Emma Barremyr

Hej vänner ♥

Vi har kommit till dag tre i berättelsen om vandringen på Hornstrandir i Island.

Vill du läsa första delen på vandringen hittar du den här!

Vill du läsa andra delen på vandringen hittar du den här!

Eftersom batteriet i min systemkamera började blinka dagen innan blev det sparsamt med bilder från den under den här dagen. Många av bilderna är därför tagna med iphonen, och därav sämre kvalitet! Men jag tänker ju att det är viktigare att ni kanske får lite sämre bilder än inga alls, ellerhur? Bara text blir ju inte lika kul, så ni får stå ut med lite sämre bilder helt enkelt!

På lördagen vaknade vi vid halv-femtiden av regnsmatter mot tältet. Vi hade somnat runt åtta kvällen innan så trots den tidiga tiden var vi båda utsövda. På grund av regnet blev det återigen en frukost inne i tältet där vi satt ihopkurrade i sovsäckarna. Efter frukosten började det dock lätta upp lite, och regnet gav med sig. Vi litade dock inte på vädret, utan packade ganska snabbt ihop och gav oss iväg ifall det var sämre väder på gång (vilket vi hade hört från människor vi mött längs vägen, söndagens prognos varnade för snöstorm).

Leden gick till en början längs stranden. Den svarta sanden är verkligen annorlunda och en ovanlig kontrast till de kritvita stränderna vi tidigare varit på – båda vackra fast på olika sätt!

Efter ungefär en kvart blev det dags att korsa dagens första vattendrag (med ett djup på mitten av låten för min del), så det blev till att ta av sig både skor och byxor för mig del. Pelle hjälpte mig över med ryggsäck och allt för att sedan gå över med sin egen packning. Det är så jäkla strömt i dessa vattendrag, iiiiiiiiskallt vatten och hala stenar. En vill inte ramla och få hela packningen blöt och själv bli genomblöt och kall. En spännande utmaning måste jag säga. Hehe 🙂

Regnet fortsatte att hålla uppe vilket vi var tacksamma för. Efter att vi passerat vattendraget började sedan stigningen mot dagens högsta punkt, som likt dagen innan låg på runt 400 höjdmeter. Kan låta lätt och lite, men vi gick från havsnivå med två tunga ryggsäckar, så det kändes vill jag lova!

Dimman hade legat tjock över bergen redan från morgonen och desto högre vi gick desto dimmigare blev det.

Bilden ovan togs innan vi gick in i dimman på riktigt. Där hade vi fortfarande en bra bit kvar till ”toppen” och några ganska tuffa ”branter” att ta oss an. Jag måste erkänna att det var riktigt obehagligt att gå där, för vi hade INGEN aning om hur det såg ut runtomkring oss. Fanns det något stup? Hur såg bergen ut? Vart gick leden?

Ja leden var verkligen inte lätt att se i dimman, och jag var jätterädd att vi skulle hamna offtrack och råka ut för ett stup eller stenras. Jag har tyvärr inga bilder från den här delen av leden, för det enda jag var fokuserad på just då var att ”överleva”. Haha!

När vi till slut kom upp på toppen så var det enda vi såg framför oss SNÖ (den korta biten vi kunde se). Vi såg inte vart leden gick, men kunde till vänster lite längre fram skymta att det gick brant nedåt, men hade en aning om HUR brant det var, eller hur djup branten var. Och vi vågade ju inte gå fram och kolla heller. Just där och då kändes allt så himla hopplöst och jag var på väg att bryta ihop. Det var INTE kul att stå där och samtidigt veta att det var värre väder på gång!

Till slut fick vi syn på fotspår i snön och började då försiktigt gå neråt. Det som var så obehagligt där vi kom upp var att det gick så brant ner på andra sidan och eftersom det var så dimmigt så såg vi inte hur brant det var eller hur långt vi skulle. Snön är dessutom lätt att halka i och det fanns därmed inget att ta tag i om vi föll. Men vi kom ner iallafall, vilket var en otrolig lättnad! Detta hade förmodligen inte alls varit lika läskigt om det inte varit så dimmigt. Även om det var brant hade vi om det inte varit så dimmig kunnat se hur det såg ut runtomkring oss, om vi var på rätt väg o.s.v.

Det som hände när vi kom ner en bit sen var att dimman lättade och vi möttes av FINT VÄDER! Helt otroligt – allt blir så himla mycket bättre med fint väder, speciellt när en går i så himla vackert landskap!!!

Därefter korsade vi ett x antal vattendrag, lite olika djupa!  Det låg också mycket snö kvar på den här sidan av bergen, så vi gick även mycket på snö!

Vid lunchtid stannade vi till vid ett vattendrag och lagade lunch. Det var inte en lika trevlig lunch som dagen innan då det hade börjat blåsa rejält (och inga varma vindar vill jag lova). Utsikten var dock vacker att titta på 🙂

Kycklinggryta stod på menyn och efteråt mumsade vi på lite god choklad – viktig extraenergi långa vandringsdagar!

Leden som följde efter lunchen var himla fin och framför oss hade vi en helt bedårande utsikt! Vi hade passerat alla vattendrag vilket kändes jätteskönt, och nu gick det mest nedför. Ett par timmar efter lunch började vi närma oss Hesteyri, sista nattens campsite, men först väntade ytterligare en utmaning….

På bilden nedan kan ni skymta vårt mål längst upp till vänster. Det kändes sååå nära och efter dagens vandring i dimma, vattendrag och för branta sluttningar i snö kändes det så otroligt skönt att äntligen vara nära dagens mål. Men ser ni snön på bilden nedan? Det ser så otroligt löjligt ut på bild, men det är så långt ner till marken, och där ni ser att leden försvinner på bilden blev det SKITBRANT!

Återigen – med en tung ryggsäck är balansen lite sämre, och att gå neråt (uppåt är så mycket lättare och så mycket lättare att kontrollera) i ganska så lös snö är jätteobehagligt. Vi började gå ner, men vände när vi kom till det brantaste. Vi tänkte att ”här kan det inte vara meningen att en ska gå”. Så vi gick upp igen en bit, för att sedan ångra oss och försöka ytterligare en gång.

Men nej… vi vände en andra gång och gick tillbaka hela vägen upp för att kolla om det inte fanns en annan väg. Det gjorde det inte, utan det var bara att bita ihop och ge sig ned för branten helt enkelt. Alltså, fyfyfyfy! Jag var så höjdrädd och benen kändes som gelé när vi steg för steg slet med att få grepp i snön med kängorna… fick inte ta ett felsteg… fick inte ramla!

Men ner kom vi även den här gången! Det gick och vi överlevde båda två, hehe 😀

På bilden ovan ser ni början på leden nedför snön innan den gått över till det brantare!

I vanliga fall ligger det inte så mycket snö kvar här på Hornstrandir, men i år är ett undantag på grund av den kalla sommaren (det är inte bara Sverige som haft en kall och dålig sommar). Kan tänka mig att leden ner här är ganska fin annars, så jag hoppas inte ni blir avskräckta, för det är en väldigt vacker vandringsled 🙂

Efter sista branten väntade runt 30 minuters vandring och sedan var vi äntligen framme vid nattens campingplats, som var otroligt vacker! Det fina vädret höll i sig (med undantag från hårda vindar som slet ordentligt i tältet) och kvällen blev helt otrolig!

Vi fick upp tältet någorlunda i lä och sedan njöt jag av att sitta i solen och laga middag. Två små fjällrävar sprang omkring och i den stunden mådde jag så himla bra i själen och livet kändes helt fantastiskt. Jag var så tacksam för allt jag fått uppleva, för vädret och för stunden på denna vackra plats ♥

På söndagen var planen att vi skulle gjort en dagsvandring upp på någon topp vid Hesteyri, men som jag nämnde tidigare hade vi fått höra att det skulle bli förskräckligt oväder, och det kan jag lova att det blev. Vi vaknade upp tidigt på söndag morgon av hårt regnsmatter och av att vinden slet i tältet! Vad skulle vi göra med dagen? Vår båt skulle inte gå förrän klockan fem på eftermiddagen…

Pelle somnade om och jag la mig och läste en bok någon timme innan jag blev hungrig och kokade ihop frukostgröten till oss. Lyckligtvis slutade det regna en liten stund där och tack vare den hårda vingen blev vårt tält torrt fort. Vi var därför snabba med att packa ihop allt och gick sedan till det lilla familjecaféet lite längre bort.

Hela dagen blåste det något enormt och regnet bara öste ner. Vi hade därför tur som hade möjlighet att sitta inne och fika, spela kort och mysa i värmen tillsammans med ett gäng andra vandrare. Tack vare det härliga sällskapet gick dagen fort och vips var klockan fem och vår båt gick tillbaka till Isafjördur. Det blev en galet guppig båttur tillbaka med tanke på de stora vågorna och jag var nära att spy för att jag blev så sjösjuk.

Det var underbart att få komma tillbaka till hotellet, ta en varm dusch och krypa ner i sängen! Enkla saker i vardagen som jag  annars tar för givet ger så mycket tacksamhet i den stunden!

Som jag nämnde i första delen så blev ju vandringen vi planerat på fyra dagar bara två dagar på grund av vädret. Såhär i efterhand gör det inte så mycket, för jag är så himla glad för de två dagarna vi fick! De fyllde upp hela mig med energi och jag är så otroligt tacksam för att vi fick fint väder i hela två dagar. De fem dagarna som följde på resan var nämligen dimmiga, gråa och regniga. Därför kändes det som vi var extra lyckligt lottade som hade haft det så fint på vandringen!

Vad säger ni, är nu sugna på att åka till Island och vandra? 😀

Kram / Emma.