Att bli fri från ångest
Publicerad,
Hej vänner ♥
Jag fick otroligt många frågor från er vid frågestunden om ätstörningar förra veckan! Det gör så ont i mig att läsa att ni är så många som lider av samma som det jag gått igenom. Jag önskar att jag kunde få krama er alla, sitta i en ring, hålla handen och prata i lugn och ro. Jag önskar att jag kunde få stå vid allas sida, stötta, hjälpa och uppmuntra! Jag önskar jag kunde få er att förstå att livet är viktigare än en smal och perfekt kropp. Jag önskar att jag kunde få er att älska er själva precis som ni är, för det är ni värda! Ni är ju viktiga och värdefulla i era liv!
Ni var många som undrade över det här med ångesten vid en ätstörning och hur man blir av med alla hjärnspöken som härjar.
När jag var sjuk kände jag mig ofta schizofren. Jag hade röster i huvudet. Det var min egen röst, den kloka Emma som egentligen visste bättre än att svälta sig själv och misshandla kroppen med överdriven träning…och så det var ätstörningens (”djävulen” som jag kallade den) röst. Djävulen var den som hela tiden talade om för mig hur dålig, tjock, ful, värdelös och äcklig jag var. Det var den rösten som sa att jag inte skulle äta, som hackade på mig när jag ändå försökte äta och som gav mig ångest. Det var den som sa åt mig att fortsätta misshandla min kropp med ännu hårdare träning, den som klappade mig på axeln när jag bara åt ett äpple till frukost, hoppade över lunchen och gick ner kilo efter kilo. Det var den rösten som gjorde mig sjukare och tog det viktiga i livet från mig. Hela livet kretsade runt min strikta kost, hårda träning och planering för att få ”djävulen” att bli nöjd. Jag var fruktansvärt rädd för ångesten och gjorde allt för att undvika den. Så länge som jag lyssnade på djävulen och gjorde som den sa slapp jag ångest, men hela min livsglädje försvann. Många gånger ville jag inte leva längre, så dåligt mådde jag. När sjukdomen var som värst var det djävulen som hade övertaget och den kloka Emma var som bortblåst…
När jag fick sjukdomsinsikt (efter ungefär 1,5 år) förstod jag själv att jag aldrig skulle må bättre eller kunna bli av med min ångest om jag fortsatte att göra som djävulen sa. Jag flydde hela tiden från problemet eftersom det var det allra enklaste. Innerst inne började jag förstå att att jag var tvungen att börja kämpa för att må bättre. Jag såg mig själv i spegeln – magrare än någonsin – vart det inte hit jag hade velat komma? Var det inte nu jag skulle vara lycklig?
Nej, jag blev aldrig lyckligare av att svälta mig för den smala, perfekta kroppen. Jag blev aldrig nöjd, för i grund och botten hamnar allt om självkänslan, och den blev inte bättre för att jag blev smal.
Så vad gjorde jag?
Jo, jag utsatte mig för ångesten och bestämde mig för att inte lyssna på det djävulen sa. Jag var rent ut sagt helförbannad och ville göra revolt. Men det var lättare sagt än gjort. Att trotsa djävulen gav mig så mycket ångest att jag bara ville spy många gånger. Jag tvingade mig att ”äta onyttigt”, hoppa över träningen och ändra mina planer (mamma var bra på att hjälpa mig på detta och tillsammans jobbade vi med positiva tankar för att få bort ångesten). Det var nu kampen mellan mig själv och djävulen började. Jag gjorde allt jag kunde för att ignorera djävulens ord som ekade i huvudet samtidigt som jag peppade mig själv med snälla ord och fina komplimanger. Jag skrev en lista som jag läste för mig själv om och om igen när jag fick ångest med meningar som ”jag är bra precis som jag är”, ”jag är vacker”, ”jag är okej även om jag inte tränar idag”, ”jag kan äta precis som alla andra gör”, ”jag vill bli frisk, och därför kämpar jag”, ”jag vågar bestämma över mitt liv” osv… Det var verkligen inte lätt, men desto mer jag gjorde det desto bättre mådde jag. Runt spegeln satte jag massa lappar med fina komplimanger till mig själv som jag läste högt för mig själv flera gånger om dagen. Det var precis som att desto oftare jag sa dessa saker till mig själv, desto mer sanning blev det. Men som ni vet klarade jag inte riktigt att bryta mönstret med den hårda träningen och den ”nyttiga kosten” även om jag gjorde tappra försök. När jag åkte ut på mina resor var det i syfte att bli frisk, och jag kämpade verkligen för det! Jag hade jättemycket ångest i början, ville många gånger kompensera min uteblivna träning (som jag själv förbjudit) med att inte äta glass, hoppa över måltider osv, men då påminnde jag mig själv om att jag var okej ändå. Jag kunde faktiskt äta den där glassen, för jag ville. Jag behövde inte lyssna på det djävulen sa, jag var okej ändå. Desto mer jag övade på att ”inte lyssna”, desto mer sällan kom ångesten över mig.
Detta tog mig flera år och visst hade jag perioder upp och ner. Många gånger ville jag bara ge upp, men jag gav mig inte. Jag fortsatte kämpa för att bli frisk. Jag jobbade hela tiden med självkänslan tillsammans med Mia Törnbloms böcker, mina lappar och peppade mig själv! Jag kände mig hela tiden starkare och starkare och lärde mig att älska mig själv för den jag är. Jag lärde mig att utseendet inte är viktigare än hälsan och välmåendet. Och jag lärde mig att ta hand om min kropp.
Idag är jag otroligt stolt över min kropp. Vi är vänner, jag och kroppen och jag kommer aldrig att utsätta mig för samma självskadande beteende igen. Jag kommer aldrig att välja att må så dåligt igen när jag vet att det finns ett bättre liv. Jag har tagit kontroll över mina tankar, vet att jag själv kan välja dem. Och jag väljer aldrig att tänka fula och dumma saker om mig själv, för vad tjänar det till?
Ångest? Nä, det accepterar jag inte. Skulle djävulen dyka upp (vilket i stort sett aldrig händer*) väljer jag att inte lyssna. Då påminner jag mig själv om att jobba lite mer med självkänslan igen, då självkänslan behöver lika mycket uppmärksamhet som konditionen (om man vill bibehålla den alltså).
*När jag dricker alkohol kommer djävulen ofta tillbaka. Alkohol i kroppen är för mig ångestframkallande och därför har jag idag valt att avstå från det, nästan helt och hållet. Det är som att jag tappar kontrollen över mig själv och mina tankar och inte riktigt klarar av att vara ”mitt staka” jag när jag dricker och därför ser jag ingen meing alls med att dricka. Förutom att det även skadar insidan av kroppen, skadar det mig även psykiskt, och det tänker jag inte tillåta.
Jag vill att ni ska veta att det går att bli frisk från en ätstörning och det går att bli fri från ångesten. Men ni måste kämpa och framför allt jobba med att bygga upp en självkänsla! Att acceptera sig själv för den man är, inte jämföra sig med andra och att våga släppa på kontrollen är viktigt. Ni måste vilja, och ni får inte ge upp, aldrig! Klarar jag det så klarar ni det, ellerhur?
Kram fina ni ♥
Du är så himla bra Emma! Att läsa din blogg och få ta del av din livsglädje är en av de största anledningarna till att jag orkar fortsätta kämpa och tro att jag kan bli frisk och lycklig! Tack för att du finns och skriver så peppande! Kram
Sjukt bra skrivet! Jag är fri från den ätstörning jag en gång hade och har gått tillväga på samma sätt som dig, att utsättas för ångesten o jobba med en bättre självkänsla. visst är det som du säger, självkänslan är behöver underhållas, precis som konditionen.
Fantastiskt bra skrivet! Stor eloge till dig för det här inlägget!!
Så bra och som alltid klokt skrivet.
Det finns tyvärr inga genvägar utan vi måste våga möta faran. Många gånger finns den enbart i vårt huvud. Hur gärna vi än vill och försöker kan vi inte förtränga- och mota bort den. Förr eller senare kommer vi att behöva ställas inför den. Bättre då förr än senare. Med bra stöd runt omkring och vetskapen om att faran mest är en känsla kan vi övervinna den!
Jätte bra inlägg!
Så många viktigt och kloka ord! Hoppas många tjejer tar till sig och fokuserar på självkänslan och ett sunt förhållande till kropp och mat.
du är fantastisk emma. verkligen. du är en enorm förebild och du lyckas verkligen med att stötta, peppa och inspirera mig utan att jag känner mig hetsad eller dålig (som många andra träningsbloggare verkligen kan få mig att känna…). jag kämpar mot ortorexi och det är verkligen en jävla kamp. det är otroligt skönt att läsa dina ord om detta och jag vill verkligen bli frisk och stark och glad igen! kram
Jättefint inlägg & en underbar blogg! Du verkar vara en superfin tjej och förmedlar en positiv livssyn! Starkt att våga berätta så öppet om dina tankar och ditt liv. Ta hand om dig, du är bra!!
Jättebra skrivet! Jag har själv haft ätstörningar och har inte riktigt blivit av med hjärnspöket som kommer i perioder. Men när jag läser i din blogg och ser hur dina tallrikar och mellanmål ser ut och efterliknar dem här hemma känner jag att jag kan trycka från mig ångesten en del – jag vet att jag får i mig bra grejer som kommer att ge mig energi och få min kropp att må bra. Insidan får jag (och säkert många med mig) försöka bygga upp innan vi blir helt friska!
Blir alldeles rörd över det här inlägget. stark du är!
Detta var exakt vad jag behövde läsa just nu! Jag kämpar för tillfället med min ätstörning,det är otroligt kämpigt och tufft men jag SKA bli frisk. Jag längtar tills den dagen jag har en sund relation mellan träning och mat och ditt inlägg har hjälpt mig lite på traven, tack så mycket fina du <3
Jag känner igen mig så otroligt mycket i det du skriver Emma. Och det känns så hemskt att jag har satt mig i den här situationen själv utan att egentligen vara medveten om det tills det blivit som värst. För tillfället känns det mesta hopplöst men jag försöker verkligen hitta styrkan till att inte lyssna på djävulen som allt för ofta talar om vad jag ska tänka och göra. Jag ska dock nu efter sommaren på börja min behandling men jag vill inte ens tänka hur jobbigt det kommer bli när skolan och alla rutiner sätter igång igen, allt på en gång. Men som du säger, det är bara att fortsätta kämpa! Dina ord hjälper verkligen ska du veta, dem gör skillnad. KRAM!
har du något tips på hur man ska tackla tanken på att gå upp i vikt, när allt man tror är att man ska bli fet? jag vet att jag måste, men tanken skrämmer mig så oerhört mycket.
hej! ville börja med att säga hur mycket jag uppskattar din blogg!
just nu väger jag precis så mycket jag vill och jag har starka muskler och tränar mellan 6-10 gånger i veckan. jag vet verkligen att jag egentligen kan äta vad jag vill utan dåligt samvete men ändå!!!!! varje gång jag ska äta tänker jag alldeles för mycket,jag väger min mat för att kunna veta att jag inte äter för mycket! häromdagen började jag gråta när mamma hade bakat tårta till min systers födelsedag för jag tyckte inte att jag förtjänade det.
ibland kan jag faktiskt stå vid spegeln och bara beundra mig själv för att jag känner mig vältränad, men när jag äter vad jag anser är för mycket eller kanske en kaka tror min hjärna att mina magmuskler kommer försvinna eller något. jag vet faktiskt inte vad det är men jag får som du beskriver en sån ångest att jag vill försvinna och jag vet inte vem jag ska prata med. det skulle vara så skönt att bara njuta av livet men nej nu vet jag inte ens vad jag skriver jag är så trött på mig själv
tack!