Emma Barremyr

Hej vänner ♥

Jag har en sak som jag vill berätta för er! Jag får många kommentarer där ätstörningar lyser igenom och även frågor om råd och tips för att bli frisk från en ätstörning och genom att nu berätta om mig själv och min ätstörning hoppas jag kunna hjälpa er andra. Jag vill visa er att det finns en annan väg att gå, att man kan bli frisk om man är villig att kämpa för det. Det här är inget jag har nämnt i bloggen tidigare då jag ansåg att min blogg skulle handla om hälsa, matglädje, träning och inspiration till ett glädjefyllt och hälsosamt liv. Därför valde jag att inte skriva om min sjukdom. Men nu vill jag ändå göra det och berätta för er om hur det var för mig och vad jag gjorde för att bli frisk. Historien är lång och därför kommer jag dela upp den på flera inlägg om ni undrar varför det tar slut mitt i allt.

Som ni förstår så har jag precis som många andra unga tjejer – även killar för den delen – varit sjuk i en ätstörning. Hela min gymnasietid präglades av matångest, träningshets och ”duktig-flicka” syndromet. Jag kan idag ångra det många gånger om – för självklart var det inte värt det – men jag har valt att se det som en lärdom, en resa som fått mig att bli den jag är idag. Att ständigt gå och ångra allt jag missade på grund av hur dåligt jag mådde tjänar ingenting till idag.

Allt började under första terminen på gymnasiet. Jag var mitt uppe i ett urkasst förhållande med en kille som fick mig att må fruktansvärt dåligt, samtidigt som gymnasiet drog igång och jag fick allt högre press på mig själv. Det var liksom inte meningen att jag skulle gå ner i vikt, nej jag var ju redan smal! Jag har aldrig varit tjock, jag är 166 cm och har som mest vägt 54 kilo, tränat hela mitt liv och alltid fått fina kommentarer om att jag sett bra ut. Men det spelade ingen roll när min självkänsla åkte ner i botten. Allt jag såg när jag tittade i spegeln var en ful, äcklig och värdelös människa. Jag kan idag inte förstå att jag kunde tänka så hemska tankar om mig själv. Pressen på mig själv, stressen och allt runt omkring gjorde att jag tappade kontrollen och mådde allt sämre och då det var lätt att ta kontrollen över maten – när jag inte hade kontroll på något annat.

Plötsligt var allt jag stoppade i mig viktigt, allt skulle vara enligt mina planer. Jag levde som i en annan värld, gled ifrån verkligenheten in i mina tankar som handlade om planering, mat och träning. Jag kunde inte längre koncentrera mig, hörde inte längre vad lärarna sa på lektionerna och ville allt mer sällan hitta på saker. Jag mådde som bäst när jag fick vara för mig och själv och göra som jag själv ville. Om jag umgicks med andra kunde jag riskera att behöva stoppa i mig sånt som jag inte hade planerat, och den tanken var fruktansvärd. Jag grät för det mesta i min ensamhet, petade bara i maten och rasade allt mer i vikt.

Men det tog inte lång tid innan mamma upptäckte vad som hände med mig. En dag när jag kom hem från skolan stod hon i köket med vågen och sa ”Emma, jag vill att du väger dig när jag ser på”.  Jag fick panik och bröt ihop! Jag mådde så dåligt, men jag kunde inte förstå varför.  Jag hade gått ner åtta kilo, och enligt mig själv såg jag precis ut som förut – lika ful och äcklig. Vid den här tidpunken hade jag börjat se mig själv som tjock också. 46 kilo på en 166 cm lång kropp. Det är inte mycket. Och värre skulle det bli.

När mamma sa att jag var sjuk, att jag hade en ätstörning trodde jag att hon försökte lura mig. ”Har man en ätstörning måste man vara smal, och jag är ju tjock” tänkte jag med min snedvridna kroppsuppfattning.

Jag följde i alla fall med till ungdomsmottagningen som hon föreslog för att få prata med någon med kompetens. Jag mådde ju ändå dåligt och ville ha hjälp, samtidigt som jag själv inte ansåg mig sjuk på det viset som mamma menade. Jag tänkte att om någon annan än mamma såg att jag hade problem med ätstörning kanske det var så. På ungdomsmottagningen fick jag träffa en barnmorska, en hemsk människa som absolut inte borde få jobba med det hon gör. Människan hade ingen pedagogisk kompetens över huvud taget och jag skulle idag vilja berätta för henne vad hon gjorde med mig den dagen jag kom dit. Hon blev plötsligt den viktigaste personen för hur min sjukdom skulle utvecklas. Men människan visade inga som helst tecken på oro när mamma berättade hur allt låg till (själv satt jag tyst då jag inte alls förstod vad vi gjorde där egentligen).

”Det har inte gått så långt med Emma, men jag vill ändå att vi försöker ta tag i det innan det går för långt” sa mamma. Barnmorskan synade mig och höjde ögonbrynen samtidigt som hon sa ”Nej, jag ser det”.

Om själva vikthetsen inte varit så stor innan kan jag säga att det var nu det eskalerade. Förstår ni vad hennes ord sa till mig? När hon svarade mamma på det sättet var det enda jag kunde tro – att hon tyckte att jag var tjock och att vi var konstiga som hade kommit dit. Det var det sista jag hörde i samtalet, mer mindes jag inte då mina tankar började ta fart. Jag blev jättearg på mamma och kände mig grundlurad. Mer planering skulle krävas för att lura mamma tillbaka. 

Julen – 05 då jag nyligen insjuknat i min ätstörning. Jag hade tappat flera kilo i vikt och hade ingen gnista kvar alls.

Fortsättning följer…