Emma Barremyr

Hej vänner ♥

Några av er ville läsa ett inlägg om mig som liten och eftersom jag haft sjukt mycket att göra senaste veckan bad jag mamma skriva ihop ett inlägg till detta, min fina mamma ♥ En hel hög med text och en massa bilder har hon fixat!

Så. Nu delar jag av mig själv som liten och hur min barndom var!

”Emma är första barnet och fick naturligtvis all vår uppmärksamhet helt utan konkurrens, hon var ett mycket lättsamt barn de första 1 ½ -2 åren. Hon sov otroligt mycket på dagarna som liten bebis, men att sova på nätterna tyckte hon var inte så viktigt! Visst försökte vi att få det tvärtom, men det lyckades inte så bra. Emma har aldrig varit någon som tyckt om att sova speciellt mycket, utan har alltid varit morgonpigg och sovit ganska få timmar. Men trots det, var det en mycket glad och charmig bebis vi hade hemma och hon var nästan alltid nöjd, bara hon fick vara med överallt!

När Emma var 18 mån så blev hon storasyster! Det var för henne jobbigt att från att ha fått all uppmärksamhet gå till behöva dela den med en liten bebis. Många barn som blir storasyskon går ofta tillbaka och hamnar lite i bebisstadiet igen, men Emma var en liten kavat tjej som var väldigt duktig – satte på sig kläder själv, åt själv, gjorde sig förstådd med sitt eget lilla språk och blev faktiskt torr dagtid strax efter att lillasyster kom till världen. Hon ville vara med och hjälpa mig med lillasyster, men Emma var så liten så det var väldigt passamt att se till så att hon inte lyfte upp bebisen i ett obevakat ögonblick. Tre år senare så var det dags för nästa lillasyster att komma till världen, men då var Emma så stor att hon var en god hjälpreda. Hon var väldigt villig att hjälpa till med allt från att skaka lite på vagnen till att sätta på bebisen kläder mm.

När Emma var 2 ½- 3 år så började en ganska jobbig tid som för så många andra föräldrar med barn i trotsåldern. Emma TESTADE oss varje dag fram till hon var 5-6 år. Hon var liksom tvungen att gå över gränsen fast hon visste att jag skulle bli arg och skälla på henne, tålamodet tryter ju efter ett tag fast man försöker att hålla ut. Det var många gånger både hon och jag grät, hon för att hon fått mig ledsen och jag för att jag hade skrikit och blivit arg. En gång frågade hon – ”Mamma, varför skäller du bara på mig och aldrig på Lina?” Det gjorde så ont i mig, men Lina gjorde alltid som vi sa och jag behövde aldrig höja rösten till henne utan bara titta lite strängt på henne, så slutade hon med det som hon inte skulle göra! Det var lite tufft, men mellan de här ultimata testningarna som Emma gjorde så var hon fortfarande en go, rolig och charmerande tjej med glimten i ögat och mycket spring och energi i kroppen (som hon än i dag har). När hon var 5-6 år så sa Emma en kväll – Mamma vet du, idag har inte vi varit osams en enda gång! Och det var där det började vända! Från ca 9 års ålder så har vi aldrig varit riktigt osams, inte ens under tonåren, utan vi fick en riktigt underbar nära relation som jag är väldigt glad och tacksam för.

Men åter tillbaka till Emma som barn. Vi var ganska aktiva med våra barn, gick på vandring upp på Brånberget som ligger precis i närheten där vi bor, alltid med matsäcken i högsta hugg, eller så gick vi ut i skogen på fika (matsäcken har alltid varit viktig). Vi åkte slalom på vintrarna, var i mulleskogen under vår och höst och på somrarna var vi vid mormor och morfars sommarstuga en del. I sommarstugan fanns det varken tv eller telefon och vi bara umgicks med varandra, byggde kojor, lekte i naturen, badade, spelade krocket, brännboll, kort och bara var, och barnen älskade det! Och det sitter kvar än idag, till sommarstugan åker vi för att bara vara, det är tyst lugnt, vackert och ingen stress.

Vi hade också lite djur på den tiden, bl.a. lite nötkreatur, grisar, höns, katt och hund. Emma älskade att vara med och sköta om djuren och plockade bland annat ägg, som inte bara plockades in för att ätas, utan även snoddes med till sandlådan för att ”baka kaka” på. Innan vi kom på tjejerna med det trodde vi att hönorna värpte dåligt. Men det var bakgenerna som visade sig tidigt! Emma var också med och matade djuren varje dag och sen tyckte både hon och hennes syster att det var kul att springa runt bland grisarna som de blev jagade av i hagen. Emma hade också en egen kanin som hette Fläckis.

En annan sak med Emma var att hon var väldigt mörkrädd när hon var liten. Hon hade svårt att gå in på sitt rum om det var mörkt ute, för hon var rädd att ”rådjuren skulle ta henne”, och skickade istället in lillesyrran som fick dra ner rullgardinen! Haha vem skulle ha trott då att hon skulle ge sig ut på äventyr och resa ensam i världen och testa massa, enligt mamma farliga saker (fallskärm, raftning, bungjump och klättra i berg)?

Emma var också en bra kompis och brydde sig väldigt mycket om alla andra, kom hem och var väldigt bekymrad om någon hade blivit orättvist behandlad i skolan mm. I skolan var hon en snäll och ambitiös tjej.

Det var många aktiviteter som gällde och Emma provade på flera olika sporter: ridning, handboll, längdskidor, spelade tvärflöjt och teater, men det var till slut rytmisk gymnastik som blev det stora intresset och som i slutändan blev det enda hon ägnade sig åt och verkligen brann för. När Emma tränade som mest, så tränade hon 5 dagar i veckan plus att de ofta var tävlingar på helgerna, lov innebar oftast små miniläger med träning hela dagarna men jag såg att hon tyckte att det var kul då det gick väldigt bra och hon till slut hamnade i sverigeeliten! De var ett härligt gäng med tjejer födda 89-90 som höll ihop på gympan under många år och det var där Emma hade sina närmaste kompisar.

Emma är fortfarande en väldigt snäll, ambitiös, empatisk, aktiv, klok tjej. Och jag är så otroligt stolt och glad att hon efter att ha gått igenom så många tuffa år med ätstörning har blivit den hon är idag -stark, modig, glad, positiv och det allra viktigaste att hon har lärt sig att älska sig själv och ta hand om sig själv! Tack älskade Emma för att du är du <3 / Mamma Pia.

Det blev mycket text om endast mig och jag vet inte om ni orkade läsa allt. Det mamma har skrivit stämmer väldigt bra in på mina egna tankar och minnen om min barndom! Idag uppskattar jag verkligen att jag fick växa upp i lilla byn ute på landet. Jag är också otroligt tacksam för min familj och för att mamma och pappa gav mig en så bra uppväxt!

Hur var eran barndom? Vad minns ni mest? Skriv gärna en rad i kommentarsfältet så att jag får veta lite om er också!

Kram / Emma