Emma Barremyr

Nu mina vänner ska ni få höra om toppbestigningen – det absolut häftigaste jag gjort i hela mitt liv! Vi gick upp för berget mitt i natten och med många minusgrader. Vi mådde fruktansvärt dåligt och det fanns inte en tanke på att vi skulle ta några bilder – så först blir det en hel massa text (om ni orkar läsa) och så kommer det bilder sen!

Det blev inte många timmars sömn för min del den här natten. Kanske någon timme, för runt elva vaknade jag till och kunde sedan inte somna om igen pga. nervositeten som gav mig fjärilar i magen. Halv tolv kom de och knackade på tältet och det var dags att stiga upp. Tanken var att vi skulle gå upp för berget under natten för att sedan vara uppe på toppen i gryningen och se soluppgången.

Minusgraderna hade börjat smyga sig på och det var riktigt kallt uppe på berget. Mycket kläder bylsades på. Underställ, t-shirt, fleecetröja och dunjacka, en värmande halsduk, vandringsbyxor + ett par extra mjukisbyxor för värmen, strumpor och sockor, vandringskängor, mössa och varma vantar. Nu kunde vi väl ändå inte frysa med så mycket kläder? Varma kläder är otroligt viktigt eftersom det kan bli ner mot -25 grader på toppen. Nu var det inte riktigt så kallt när vi gick upp, den här natten låg temperaturen bara runt -10 grader (men kyleffekten blir många gånger värre med tanke på vinden).

Efter att ha fått på oss alla kläder blev vi serverade frukost. Jag kände mig inte direkt hungrig, klockan var tolv på natten och jag var himla trött – men jag slevade ändå i mig en STOR tallrik havregrynsgröt med massa jordnötssmör och russin för att få energi. Jag tänkte att maten skulle vara min räddning nu när jag knappt fått någon sömn.

Efter frukosten packade vi ihop våra väskor. Kamerabatterierna lade vi i våra bröstfickor (för att de inte skulle frysa och för att de skulle hålla upp till toppen – kylan gör att batteriet laddas ur fort) och sedan knäppte vi på våra pannlampor och började sakta men säkert traska uppför. Framför oss hade vi en lång natt. Vi hade 1295 höjdmeter att bestiga på 3 km vilket beräknades att ta runt 6-7 timmar. Ni kan tänka er – er rejäl stigning och riktigt brant uppför väntade oss i mörkret!

Till en början var det himla spännande! När vi såg upp mot berget kunde vi skymta en lång rad av lampor som sken (pannlampor från andra bestigare) – det såg ungefär ut som stjärnor på ett led och det enda vi kunde höra var bergets och nattens tystnad samt stegen från övriga bestigande – mäktigt! Stjärnhimlen lös upp berget och långt där uppe kunde vi skymta glaciärernas början.

Vi hann dock inte gå långt innan jag började känna mig riktigt dålig. Helt plötsligt mådde jag illa och fick svårt att hålla balansen. Det var en konstig känsla för kroppen gjorde liksom inte som jag ville. Den branta stigningen blev plötsligt väldigt obehaglig eftersom jag inte hade kontroll på vart jag satte fötterna. Jag var rädd att jag skulle falla och höll därför hårt om Pelles hand. Huvudvärken kom också tillbaka och efter att vi kommit upp till 4900 m.ö.h. kräktes jag en hel kaskad och sen måste jag erkänna att jag inte ha mycket till minne av natten som gick. Men jag ska berätta det jag kommer ihåg och sen ska Pelle få skriva några rader också!

Trots att jag hade spytt och trots att jag yrade och knappt kunde stå upp själv pratade aldrig våra guider något om att jag skulle vända. VI SKULLE TILL TOPPEN, och att ta oss dit var deras jobb! De kollade under tungan på mig (där kan man se om man har höjdsjuka) och sa att det inte var farligt för mig att fortsätta. Att jag mådde dåligt berodde troligtvis på att jag sovit för lite. Jag fick bara inte ge upp sa de och hejade på mig!

Jag vet att jag gång på gång ville att guiderna skulle säga att ”nej, Emma är för sjuk – hon kan inte gå längre nu, vi måste vända” samtidigt som jag bet ihop och sa till mig själv ”Emma DU klarar det här – se så långt du kommit redan. Du kan pressa dig mer, det är inte farligt – du är bara trött pga. sömnbrist och dåligt med energi”. Och varför skulle jag vända? Vad skulle jag gå ner till? Inte skulle jag må bättre om jag vände? Nej, vända tänkte jag INTE göra intalade jag mig själv och fick påminna mig om det mer än en och 100 gånger den natten om jag inte minns fel. Det var så fruktansvärt jobbigt! Jag ville helst av allt bara lägga mig ner och sova (och la mig ner och sov gjorde jag tydligen flera gånger), SÅ trött var jag. Vi gick fem steg, vilade, gick fem till och vilade sedan lite till. Det är så svårt att förklara, men på den höjden – så fort du rör dig en minska gnutta skenar pulsen iväg och det känns som om du precis har maxat 100 m – så jobbigt är det att andas. Flås, flås, flås…. Samtidigt är det en fantastisk upplevelse att se vad kroppen klarar av! Jag måste erkänna att jag är mäktigt imponerad över mig själv som klarade att pressa mig så mycket (det trodde jag faktiskt inte om mig själv, hehe), imponerad och tacksam över min kropp som ändå aldrig gav upp – trots fruktansvärt dåliga förutsättningar (ingen sömn och ingen mat). Kroppen är fantastisk på alla sätt och vis och även om den här natten inte tillhör ämnet hälsa är jag så himla glad att jag gjorde det, jag har fått ett helt nytt perspektiv på vad ”må dåligt” och ”jobbigt” är för något. Det är ganska kul faktiskt för sen när jag fick magsjuka på Zanzibar var jag bara så himla glad och tacksam för att jag fick ligga still och må dåligt och inte behövde bestiga ett berg. Haha!

Men åter till uppstigningen. Efter en stund började även Pelle må dåligt samtidigt som jag blev allt sämre. Pelle klarade dock sig själv och därför hade jag båda guiderna på varsin sida om mig som stöd. Själv minns jag att jag gick och blundade och undrade när ”backen” skulle ta slut? De här 3 km upp till toppen är som jag nämnde fasligt branta och underlaget är grus – rullgrus. Kul va? Haha, det innebär att när du går så ramlar du väldigt lätt för att du ”rullar” på gruset och har svårt att få fäste (nedför var det kul). Jag skrattar lite åt mig själv för att jag gick och väntade på att backen skulle ta slut. Nu i efterhand har jag svårt att förstå att vi gick där i hela åtta timmar. ÅTTA timmar! Jag har verkligen inget minne av att vi gick så länge, det enda jag kommer ihåg är hur trött jag var, hur dåligt jag mådde och hur fantastiskt skönt det kändes när gryningen kom och vi äntligen såg slutet på ”backen” det som jag då trodde var toppen…

Eftersom jag inte har så mycket minne från natten har jag bett Pelle skriva lite om sin upplevelse av det hela – enjoy!

”Till skillnad från Emsan så sov jag ändå ganska mycket på kvällen men när det var dags för ”frukost” kändes det inte alls bra. Jag har aldrig varit någon som gillar att träna direkt på morgonen och att avbryta sömnen för att direkt äta och sen börja röra på sig kändes efter flera dagars magproblem som ren tortyr. Men bara första steget togs och sedan nästa för att sedan vända blicken uppåt och se myrstigen av ljus uppe på bergsidan och samtidigt känna all förväntan som låg i luften kändes det bättre. Detta var den stora dagen för många människor och det kändes som en slags beslutsamhet blandad med nervositet. Första 300 höjdmetrarna kändes förvånansvärt bra med tanke på allt, jag blev dock orolig för Emma andades redan tungt och tanken att behöva gå upp ensam efter allt vi gått igenom kändes som en sten i magen. Men guiderna stöttade och sa att de var helt i sin ordning och när hon väl spydde så sa de att de bara skulle bli bättre. I helsike heller, ganska fort efter kaskaden så fortsatte Emma att börja gå fot om fot och snubbla sig fram. Jag tog då hennes hand och de närmsta två timmarna försökte jag hjälpa henne efter bästa förmåga men sen börja krafterna ta slut och det var inte lätt att erkänna att jag inte orkade längre utan var tvungen att lämna över henne till guiderna. När jag gick bakom och såg hennes kamp så blev jag nästan tårögd, dels för att jag på riktigt var orolig att detta inte kunde va bra och att hon skulle svimma men även dels för att hon inte gav upp. Missförstå mig inte nu, Emma har en järnvilja ingen tvekan men hon har alltid varit smart och lyssnat på kroppen och aldrig (vad jag har sett förrän nu) haft någon vinnarskalle. Men nu kom de fram hur mycket hon ville upp och vad hon var beredd att göra för att komma dit. För tänk att gå fem steg för att bara vilja lägga sig ner i flera minusgrader, spy och sova i totalt mörker (då 2 av 4 pannlampor börja strejka) bli matad med glukospulver för att du darrar för mycket för att göra det själv i en uppförsbacke som knäcker allt jag varit med om och ändå inte ge upp, det kommer jag aldrig glömma och det kommer jag alltid vara sjukt imponerad av. Men vandringen fortsatte en fot framför den andra och det blev som i trans tillslut och allt flöt ihop. Men det jag minns är att backen aldrig såg ut att ta slut men tillsammans klarade vi det och jag har aldrig sett en sådan vacker gryning som den på Kilimanjaro den 3 Januari 2014 tillsammans med min kämpe”

Det var SÅ fantastiskt att kliva över bergskanten, vända på kroppen och blicka ut över Afrika. Jag kunde inte tro att det va sant, VI KOM UPP, och till vilken utsikt! Kroppen var helt slut, jag darrade av utmattning och frös som en gris efter natten skyla. Att känna de första värmande solstrålarna mot kinden var fantastiskt! Vilken lycka! Det var bara det att vi var inte uppe på toppen än – nu hade vi ytterligare 45-60 minuter till Uhurupeak framför oss.

Det var bara att ta nya tag. Herregud, vi hade ju klarat oss ändå hit, visst skulle vi orka även sista biten! När solen kom fick jag mer energi, och jag kände inte längre för att lägga mig ner och sova, men det var svårt att få i sig både något att dricka och äta. Vatten gick bra i små klunkar (tur att vi hade glukospulver i som gav lite energi), men något ätbart gick inte ner utan att det vände sig i magen. Det fick vänta!

Sista biten till Uhurupeak var egentligen ingen ”utmaning” på så vis att det inte var någon brant stigning. Det var bara det att vi skulle fortsätta röra på oss i nästan 2 timmar till på den här höjden – först upp till Uhurupeak och sedan ner tillbaka, och det gick tungt – riktigt tungt! Men vi var nära vårt mål nu och det fick oss att fortsätta kämpa!

Den bedårande utsikten och det vackra landskapet fick oss dock att glömma bort hur dåligt vi mådde och känslan av att gå där uppe, blicka ut över Afrika och Kilimanjaros glaciärer var så jäkla cool. Det går inte att beskriva känslan, den MÅSTE upplevas och jag kände varje sekund att det var värt det. Så JÄKLA värt det var det och även om jag mådde dåligt har jag aldrig mått bättre i själen. Lyckan av att övervinna sig själv! Och ännu bättre blev det när vi till slut nådde Uhurupeak, 5895 m.ö.h. 8.50 på morgonen – nästan åtta och en halv timme senare – och fick äntligen ta det där glädjeskuttet (haha – återigen, att göra ett hopp på den här höjden är inte riktigt som att hoppa ”nere på marken”. Det gick tungt, men det gick)!

Tiden vi spenderade på Afrikas högsta punkt var inte lång. Vi tog snabbt de bilder vi ville ha – sen var det bråttom ner igen för att vi inte skulle drabbas av svårare höjdsjuka. Som jag skrivit tidigare kan en lura kroppen ett tag, men vistas en längre tid på hög höjd är risken att bli sjuk stor och därför bör en inte stanna där längre än nödvändigt!

När vi vände om blev det för första gången för denna dag nedför, och som jag njöt av det, trots det tunga andningen kändes det ändå ”lätt” Det var svårt att ta in vad vi just upplevt och glädjen bubblade inom mig och jag skulle så gärna vilja dela känslan av att stå där uppe med er! Jag tycker bilderna är otroliga, men det är fortfarande bara bilder som aldrig någonsin kommer kunna ge känslan av att bestiga Afrikas högsta berg!

När vi gick ner igen började jag känna av bristen på vätska och mat i kroppen. Jag blev yr, illamående och svimfärdig igen och fick därför återigen hjälp av ena guiden som höll mig stadigt i armen hela vägen ner. Vi bara stod och gled ner i gruset och behövde egentligen inte anstränga oss alls mycket vilket var skönt – jag var så matt och huvudvärken sprängde! När jag nu fick se hela vägen vi gått upp under natten kunde jag inte förstå att vi hade gått så långt. Det var mycket längre ner till Basecamp än jag någonsin hade tänkt mig och trots att vi gick ner i rasande fart tog det oss hela tre timmar innan vi var tillbaka på campen igen.

Det är så konstigt, men så fort vi kom ner dit igen orkade jag både äta och dricka. Lunchen som vi blev serverade smakade otroligt bra och den lilla powernapen i tältet var så otroligt skön! Vilan blev dock kort för under eftermiddagen skulle vi fortsätta vår vandring ner till Moshi camp 3000 m.ö.h. Vi hade alltså ytterligare 16 km vandring kvar att avverka denna ljuvliga fredag med trötta kroppar! Men med både vätska och mat i magen var det inga problem – dessutom gick det ju nedför också, så på fyra timmar hade vi till slut nått dagens camp – som dessutom låg otroligt vackert och mysigt i den tropiska bergsskogen!

Efter en rejäl middag var vi ordentligt trötta och jag tror inte ens att jag behöver säga att vi somnade fort när vi tillslut fick krypa ner i våra sovsäckar för en sista natt i tältet. Imorgon skulle vi få sova i en säng, duscha och gå på en vanlig toalett. Det lockade något så enormt vill jag lova, men jag ska inte klaga på sömnen i tältet, vi sov som två stockar – både jag och Pelle!

Det blev ett långt inlägg och jag hoppas inte att jag tråkade ut er, men det här var verkligen SÅ HÄFTIGT och det känns som om jag skulle kunna skriva en bok om det, haha! Nu återstår bara en dag, så…

…fortsättning följer…