Jag vill börja med att tacka för att ni tagit er tiden till att skicka så fina krya-hälsningar och omtankar till mig de senaste dagarna. Jag saknar ord, men det är så fantastiskt FINT att få uppleva så mycket värme och kärlek som jag får från er ❤️ Det värmer verkligen i hjärtat att ni är så många som bryr er trots att vi inte känner varandra!
Jag börjar sakta men säkert att känna mig lite bättre, men är fortfarande fruktansvärt trött, har huvudvärk och lågt blodtryck som gör mig snurrig vid lägesförändringar och snabba rörelser. Sen jag kom hem i torsdags har jag mest legat på soffan och vilat. Det var ju inte riktigt så jag hade tänkt mig semestern, men nu är det som det är, så jag får acceptera det och känner mig ändå tacksam för att det gick så bra som det gick.
Jag har förlorat totalt 3 liter blod efter förlossningen och det kommer nog ta ett bra tag innan jag känner mig som mig själv igen. Jag förstod det som att kroppen återskapar mängden blod ganska snabbt, men att det till en början är ganska ”blaskigt” innan alla ämnen, blodkroppar och så vidare är återskapade. Järninfusionen kommer nog ge lite effekt till veckan så förhoppningsvis blir jag lite piggare då.
Utöver tröttheten och de fysiska känningarna känner mig också väldigt påverkad psykiskt. Hela upplevelsen var väldigt traumatisk och jag har känt mig både väldigt rädd och ångestfylld sen jag kom hem. Jag går hela tiden på helspänn och är rädd för en ny blödning, även om den risken är ytterst liten. Men jag blöder fortfarande färskt blod och det är lite läskigt, jag vill bara att det ska avta så att jag slipper att se mer blod. Sen finns hela händelsen så färskt i minnet just nu. Att vakna upp och gå på toaletten på natten och att vara här hemma över lag påminner så mycket om den där natten när blödningen satte igång. Det är svårt att inte tänka på det och ångesten är liksom där hela tiden.
Jag mår helt enkelt inte så bra just nu, men försöker att fokusera på det positiva i livet så gott det går. Det kommer bli bra och jag kommer snart att må bättre. Jag har min familj och fantastiska vänner som varit här och hjälpt till massor sen vi kom hem från sjukhuset och det värmer så mycket. De har kommit med mat, krya-presenter, blommor, hjälpt till med barnvakt och helt enkelt funnits där för mig/ oss och det betyder ALLT att få ha så fina människor runtomkring sig ❤️
Igår tog vi oss ut en sväng för första gången sen operationen, mest för Elsas skull. Pelle tyckte att jag och Astrid skulle stanna hemma, men jag ville så gärna följa med och vara med Elsa så vi följde med ändå. Vi åkte till Mariebergsskogen en sväng och det gick bra. Jag gick långsamt och satt ner mycket medan Pelle och Elsa sprang omkring. Sen fikade vi lite innan vi åkte hemåt igen och efteråt kände jag mig faktiskt lite piggare. Kvalitetstid med familjen alltså ❤️
Kram / Emma.
Usch, ja, det tar tid att läka från en sådan händelse. Kämpa på, med tiden går det förhoppningsvis bättre, när hjärnan har lärt sig att det inte alltid blöder massor på toa/i sängen… Förmodligen känner du dig lite piggare om någon vecka, när kroppen har vant sig vid ett lägre blodvärde och har kommit igång med ”reparationerna”. Försök att vila mycket! Och om Pelle ”måste” jobba, be läkarna att sjukskriva dig så att han kan ta föräldraledigt istället.
Har inte varit med om samma som du, med moderkaka som blev kvar. Däremot råkade jag ut för hemolytisk anemi när min minsting var två månader gammal. Blodvärdet dök från 135 till typ 90 på två dygn, och det var verkligen ingen rolig upplevelse. I synnerhet eftersom ingen fattade vad som var fel, eftersom jag inte blödde blod… Kom sedan fram att jag har en enzymbrist som gör att kroppen inte kan bryta ner vissa ämnen, och som ger anemi om jag får i mig dem. Skönt att veta, men innan diagnosen var jag väldigt bekymrad.
Styrkekram ♡
Tack snälla för din omtanke och för att du delade med dig! Jag mår bättre nu så det är skönt med lite energi igen! Kram