Har du och Pelle någon gång varit på olika stadie i att skaffa barn? Att den ena vill men inte den andra. Hur löste ni det sådana fall? Jag har en extrem längtan, men inte min kille… 🙁
Vill börja med att säga att jag verkligen förstår din längtan! Jag har längtat efter egna barn sedan jag var liten själv, och hade en dröm om att ha flera barn innan jag var 25. Jag har egentligen aldrig haft någon tanke om att göra ”karriär” och allt det där, utan min stora dröm i livet har alltid varit att få en egen liten familj med barn, en man som jag älskar, och som älskar mig!
Nu blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig – jag fick inga barn innan jag var 25, men det känns väldigt bra ändå. Jag träffade Pelle när jag var 21 (då var han 23) och han har under de sex åren som vi varit tillsammans inte haft några som helst tankar på att skaffa barn på många år, och det har många gånger gjort mig både orolig och ledsen. Skulle han någonsin känna sig ”redo” som han sa att han ville göra?
Jag har längtat mycket i perioder, men har försökt att lägga fokus på andra saker. Det blev ändå så att jag satsade på en ”karriär” och har ju under tiden fått uppleva underbara år och massa tid tillsammans med bara Pelle som jag är väldigt glad för. Idag är jag väldigt tacksam över att vi inte skaffade barn tidigare med tanke på vad jag gått igenom de senaste åren. Jag har haft mycket att bearbeta och jobba med i mig själv och det är först nu idag som jag förstår att jag inte alls var redo för barn tidigare, trots att jag längtade så. Jag är helt övertygad om att det fanns en mening med att vi inte skaffade barn tidigare, och det har jag Pelle att tacka för!
För Pelle lossnade det tidigt i våras och det tog dånågra månader för honom att ställa in sig mentalt på att vi skulle börja ”försöka”. Det som fick honom att känna sig redo var nog främst för att jag mådde bättre än på flera år samt att både vänner och syskon helt plötsligt var gravida och vätande barn. Det gjorde även honom sugen på familj!
Jag tror att vi kvinnor har en biologisk klocka inom oss och att det är ganska naturligt för oss att börja längta efter barn tidigare än vad killarna gör. Men det är ett stort steg att ta och det är därför väldigt viktigt att båda är med på beslutet.
Mitt tips är att inte tjata på din kille, men prata om det utan krav och fundera lite tillsammans hur ni skulle vilja att framtiden såg ut! Kan ni mötas på halva vägen på något sätt? Finns det andra saker du kan lägga fokus på i livet ett tag tills han känner sig redo?
Kram och lycka till ♥
Att resa har hittills varit ett av våra största fokus i livet, nu kommer ett nytt kapitel i livet ♥
Stort grattis till graviditeten! Är själv gravid i vecka 13 och har precis som du mått illa dygnet runt och gör det fortfarande. Innan jag blev gravid hade jag ett aktivt jobb och tränade flera gånger i veckan. Nu är jag sjukskriven och ligger mest i soffan, klarar som mest att gå kortare promenader. Detta i kombination med att jag småäter hela tiden (det enda som hjälper lite mot illamåendet) har gjort att jag redan nu gått upp en del i vikt. Försöker intala mig själv att kroppen behöver vila nu och att det är normalt att gå upp i vilt under graviditeten. Men jag kan inte undgå att få lite dåligt samvete när man överallt läser om hur viktigt det är att träna under hela graviditeten. Har du några tips på hur man kan hantera de här tankarna?
Tack! Åh, grattis själv! Jag förstår precis hur jobbigt du har och har haft det, och jag hoppas att det snart vänder för dig också. Själv har jag märkt en stor förbättring sedan vi gick in i vecka 16, så jag håller tummarna för dig med!
Precis som du säger så är småätande en nyckel till att hålla illamåendet i schack och du ska absolut inte ha dåligt samvete för att du gått upp i vikt eller inte orkar röra på dig. Jag har så tydligt känt att kroppen behövt vila under dessa veckor, och oavsett hur rekommendationerna ser ut så tror jag inte på att träna när man mår så dåligt som du och jag har gjort. Jag är helt övertygad om att vi kan lita på våra kroppar under graviditeten och är det vila och småätande som funkar – jag då är det precis det du ska göra!
Förmodligen så är du inte överviktig när du normalt sett har ett aktivt jobb och tränar flera gånger i veckan. För en normalviktig person är det fullt naturligt och inget farligt att gå upp en del i vikt under graviditeten, så det är inget du behöver oroa dig för! Så fort du mår bättre igen kommer du kunna röra på dig igen, men tills dess – LYSSNA på kroppen! Den vet vad som är bäst för dig, jag lovar!
Och om de negativa tankarna kommer – försök då att fokusera på det positiva. Tänk på det lilla livet inom dig! Det bor en liten MÄNNISKA i dig – är inte det helt fantastiskt? Att kunna bli gravid är inte en självklarhet, så försök att känna tacksamhet till din kropp att den faktiskt kan bli gravid. Tänk på hur stark och vacker den är och försök att inte jämföra dig med andra. Du och din graviditet är helt unik ♥
Stor lycka till!
Kram/ Emma.
Tack för ditt fina svar!! Jag hoppas att det släpper för min kille också. Nu har e del saker fallit på plats och då kanske han börjar känna sig mer redo.
Det med att inte tjata är otroligt svårt, men försöker prata mest med mina vänner om mina känslor istället.
Hoppas mina vänner som har barn gör honom sugen…
Det svåra för oss är att jag är två år yngre och killarna är ju ofta lite senare med att mogna 🙁
Vad kul att du uppskattade det <3 Jag håller tummarna för er. Jag förstår verkligen hur jobbigt det är, men det är bra att du har dina vänner att prata med! Kram
Jag tänkte bara dela med mig lite av min förra graviditet och det här med vikt. Det kan såklart se helt olika ut för olika personer men vad jag tror hjälper mkt under tiden och efteråt är att man har en hälsosam livsstil med bra mat och träning i sitt liv. Då är kroppen liksom inställd på det och har mycket lättare att ställa in sig på det nya efter förlossning. Jag var chockad över hur snabbt vikten rann av mig efter förlossningen. Jag gick upp ungefär 16 kg och mest fram till vecka 25-30 typ sen stod det still. 2 månader efter hade jag gått ner allt helt utan träning (typ en vanlig promenad på 30-60 min om dan gjorde jag) och jag åt otroliga mängder mat och en del gott 🙂 sen fortsätte jag gå ner pga amningen 5 kg till och där stannade jag sen även efter amningens slut. Man ska lyssna på kroppen och ge den så mycket bra man kan men också lita på att det löser sig!
Kände bara för en liten reflektion. Du skriver ju att du sen länge längtat efter familj osv och inte hade någon tanke på karriär, för mig har dte varit helt tvärtom. Sen högstadiet har jag alltid tänk att jag ska ägna mig åt längre studier, läsa utbytestermin, jobba utomlands, resa massor. Åkte på språkresor och har även jobbat utomlands under sommaren. Har också haft en hel del att bearbeta i mig själv (äs, självskador osv…), varit inne på tankar som att det är bäst att vara mer för sig själv ”ensam och stark”, sen att det kanske är opassade att skaffa barn med sådana tendenser. Tänk om mina ’dåliga gener’ förs över, tänk om jag inte kan äta för att ett ev barn i magen ska kunna växa ordentligt. Absolut ingen mening att komma med negativa tankar, men har du funderat kring sånt någon gång?
Idag är jag själv 21 och bor inte alls utomlands eller är direkt i början av någon superkarriär. Jag studerar i Sverige och bor ihop med någon (som dessutom är mer bebis sugen än mig -så lite ”ombytta roller” mot er).
I övrigt tycker jag din blogg är helt fantastisk, allt du delar, inspirationen och den förebild du faktiskt är! Önskar all lycka med den lilla och hoppas resten av er graviditet blir lite mer medgörlig än början. Tack för allt 🙂