fantastiska jag upplevt! Men visst gjorde det fruktansvärt ont! Håller med om att kroppen är fantastisk, kommer inte ihåg smärtan. Jag kan inte förnimma den i kroppen. Jag kan absolut tänka mig att göra om det snart 🙂
Tack <3 Och TACK för att du delar med dig, är verkligen så intressant att få höra om andras upplevelser. Herregud, 20 TIMMAR? Då förstår jag verkligen att epiduralen var himmelriket för dig! Skönt att krystningen gick så fort sen och att allt gick bra. Känslorna man upplever i samband med förlossningen går inte att beskriva, det är så häftigt och så coolt att man kan glömma så fort och vilja göra det igen, trots att det gör så ont 🙂
En liten tår i ögat här också. Galet bra jobbat och jag håller med, man glömmer direkt! <3
Vad glad jag blir att den berör! Och tack, man känner ju sig som den starkaste i världen när man klarat det <3
Vad fint avslut på förlossningsberättelsen! Tårarna rinner 🙂 Det är fantastiskt! Du skriver så bra och inlevelsefullt. Jag hade inga skakningar under min förra förlossning, däremot minns jag sjuk träningsvärk i benen och ljumskarna dagen efter pga krystningarna så jag kunde knappt komma upp ur sängen själv. Inget jag hade väntat mig 😉
Jag ser fram emot fler inlägg om förlossning, eftertid, bebis etc! Det är bra att lyfta sånt som inte pratas om så mkt. Jag är så sjukt spänd på hur min egen förlossning kommer bli nu när den nu blir… Senast 8 maj (9 maj i värsta fall…) kommer vi ha vår lilla bebbe i alla fall om det blir igångsättning men hoppas det händer spontant innan dess. Håll tummarna!!! Kram!
Åh, gör dom det? Jag kan säga att tårarna rann en hel del på mig också när jag satt och skrev. Herregud så mycket känslor som kommer med att föda barn, det ÄR verkligen det finaste man kan vara med om i hela livet. Och snart får du göra det för andra gången! Ska bli så spännande att se hur det blir den här gången för dig 🙂 Önskar dig ALL lycka fina du och håller tummarna för att din bebis vill kika ut snart. Kram <3
TACK din berättelse! Visst är det häftigt vad kroppen klarar av? Och hur fort man glömmer hur ont det gör att föda barn och hur jobbigt det är att vara gravid… Det är väl naturens lag – annars hade människosläktet dött ut för länge sedan!
Jag skakade också väldigt mycket under min första förlossning, utan epidural. De sa att vissa gör det. Andra förlossningen tog jag mig igenom helt utan skakningar. Kanske var jag lugnare då för att jag visste vad som väntade? Men för mig var andra förlossningen inte alls lik den första. Den startade annorlunda (med 1:an gick vattnet först, med 2:an gick vattnet när ungen var halvvägs ute då han är född med intakta fosterhinnor), och gick mycket, mycket fortare. Krystade i 45 min med 1:an, 2 min med 2:an, och jag inbillar mig i alla fall att det var lättare med 2:an, även om jag hade värkar utan uppehåll i princip hela förlossningen.
Den där känslan när man får sitt barn på magen är helt obeskrivlig. SÅ FANTASTISK! Och hur alla jobbiga gravidsymptom bara rinner iväg. Jag var också väldigt trött och sliten när jag hade fött mitt första barn. Fick vara kvar på BB i en hel vecka(!) då jag var så yr och 1:an fick gulsot och behövde sola. Med 2:an ville jag upp efter en halvtimme, men det fick jag inte för barnmorskan och jag var SÅ SUR för att jag skulle behöva äta en macka innan jag fick gå på toa… Ett och ett halvt dygn senare gick jag min första promenad och min man fick säga till mig att gå långsammare eftersom jag gick för snabbt – han hann inte med. Till saken hör att jag hade varit sjukskriven sista halvan av graviditeten p.g.a. illamående och lågt hB.
Njut nu av första tiden med lilla Elsa! De växer upp så snabbt. Mina pojkar är 4 och 7 år nu, och om det inte var för att jag var så gammal och det är så jobbigt att vara gravid skulle jag gärna vilja ha minst ett barn till.
Kram till er och trevlig helg!
Ja det är sååååå coolt! Och Tack för att du delade med dig av dina upplevelser, häftigt att två förlossningar kan vara så olika för samma person. Och krysta i två minuter, helt galet ju! Men oavsett förlossning så finns det nog inget som slår känslan av att få sitt barn på bröstet. Det är det finaste jag varit med om, och hoppas så att jag får uppleva det igen <3 Tack igen, vi njuter massor! Hoppas att du har en jättefin helg! Kram