Att vara högkänslig som mamma
Hej vänner ♥
Att vara mamma och samtidigt högkänslig har för mig varit en av de största utmaningarna sedan Elsa kom till världen. Jag är en person som i vanliga fall påverkas väldigt mycket av personer i min närhets mående, tar in andras känslor och känner mycket med andra.
Sedan jag blev mamma märker jag av min högkänslighet mer än någonsin. Hur Elsa mår påverkar mig och mitt mående mer än någon annan. Det här är ju inget jag kan styra över eller stänga av, känslorna bara finns där och just nu känner jag mer och starkare än någonsin. Det är både häftigt, men också väldigt jobbigt såklart.
Jag tar helt enkelt in och känner av Elsas känslor och mående extra mycket. När hon skrattar och är glad känner jag mig gladare och lyckligare än någonsin. Och att få vara mamma till en glad unge är ju egentligen inga problem alls, det är värre när hon är ledsen och har ont, vilket hon ju varit en del i samband med magproblemen som jag inte kan påverka. Dessa stunder känns det som att jag ska gå sönder. Gråter hon så gråter jag. Hela min kropp värker och det får mig att känna mig så otroligt liten och skör. Hjälp!
Detta är helt nya upplevelser för mig som jag kommer behöva lära mig att leva med och förhålla mig till. Det viktigaste för mig här och nu är att acceptera alla starka känslor, och att det är okej att inte vara sådär stark som jag önskar att jag var. Det är okej att känna, och det är okej att gråta. Att släppa ut känslorna med gråten är lättare och mindre energikrävande än att försöka hålla ihop mig själv, så mycket har jag lärt mig genom åren iallafall.
Jag har egentligen inga konkreta tips att komma med, utan ville mest dela med mig av hur jag känner. Kanske finns det någon där ute som känner igen sig? Kanske är det helt normalt att känna såhär som jag gör när man blir mamma?
Vill ni dela med er av en rad eller två vore det fint att höra hur ni tänker och känner kring det här!
Älskade unge! För dig gör jag vad som helst ♥
Kram / Emma.
Tror inte att det du beskriver är att man är mer känslig, visst du kan ju vara en sådan person ut över mammakänslor, men oro och att man reagerar starkt på sitt barns mående tror jag iallafall är en del av instinkt och visar väl på att du fungerar som du bör med ditt barn. Sen kan ju vissa ha större förmåga att empatisera, och jag tänker att även om man är orolig, rädd, känslig äär det viktigt att skapa trygghet och det kanske blir svårare om man är för känslig. Det kanske man kan försöka jobba med och hitta sätt att tänka. Finns säkert bra Kbt grejer man kan söka upp. Jag är väldigt empatisk och känslig i vissa lägen och det tillåter jag. Men det får inte ta för stor plats eller ta över livet för mycket då det kanske kan ge negativa tankar och man blir deprimerad. intressant att du tar upp det och jag tror det kan skapa stora bekymmer för mammor och pappor om de blir för mycket oro och extrema känslor. Kram
Tack för att du delar med dig! Som du säger så är det säkert helt normalt att känna med sin bebis. Kram
Man gråter aldrig så mycket som när ens barn är en liten, oförstörd, känslig varelse som är totalt beroende av en. Det är känslor, hormoner, skörhet och allt i en enda blandning.
Känslig för sina barn är man alltid (gråta på skolavslutningen? eh, JA), men den där skörheten blir bättre när de blir lite mindre hjälplösa knytten.
Kram!
Tack för att du delar med dig <3 Vad skönt att höra att det blir bättre när de blir äldre, men jag kan tänka mig det 🙂 Stor kram
Hittade ditt inlägg nu och ville bara skriva att jag också är hsp och vet precis vad du pratar om ❤ Att förringa det som ovanstående kommentarer gjort får en bara förvirrad. Är man högkänslig vet man. Det är en utmaning, men också en gåva. Min son är också hsp, vilket var det som gjorde mig medveten.
Jag kan varmt rekommendera Elaine N. Arons böcker? Kram!
Tack snälla för att du delar med dig, det betyder så mycket! Och tack för boktipset, ska kika upp det <3 Kram