Emma Barremyr

Fick en fråga av en följare på Instagram som undrade om vi fått någon reaktion på att Elsa börjat i förskolan…

Svaret på den frågan är ja. De flesta barnen reagerar på ett eller annat sätt, men det är såklart väldigt olika. För Elsa har det gått väldigt bra på förskolan, hon har varit glad och lekt med de andra barnen, lämningarna har gått smidigt och hon verkar tycka att det är väldigt roligt att vara där. Det är nästan så att hon inte vill följa med hem när jag kommer och hämtar henne.

Reaktionen som vi fått har varit här hemma. De senaste veckorna har varit lite som att hon ”straffat” mig och Pelle för att vi har lämnat henne och jag har haft en känsla av att jag varit långt ifrån tillräcklig stundvis. Älskade barn! Hon har varit lite gnällig och ledsen här hemma, vilket är ovanligt för att vara Elsa. Ingenting vi gjort har varit riktigt bra nog. Vi har aldrig sett henne så tidigare, så det måste vara en reaktion på förskolan. Sen har hon ju även varit sjuk till råga på allt, så det kanske också är en del i det hela. Hon vill ha stenkoll på oss och helst att vi ska sitta med henne hela tiden för att hon ska vara nöjd. Närhet, närhet, närhet är det som gäller.

Och det är klart! Hennes vanliga trygga vardag och rutiner tillsammans med mamma och pappa har ruckats på. Vi har lämnat bort henne och hon förstår inte varför. Det är KLART att hon reagerar!

På förskolan tröstar de mig med att en reaktion gentemot föräldrarna är väldigt vanligt, och att det är BRA med en reaktion. Det tyder på en trygg anknytning säger de. Det vore väl mer konstigt om hon INTE reagerade när de viktigaste personerna i hennes liv plötsligt inte finns där hela tiden längre.

Hemma känns det inte som att jag hinner med någonting just nu, och så får det vara. Att Elsa mår bra är det viktigaste för mig. Just nu kräver hon lite mer, då får allt annat lite lägre prio helt enkelt.

Hon är EXTREMT mammig, vilket aldrig har hänt tidigare. Jag hanterar situationen med att försöka tillmötesgå hennes behov. Jag har börjat bära henne mycket igen och vi spenderar dagarna tätt ihop. Jag vill ge henne den tryggheten hon söker och även om det sliter lite att en klängig och gnällig unge runt sig försöker jag se världen ur hennes perspektiv och vara där för henne. Jag är hennes mamma och när livet svajar för henne är min uppgift att finnas där, ge henne kärlek, trygghet och ännu mera kärlek.

En annan grej som hon börjat med sedan vi började lämna henne på förskolan är att hon inte släpper taget om sin ”snuttehund” och ”snuttefilt”. Hon bär på dem HELA tiden, myser med dem och vill ha dem med överallt. Antar att det också är ett sätt att skapa trygghet i den här nya vardagen hon slängts in i.

Hur reagerade era barn på att örja i förskolan? Ni får gärna dela med er. Känns så ensamt i det här just nu, även om jag vet att många säkert går igenom samma sak ♥

Kram / Emma.