Emma Barremyr

Jag har haft två väldigt tuffa graviditeter, men även om jag mått dåligt båda gångerna så har de skiljt sig väldigt mycket åt och det är rätt fascinerande ändå tycker jag. Tänk att samma kropp som genomgår samma sak kan se ut och kännas så himla olika!

Första graviditeten hade jag det klassiska gravidillamående fram till vecka 18 ungefär, men sen släppte det. Jag drabbades tidigt av graviditetstäppa och blev beroende av nässpray, jag hade sömnproblem och extremt mycket magproblem. Jag var förstoppad från start och hade därför ofta ont i magen, svårt att äta, halsbränna, illamående (som var förknippat med förstoppningen) och var allmänt orolig i magen, vilket i sin tur också störde sömnen väldigt mycket. Jag låg ofta vaken på nätterna för att jag mådde illa eller hade ont i magen. Tröttheten var helt extrem och det påverkade mitt psykiska mående väldigt mycket. Jag hade även en hel del foglossning och upplevde trycket på lungorna som väldigt obehagligt eftersom det gav mig andningssvårigheter.

Den här gången har det varit helt annorlunda. Illamåendet har varit 100 gånger värre och har ju hållit i sig hela graviditeten hittills. Jag har haft dålig matlust, men ändå fått i mig mat mycket lättare än första gången. Hur konstigt är inte det eftersom jag varit mer illamående? Magproblemen har i stort sett varit obefintliga den här gången och bortsett från illamåendet så har jag inte haft några symtom alls. Istället för att vara förstoppad har det snarare varit tvärt om. Jag har sprungit på toa mellan 2-6 gånger varje dag, så nog har magen funkat alltid. De första månaderna hade jag konstant diarré, men det rättade till sig efter vecka 15 där någon gång. Inga magproblem mer än illamående alltså, och att magen funkat är så otroligt skönt! Jag har varit lite täppt i näsan, men inte på långa vägar som jag var första graviditeten. Jag har heller inte haft några som helst problem med foglossning (än så länge iallafall) och inte heller några sömnproblem. Däremot är jag ju extremt trött ändå, men det kan ju ha med järnbristen och ett intensivt liv med en tvååring att göra. Hehe. Det är svårt att vila på samma sätt som första graviditeten. Andningssvårigheterna däremot upplever jag även den här graviditeten. Sen några veckor tillbaka trycker det extremt mycket på lungorna och ibland känns det som att jag håller på att kvävas. Jag känner inte av det så mycket när jag är i rörelse, utan mest när jag sitter eller ligger ner och det var samma även förra graviditeten. Den här gången har jag också mått bättre psykiskt. Det är klart att det har slitit väldigt mycket att må så illa som jag gjort, och visst har jag känt mig ledsen och nere senaste tiden, men jag upplever ändå inte att jag känt mig deprimerad som jag gjorde förra graviditeten

Fysiskt sett skiljer graviditeterna sig också åt väldigt mycket. Magen är större och har en helt annan form den här gången, och det blev väldigt tydligt när jag tidigare i veckan klistrade ihop två bilder från samma vecka från mina två graviditeter! På bilden nedan är jag i vecka 33 med Elsa till vänster och vecka 33 med lillasyster till höger!

Det är skönt att magen är lite större och står ut mer den här gången, för det gör nog att det trycker mindre på tarmarna och att jag faktiskt inte har några problem med magen som jag hade förra gången! Så som jag ser ut nu i vecka 33 är ungefär så jag såg ut när jag skulle föda sist, och jag antar att jag hamnade där snabbare den här gången för att magen redan varit ”uttöjd” en gång!

Ni andra som varit gravida, hur har era graviditeter skiljt sig åt? Berätta gärna!

Kram / Emma.