Hösten 2014 drabbades jag av en utmattningsdepression. Inget i livet har lärt mig så mycket som den resan. Framför allt så ledde det till att jag utvecklades mycket som person, jag ”hittade rätt i mig själv” och lärde mig att ta hand om mig själv på riktigt. Idag mår jag bättre än vad jag någonsin har gjort och det har jag faktiskt resan genom utmattningsdepressionen att tacka för. Så trots att det var en sjukt jobbig tid och att jag idag har flera ”men” från sjukdomen (mycket sämre minne, mindre stresstålig, mer känslig för intryck, i större behov av vila osv) så har den ändå format mig till den jag är idag, och jag kan ändå känna att sjukdomen gav mig mycket, även om jag såklart önskar att jag hade hittat mig själv på ”ett snällare” sätt. Men nu blev det såhär och jag har verkligen landat i en acceptans över det.
En av de viktigaste lärdomarna som jag har med mig efter den här tiden är hur viktigt det är att inte ständigt vara uppbokad. Hur viktig återhämtningen och tid för att vila och bara vara är.
Innan jag blev sjuk hade jag otroligt svårt för att ”bara vara”. Jag ville ta vara på all tid (att bara sitta kändes helt meningslöst), hade tusen saker att göra varje dag, tränade, jobbade, bloggade som om det vore ett heltidsjobb (obetalt på den tiden), bakade och grejade i köket, pendlade, tog hand om ett hem, var social och ville vara en bra vän, syster, dotter, sambo och finnas för alla osv, osv.., Jag hade nästan varje minut under dygnets timmar inbokade och planerade. Och så var mitt beteende så långt bak jag kan minnas. Jag var redan som barn en ”sån” som var igång och alltid gjorde saker. Aktiv, glad, positiv, social och driven. Jag vet att när jag gick på högstadiet kände jag inte att dagarna hade någon mening om jag inte träffade kompisar eller ”gjorde något roligt”. Desto mer jag hade inbokat desto bättre.
Men vilken fasad det var! Jag hatade att vara ensam med mig själv och nu såhär i efterhand så vet jag varför. Jag försökte helt enkelt fly från mig själv. När jag var ensam tog mina tankar och känslor över och jag var så rädd för dem att jag inte vågade lyssna. Tankarna och känslorna gav mig ångest och starka känslor av ensamhet. Det var enklare att inte möta det kroppen försökte förmedla och istället fly ifrån det genom att sysselsätta mig med andra saker. Jag skapade en stark utsida som jag försökte leva upp till.
Det gick tills det inte gick längre. Till slut blev jag sjuk och kroppen sa ifrån på riktigt. En dag sa det bara stopp och jag orkade inte mer. Såhär i efterhand är det ju ganska logiskt när jag tänker på mitt eget beteende, men då såg jag det inte alls. Jag förstod inte att mitt beteende handlade om att jag försökte fly från något annat, utan hade under en så lång tid intalat mig själv att jag ”var en sån person som ständigt var igång och gjorde saker”. Jag mådde ju inte bra av att inte göra något så varför skulle jag vila?
Det jag vill säga med det här inlägget är att vila och återhämtning är viktigt för oss alla. Vi kan inte ständigt vara uppbokade och mår vi dåligt av att inte göra något borde vi lyssna till det och ta reda på varför. Vad är det som skaver? Kroppen försöker förmedla något!
Jag gick många timmar i terapi under min sjukdomstid och det var framför allt det i kombination med mycket yoga och meditation som hjälpte mig. Fruktansvärt jobbiga timmar, men ändå något av det bästa jag gjort för mig själv såhär i efterhand.
Jag önskar att jag hade reflekterat mer över mitt beteende innan jag blev sjuk och lyssnat till kroppens signaler. Så det här var en liten påminnelse till dig som ständigt är uppbokad. Kom ihåg att vila, lyssna på kroppen och var rädd om dig <3
Att amma sitt barn <3 En av de finaste stunderna i livet när man bara kan sitta och inte göra något alls. Det är en meditation i sig och jag är så glad att jag lärde mig att ta vara på såna stunder av ”ingenting” innan jag fick barn. Hade jag inte gått in i väggen innan jag fick barn hade jag aldrig kunnat njuta så mycket av all mysig bebistid som amningen och när hon sov på bröstet innebar!
Känner ni igen er i det jag berättar? Är ni ständigt uppbokade? Kan ni njuta av vila? Dela gärna med er!
Kram / Emma.
Jag känner tyvärr igen mig alltför mycket 🙁 Jobbar som lärare och jag älskar mitt jobb MEN det är väldigt svårt att koppla bort det hemma. Tänker ofta på elever som jag vet har det tufft, drömmer om jobbet på nätterna osv… Jag är dessutom en sån som alltid gör två saker samtidigt: lyssna på en podd samtidigt som jag städar, torka av köksön samtidigt som jag spolar upp pastavatten osv… Har aldrig kunnat ta en nap mitt på dagen, om jag inte är sjuk med feber. Väldigt rastlös i kroppen helt enkelt. Men trots detta bra på att vara själv – så det är väl alltid något! Gillar att umgås med mig själv, men är inte så bra på att vara rastlös när jag väl är själv… Tack och lov har jag fått in en bra rutin med träning de senaste åren så mellan 1-3 löpturer per vecka rensar hjärnan ganska bra för mig. Skulle så gärna vilja lära mig att meditera men jag har SÅ svårt för just det där ”bara varandet” och tycker att det är svårt! Ska man tvinga sig själv i början eller har du något tips på hur man kommer ner i varv i början? 🙂
Jag tror att det handlar om att bestämma sig och bara göra till en början. Ge sig själv möjligheten och utrymme för det. Och sen ta bort prestigen i det. Man behöver inte kalla det för meditation och att göra en grej av det. Försök att fånga de små stunderna och börja med korta stunder och se hur det känns <3