Emma Barremyr

LÄSARFRÅGA:

Hej fina Emma ?Tack för en fantastisk blogg o inspirerande människa! Och stort stort grattis till graviditeten??
Jag har en fråga jag undrar du skulle vilja skriva om/svara på? Hur är det att va gravid/få barn efter att varit utmattad? Jag har nyligen börjat återkomma efter en sjukskrivning o jag o min sambo längtar sååå efter barn och vill snart ha det men är samtidigt så rädd för att inte orka. Kan du inte berätta hur de varit för dig? Hur långt efter du blev sjukskriven fick du Elsa?

SVAR:

Tack för fina ord om bloggen och en bra fråga! Att bli mamma har alltid varit min största önskan i livet, men precis som du skriver att du gör uppstod en stor rädsla inför livet som mamma när jag drabbades av utmattning. Det kändes inte lika självklart längre, för hur skulle jag orka?

Även om jag inte blev så sjuk att jag var sängliggandes i månader och behövde flera år av rehabilitering så tog det ändå lång tid att återhämta sig. Sjukdomen satte spår i form av att jag idag är mindre stresstålig, jag har sämre minne, orkar mindre, behöver mer sömn o.s.v. Jag är helt enkelt mycket känsligare än vad jag var tidigare, men jag har samtidigt lärt mig så otroligt mycket av den resan.

Idag känner jag mig som en ny person jämfört med den jag var innan jag blev ”utbränd”. Jag tvingades hitta ett helt nytt sätt att leva på, fick lära mig att lyssna på kroppen och rustade mig med olika redskap som hjälper mig att hantera livet. Efter nästan ett år med terapi, yoga, mindfulnesskurs och anidepressiv medicin mådde jag väldigt bra igen. Jag hade energi, kände mig glad och sugen på livet, jag slutade med medicinen och fortsatte att må bra, och då kände jag att jag var redo. Jag kände mig tacksam över att jag fick erfarenheten av att vara utbränd INNAN jag fick barn och försökte se det som något positivt istället för något som skulle hindra mig.

Sen kan jag erkänna att jag var rädd. Att få barn är lite som ett lotteri, man vet inte innan vad som kommer att hända. Kommer barnet vara friskt? Kommer det ha kolik och skrika hela nätterna? Kommer man att få sova något över huvud taget? Vissa barn är väldigt enkla att ha med att göra, medan andra är mer krävande. Man kan själv drabbas av förlossningsdepression och livet som förälder blir sällan som man tänkt sig. Jag tror det är viktigt att ha en acceptans för allt det där och inte stressa upp sig för det. Och skulle det bli jobbigt finns det hjälp att få, det är bra att luta sig tillbaka på.

Det viktigaste för mig var att tro på att jag inte var ensam. Vi var två föräldrar som skulle ge oss in i det här, och vi kunde hjälpas åt. En annan viktig sak för mig har varit att be om hjälp utifrån, att inte tänka att jag ska göra precis allt själv. Har man möjlighet att få hjälp från familj och vänner så ska man ta den hjälpen. Jag har varit mycket hos mina föräldrar och även mina syskon och svärföräldrar har hjälpt till mycket. Det gör att Elsa har ett stort nätverk med trygga anknytningspersoner idag, och det ser jag snarare som något bra än som något dåligt.

Jag ”gick in i väggen” hösten 2014 och på sommaren 2016 blev jag gravid. Graviditeten var fruktansvärt jobbig, men sen upplevde jag att livet med en bebis var helt underbart. Det var fantastiskt att ha någon annan än sig själv att fokusera på och ett barn ger så otroligt mycket glädje att allt det jobbiga lätt glöms bort. De första 8-9 månaderna var väldigt mysiga och såhär i efterhand kan jag tänka att vi hade väldig tur. Elsa sov hela nätterna (ammade såklart emellanåt) från start och hade inte kolik. Hon behövde mycket närhet, men var en nöjd och glad bebis så länge hon fick det. Det var sen när hon blev lite äldre, började röra på sig, äta riktig mat, få egen vilja och egentiden för mig minskade som det blev intensivare och jag började känna mig trött. Men som sagt, vi har hjälpts åt och tagit mycket hjälp utifrån vilket varit guld värt.

Nu står vi inför ännu en utmaning som föräldrar och om allt går som det ska blir vi alltså fyra i familjen i sommar. Jag tänker på det med skräckblandad förtjusning. Jag har ingen aning om hur den här bebisen kommer att bli och hur det kommer att vara när jag blir tvåbarnsmamma. Jag tror inte att jag kommer att känna mig mer tillräcklig och att det kommer bli mindre intensivt precis, men jag vet att oavsett hur det blir så fixar vi det, och det gör du också. Du kommer att känna att du kommer att orka den dagen du blir redo. Jag lovar att vi båda har blivit både starkare och klokare av det här.

Sen ska man komma ihåg att det mesta med barn är inte för evigt. Det kommer jobbiga perioder och då är det viktigt att påminna sig om att det blir bättre. Det är en bra tröst när man är mitt uppe i det jobbiga!

Det var lite tankar kring det! Är ni fler där ute som varit utbrända och fått barn efteråt får ni gärna dela med er vad ni har för erfarenheter kring det!

Kram / Emma.