Hej vänner ♥
Jag tänker mycket på det här med oro och hur det påverkar mig nu när jag är gravid. Jag har upptäckt att med en graviditet kommer också mycket oro, och jag tror att alla ni som varit gravida förstår vad jag menar.
Vad har ni för relation till oro?
Själv har jag länge varit en person som burit runt på mycket oro, och herregud så mycket energi det tar! När jag blev sjuk i utmattningdepression peakade min oro och jag utvecklade katastroftankar som var helt fruktansvärda upplevelser. Jag såg hemska saker hända både mig själv och mina anhöriga.
Lite bakgrund till katastroftankar: I terapin fick jag mycket hjälp att förstå mina orostankar. Det är ganska vanligt att vi utvecklar oro- och katastroftankar i stressade tillstånd – det är en överlevnadsinstiknt vi har med oss sedan långt tillbaka i tiden. Vi ”söker” automatiskt efter faror när vi blir stressade och behöver då kunna tänka ut strategier och tillvägagångssätt för att hantera dessa faror och överleva. Som när vi blev överfallna av lejon på savannen – det är såna tillstånd vårt stresspåslag är till för att hantera. Idag är det ju annorlunda. Vi är inte hotade av några lejon, men bär ändå jämt och ständigt runt på stress, vilket automatiskt gör att vi söker efter faror (som egentligen inte finns – det är bara vår hjärna som spelar oss ett spratt). Det fanns som ni kanske förstår sällan något belägg för det jag oroade mig för, och därför tog den bara massa onödig energi från mig.
Att förstå varför oron kommer har hjälpt mig väldigt mycket och katastroftankarna är sedan en bra tid borta. Mindfulness och yoga har lärt mig att hantera och släppa oron och idag har jag faktiskt inga problem med det.
Mitt mantra för att släppa mina orostanker är och har varit: Oroa dig inte om oron inte hjälper!
Dessa ord är så sanna och har hjälpt mig att släppa många orostankar de senaste åren! Det finns verkligen ingen mening alls med att gå och oroa sig när oron inte hjälper. Hemska och tråkiga saker kan hända, så är livet och det måste vi tyvärr leva med, men innan de har hänt finns det absolut ingen menig med att lägga energi på att oroa sig för det.
Vill ge er den påminnelsen ♥
Oro under graviditeten
Nu när jag är gravid har jag upptäckt att oron kommit tillbaka en hel del och jag får därför ofta påminna mig om mitt mantra. Det är så mycket som kan gå fel under en graviditet, men om man ska vara realistisk så går ju de flesta graviditeter väldigt bra.
Det är ju väldigt mycket bättre att jag tänker positivt och intalar mig själv att det ska gå bra än att jag slösar energi på att oroa mig över något som inte hänt än. Jag försöker andas och bara vara med de känslorna ♥
”Worrying does not tanke away tomorrow’s troubles, it takes away todays peace”
Kram / Emma.
Intressant! Jag att faktiskt igår och tänkte på det här med oro och att jag skulle skriva ett blogg inlägg om det. Jag är absolut inte en oroare av mig… så klart jag oroar mig ibland, men mer i form av att jag är nervös inför något! Men generellt så oroar jag mig väldigt lite men jag jobbar nära en kollega som är en riktigt oroare och jag tänker ofta att det måste vara väldigt jobbigt att se hela världen rasa samman inför en sak, som troligtvis ändå inte kommer att hända. Å då har man gått och oroat sig och ”förstört” nuet…för något som ändå aldrig blev ett problem.
Vad skönt att du inte oroar dig så mycket! Precis som du säger så förstår det ju nuet väldigt mycket och mitt mål är att njuta mer här och nu och inte oroa mig så mycket, men det är svårt 🙂
Och där satt du fingret på helt rätt plats. Kan inte beskriva det där med bättre ord. Känner igen mig och ja – vilka hemska tankar man hade. Usch. Vilken energi det tog/tar. Men jag har lärt mig att hantera det.
Bra mantra också – de orden ska jag bära med mig! Tack <3
Var rädd om dig. kramar
Vi är nog många som känner igen oss i detta! Skönt att prata om det och dela tankar och erfarenheter! Hoppas du mår bättre nu! Stor kram <3
Åh vad jag känner igen mig! Jag har varit med om flera nära och bekantas bortgång under de senaste två åren, varav fyra endast under det senaste halvåret, så mitt huvud är nu jämt och ständigt fyllt med en oro att någon ska tas ifrån mig igen. Jag är liksom på den nivån att jag aktar mig för att säga ”jo men när vi är så här gamla ska vi göra det här” för jag ser det inte längre som en självklarhet att vi får leva tills vi är riktigt gamla. Om två veckor åker jag till Australien på ett arbetsvisum men jag är redan nu inställd på att något hemskt kommer hända åt någon här hemma under tiden jag är borta, trots att alla omkring mig nu är friska och glada och relativt unga.
Det tar nog verkligen på krafterna att ständigt vara oroad över saker man inte ens rår för!
Usch, jag förstår dig verkligen! Vilken stress det måste varit att ha förlorat så många på så kort tid. Skickar över en stor stykrekram! Försök att njuta av allt som är bra just nu och tillåt dig att släppa oron, det är okej! <3
Åh vilket bra citat, det ska jag spara! Jag är expert på att oroa mig; är fruktansvärt hypokondrisk och har panikångest, ingen bra kombo. Ska tänka på citatet i fortsättningen och se om det hjälper. Ta hand om dig!
Jag hoppas det kan hjälpa dig lite! Stor kram till dig <3